Brasiliansk frukost med filmer till kaffet

Klockan är bara halv elva en solig söndagsförmiddag men redan står det människor som sörplar kaffe och röker cigg utanför den återuppståndna kvartersbion i Hornstull, Bio Rio vid vidhängande queercaféet Copacabana. Varför gör de det, vad händer där inne?

Det ska tydligen ske med musik i år: Göteborg öppnade årets filmfestival med en dokumentär om den svensk-argentinske vissångaren José González och när Brasilcine (den brasilianska filmfestivalen, se tidigare artikel från Amnesty Press) bjuder på filmfrukost på Kvartersbion i Hornstull, numera under det i sammanhanget så passande namnet Bio Rio, så sker det också med musik!

Den första kortdokumentären handlar om kvinnliga hiphoppare i Rio: Rap de Saia (Rap i kjol), bara titeln! Det är taskig bild, lökigt ljud och vedervärdig engelsk översättning. Då det dessutom, när eftertexterna rullas upp, står klart att alla bakom bild, ljud och text är killar faller hela jämlikhetsidén. Så mycket för jämställdheten! Den vill helt enkelt för mycket, det är för många artister och för snabba klipp på knappa kvarten. Nej, hellre en film om tjejer i en mansdominerad bransch av tjejer.

Då är den andra dokumentären, O Diário de Naná (Nanás dagbok), desto mera jämställd. Låt vara att Naná är en man, men en man, i ett ”machistiskt” land, som talar och spelar med barn, och sitter vid kvinnornas fötter likt en annan lotuslärjunge. Naná Vasconcelos är pernambucanon och multiinstrumentalisten som spelat med nordamerikanska storheter inom jazz och improvisationsmusik som Don Cherry, Pat Metheny, John Zorn och Jon Hassell. Exempelvis fick han en hel timme, ett eget program, i Åsa da Silva Vegheds intressanta programserie om brasiliansk musik som gick i P2 i fjol. I de andra delarna fick en hel musikstil dela på programtiden. Så viktig anses han alltså i brasiliansk musik.

Naná tar flyget till Salvador, Bahia, den nordöstra, mest ”afrikanska” av Brasiliens 26 delstater; strosar runt kring marknader, spelar in sorlet, testar klangen på tallrikar och träffar lite löst folk. Tempot är andante, nästan makligt, i söndagspromenadtakt; fotot är hisnande, resebyråvackert, utan att bli reklamkladdigt; och texten djupsinnig, som bäst när Naná för en grupp barn och ungdomar – som spelar slagverk på allsköns skräp de funnit på gatan och tippen: hinkar, dunkar, tallriksskärvor, metallbitar – berättar att rösten var det första och kroppen det bästa instrumentet.

Naná lever det måtto, utan att bemöda sig särskilt nämnvärt, förutom att vara sig själv, som ofta skymtar förbi på väggen bakom ett intervjuobjekt i nästföljande och dagens sista dokumentär Simonal: Seja marginal – seja herói! (att vara brottsling är att vara hjälte). Men där termen ”marginal” även kan betyda en outsider, ett original, att vara lite motvalls, sin egen. Det var inte Simonal: han var smörsångaren som var polare med Pelé, sjöng med Sarah "Sassy" Vaughan, uppträdde inför en i stort sett helvit publik, tjänade snabba cash och körde tre lyxåk. Fast hur är det nu de bevingade orden i sagorna går: upp som en sol och ned som en pannkaka!

När Wilson Simonal i sin oförståeliga naivitet, eller var det månne naiva oförstånd, blev oljebolaget Shells reklampojke, flirtade med militärdiktaturen och samarbetade med det ökända DOPS (Departemento de Ordem Política e Social) och följaktligen blev förklarad en persona non grata på musikscenen är det nog så svårt att ens närmelsevis känna något litet uns medlidande med honom. Så går det när musik blir bara business, när man inte vill säga något med sin musik – konstnärligt, politiskt eller samhälleligt, likt en Gilberto Gil, en Caetano Veloso, en Tom Zé, alla verksamma inom rörelsen o Tropicalismo, och som ännu levande nått legendstatus just på grund av sin musikaliska och socialpolitiska övertygelse.

Dokumentären är till sin art rätt rakt och banalt uppbyggd: Simonal på scenen-klipp-intervju med närstående-klipp-stillbilder på tidningsartikel eller myndighetsrapport-klipp-Simonal på scenen-klipp-och så vidare., och åt h-e för lång: 98 minuter. Det har sagts förut, men tåls att upprepas, för att en dokumentär ska överskrida 60 minuter måste den ha något riktigt angeläget att säga, och det har inte Simonal – Ninguém sabe o duro que dei (Ingen vet hur hårt jag kämpade). Men ändå: tack för fikat, frallan och filmerna, Brasilcine!

Rikard Rehnbergh