Den bortglömda ockupationen – Syrien kontrollerar fortfarande Libanon

Reportage | 2004-09-09
Även publicerad i AmnestyPress #3/2004

Omkring 17 000 personer försvann under inbördeskriget i Libanon. En del av de försvunna antas sitta fängslade i Syrien, ett land som de facto ockuperar Libanon.

Sommaren 1981 skulle den 20-årige libanesen Ali Moussa Abdallah träffa sin syster vid trafikknutpunkten Cola i Libanons huvudstad Beirut. Systern fick vänta förgäves.

– Grannarna berättade att den syriska säkerhetspolisen hade gripit honom, berättar Alis syster, Fatma, när vi träffas i hennes bostad i Beirut.

Sedan 1981 har Fatma Moussa Abdallah
kämpat för att få reda på vad som hänt
hennes bror.

Den syriska armén och dess säkerhetsstyrkor har varit närvarande i Libanon sedan 1976 då de gick in i landet med det uttalade målet att göra slut på inbördeskriget som rasade mellan framförallt en allians av vänstermuslimska grupper och PLO som stred mot kristna högermiliser. Under inbördeskriget 1975–1991 hamnade Syrien i konflikt med olika politiska och religiösa grupperingar i Libanon och mängder av libaneser greps och fördes till Syrien.

Enligt Fatma var Ali inte politiskt engagerad.

– Han var taxichaufför och hamnade i slagsmål med en syrisk passagerare som hade lurat honom på pengar. Syriern hotade Ali med att något skulle komma att hända, säger Fatma.

Tre dagar efter att Ali hade försvunnit gick hon till en byggnad i Beirut där syrierna brukade internera folk. Hon ropade på Ali och han svarade från en glugg i källarvåningen.

– Jag gick dit, men några syrier började slå mig. Ali skrek »gå härifrån, de har nästan dödat mig och kommer att döda dig också«, berättar Fatma.
Det var sista gången hon hörde sin brors röst.

Flera libaneser som suttit fängslade i Syrien påstår sig ha träffat Ali. Under årens lopp har Fatma ett tiotal gånger förgäves åkt till Syrien för att prata med olika myndighetspersoner om Ali. Resultatlösa har också hennes kontakter med libanesiska ministrar varit.

I princip styrs Libanon av Syrien genom en försvars- och säkerhetspakt samt ett fördrag från 1991 om »Broderskap, Samarbete och Koordination«. Dessa avtal gör att Syrien har omkring 20 000 soldater i Libanon. Den syriska säkerhetspolisen är fruktad och Fatma tror att hennes kamp för Ali kan komma att kosta henne livet. Men hon är inte rädd.

– Jag vet inte vad rädsla är sedan Ali försvann och jag kommer aldrig att få lida så mycket som han, säger Fatma.

Ali Abu Deha greps av syrisk säkerhets-
polis 1987. Han tillbringade 13 år i
syriska fängelser.

Libanesen Ali Abu Deha kan vittna om lidandet i syriska fängelser. Han greps av syrisk säkerhetspolis den 15 december 1987 då han skulle söka visum på den australiska ambassaden i Syriens huvudstad Damaskus. Han fördes till säkerhetspolisens utredningsavdelning där han anklagades för att vara israelisk spion.

Detta nekar han till, men berättar dock att han smidde planer på att provocera fram krig mellan Syrien och Israel för att Libanon skulle lämnas ifred. Israel invaderade Libanon 1978 samt 1982 och ockuperade delar av södra Libanon fram till år 2000.

– Jag nådde aldrig mitt mål, men jag utvecklade ett starkt hat mot Syrien eftersom dess ockupation av Libanon var mer utbredd än Israels, säger han när vi möts på en restaurang i Beirut.

Under de efterföljande förhören blev Ali upphängd i taket, slagen, bränd med cigaretter och fick anklarna brutna. Efter en och en halv månads tortyr skrev han under ett erkännande. Han fick aldrig någon rättegång och efter nio månader i isolering fördes han till Palmyra-fängelset.

Ali beskriver Palmyra som »ett helvete« från det att han och de andra fångarna kom in på fängelsegården.

– Vi hade ögonbindlar, men jag föreställde mig att vi passerade 30–40 soldater som slog oss med piskor, järnstänger och batonger, säger han.

Därefter blev han upphängd i taket och piskades under fotsulorna tills skinnet flagnade. I Palmyra fick han trängas med 153 andra fångar i en liten cell. Dagligen levde de med skräcken för att utsättas för tortyr.

Ali berättar att de utsattes för det ena övergreppet efter det andra. En fånge tvingades svälja en levande mus, en annan en död fågel och en man fick en flaska uppkörd i ändtarmen. Många dog, vissa av tortyr, andra av sjukdomar, och då framförallt av tuberkulos. Ingen av fångarna fick tillgång till läkarvård.

Efter tre år, den 5 september 1992, blev Ali förflyttad till Sadnaya-fängelset och där var förhållandena bättre. Först då fick hans familj veta var han befann sig. I december 2000 frigavs han tillsammans med 53 andra libaneser.

Ali fruktar nu att hans frispråkighet kommer att stå honom dyrt. I våras ställde han upp i en intervju på CNN. Efteråt fick han anonyma telefonsamtal som uppmanade honom att tiga.

– Jag har en ständig känsla av att jag kommer att bli gripen eller skjuten. Det har hänt förut och kan hända igen, säger han.

Även efter inbördeskrigets slut har libaneser som är kritiska mot Syrien gripits och förts till Syrien där de fängslats utan rättegång eller rätt till försvar. Oftast får de inte ta emot besök och uppgifter om tortyr är vanliga. Flera har dött efter att ha blivit nekade medicinsk behandling, senast epileptikern Joseph Huways i juli 2003.

Exakt hur många som hålls fängslade är oklart. Amnesty International känner till flera fall och den libanesiska organisationen SOLIDE (Support for Lebanese in Detention and Exile) har 278 namn på fångar i Syrien.

– Men jag är säker på att det finns fler. Det var sällan som någon arresterades under sitt riktiga namn vilket gör det svårt att spåra dem, suckar Ghazi Aad, chef för SOLIDE.

SOLIDE kämpar för att libanesiska fångar i Syrien ska friges och att de »försvunnas« öden ska klarläggas. Man samlar in vittnesmål och försöker väcka opinion genom föreläsningar, demonstrationer och information till media. Ghazi berättar att många anhöriga till de försvunna är rädda för att tala ut. Vissa för att de bor i områden under syrisk kontroll, andra för att de fruktar att de ska mista sina tillstånd att besöka fängslade släktingar.

Ghazi Aad leder SOLIDE,
en libanesisk mr-organisation.

Ghazi är kritisk till den libanesiska regeringens hantering av de »försvunna«. Han kallar dess ministrar för syriska marionetter och tar som exempel att regeringen tillsatte en kommission år 2000.

– Kommissionens slutsats, i juli samma år, var att alla personer som hade varit försvunna i mer än fyra år var döda. Kommissionen hade bara pratat med chefen för den syriska säkerhetspolisen som sade att det inte fanns några fängslade libaneser i Syrien. Detta svar godtogs, säger Ghazi och fortsätter:

– Två veckor senare frigavs nio personer och kort därpå en islamistledare som hade varit försvunnen sedan 1985.

I oktober samma år erkände Syrien att det fanns färre än 50 libaneser i syriska fängelser.

– Men den 12 december släpptes 54 libaneser, säger Ghazi.

Amnesty International har åtskilliga gånger uppmanat syriska myndigheter att utreda de »försvunna« libanesernas öde. Senast i juli 2003 förnekade den syriske inrikesministern att det existerade libanesiska politiska fångar i Syrien. Följaktligen intar den libanesiska regeringen samma ståndpunkt.

– Det går inte att lösa ett problem som inte finns. Vi vill att regeringen erkänner att det finns libaneser i Syrien. När den har gjort det går det att hitta vägar till en lösning, säger Ghazi.

Syrien är långt ifrån ansvarigt för alla libaneser som försvann under inbördeskriget.

– Men Syrien kan ge oss en lista med namn på dem som fängslades och dödades i Syrien. Då skulle vi kunna avgöra vilka »försvinnanden« som de libanesiska miliserna låg bakom, avslutar Ghazi.

Text och bild: Bengt Sigvardsson

Reportage | 2004-09-09
Även publicerad i AmnestyPress #3/2004