Med gaspedalen i golvet och blicken i backspegeln

filmer | 2011-10-11

Taylor Lautner och Lily Collins i “Abduction”.

Film: Abduction
Regi: John Singleton
Manus: Shawn Christensen
Skådespelare: Taylor Lautner, Alfred Molina, Michael Nyqvist, Sigourney Weaver, Lily Collins
Land: USA

Inget nytt under solen när gamla vingar och grepp får nya vindpustar blåsta inunder sig i ”Abduction”. Det handlar om en amerikansk tonårings farliga flykt tillbaka till det okända han en gång berövats.

1950-talet hade James Dean, 1990-talet hade Leonardo DiCaprio och vårt nuvarande 2010-tal, tillika denna film har nu Taylor Lautner. För den som levt under en filmisk sten så handlar det om ”flickidoler” av varierande kvalitet och dignitet på den vita duken. Men tyvärr så kan Lautner i sammanhanget med tryggt låga odds klassificeras in i det fack av skådespelare som kommer en stund för att som en fluga prassla lite i rampljuset under några år för att sedan försvinna. Åtminstone är det vad hans prestationer i denna film borgar för. För någon verklig tyngd eller besjälad substans finner vi i varken dialog, uttryck eller handlingar ur det skådespel han tillsammans med filmens andra skådespelare här bjuder oss på. Men sedan både är och ska ju detta vara en film för ungdomar. Så inga överraskningar där.

Nathan (Lautner) lever sitt liv som vilken annan amerikansk tonåring som helst med skolarbeten, fester, flörter och familjeliv högst upp på livets agenda. Fram tills den dag då han tillsammans med barndomsvännen och kärleken Mara (Lily Collins) snubblar över en hemsida som transformerar om försvunna barns foton till den ålder de idag skulle ha varit i. För när han en dag stirrar ett simulerat foto av sig själv i ögonen rämnar vardagens kulisser snabbt och våldsamt till förmån för den något anonymt gestaltade serbiska maffian och det ständigt allvetande CIA, när han börjar söka efter svaren över vem han egentligen är. Hans förflutna flyter sedan bit för bit upp till ytan tills dess att han inte längre har någon återvändo.

Men konceptet av förlorade identiteter och makthungriga underrättelsetjänster har vi dock sett på film många gånger förr. Till exempel i Andrew Davies överskattade ”Jagad” (1993), eller för all del även så nyligen som i årets hittills mest adrenalinfyllda pärla till film, ”Hanna”. Men där nämnda exempel antingen bemästrat genren eller istället har kommit med nya ingredienser till den så har skaparna av ”Abduction” istället valt att förhålla sig stadigt undergiven genre-konventionerna.

Så vad vi i slutändan får kvar i minnesbanken när vi rest oss från våra fåtöljer är inte mycket mer än den något udda upplevelsen av att se en överspelande Michael Nyqvist i rollen som en kall och filmen till ära serbisk gangster. Men även tack o lov även med en sinnligt ringande påminnelse över varför klichéer såsom dessa kan tillåtas få fortsätta bygga stommen i filmmanus efter filmmanus, genom såväl passerande årtionden som generationsskiften. De funkar.

Andreas von Scherling
[email protected]

filmer | 2011-10-11