En skakande bok

Boken “I händelse av min död”, av Kerstin Weigl och Kristina Edblom, är ett skakande dokument om våld som drabbar kvinnor. I boken berättas om manliga partners eller ex-partners som mördat och här ges utrymme både åt gärningsmännen och de anhöriga till den mördade kvinnan. Boken är en viktig påminnelse om hur välfärdsstaten i dessa fall har misslyckats med att skydda medborgare mot våld, trots att varningstecken har funnits.

Kristina Edblom och Kerstin Weigl. Foto: Sofia Runarsdotter

Bok: I händelse av min död
Författare: Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur

Jag förstår tidigt att det jag håller i handen måste vara årets viktigaste bok. Från första sidan fullständigt dras jag in i alla dessa livsöden, samtidigt försöker jag värja mig, men inget är så svårt att hålla distans till som ond bråd död, särskilt inte när offer och förövare hade en nära och stundtals förtroendefull relation.

Inget känns så långt in i märgen som den skräckfyllda tanken över att en person som säger sig älska mig också skulle kunna mörda mig. Att all den där vackra kärleken mellan människor skulle kunna förvandlas till hat, förakt och slutligen död. Även om morden dessa män utfört är utstuderade och obarmhärtiga ger boken “I händelse av min död” oss läsare en verklig och ärlig chans att förstå hur våldsamma relationer kan se ut, på riktigt, från första kärleksmötet till det sista andetaget.

Kerstin Weigel och Kristina Edblom har i över tio års tid granskat mord på kvinnor utförda av män de hade en pågående eller en avslutad relation med. Arbetet har gått att följa via Aftonbladet men nu har de även skrivit boken jag håller i min hand.

Boken innehåller välskrivna och värdefulla beskrivningar av våldet och dess konsekvenser, författarna skriver med värdighet och respekt för både de mördade kvinnorna men även deras anhöriga. Vi läsare får ta del av vittnesmål och skildringar av dessa kvinnor från vänner, barn, syskon och föräldrar. Sakta men säkert hjälper det oss att skapa en tydlig bild av vilka alla dessa modiga, smarta och starka kvinnor var.

Foto: Natur & Kultur

Det finns fler dimensioner kring varför jag gillar boken och när jag gräver lite mer i det kommer jag fram till främst tre ytterligare anledningar.
Den första delen handlar om att männen som mördat inte är anonymiserade. Avvägningen gällande att överhuvudtaget skildra männen verkar svår och inte helt given för författarna, det märks både i vissa partier i texten men det uttrycks även explicit. Jag anser dock att författarna gör rätt i att skriva om männen, för genom utförliga beskrivningar blir mördarna verkliga människor. Det i sin tur anser jag bidrar till att riva stereotyper och föreställningar kring vilka dessa män är. För trots att siffrorna för mord utförda av en nuvarande eller en ex-partner har gått ner sedan 1980-talet är det fortsatt svårt för oss i samhället att föreställa oss vilka dessa män är.
Jag anser det finns en oerhört stor pedagogisk poäng i att dessa män får ta plats i boken, det gör dom mindre oidentifierbara och vi läsare tvingas förhålla oss till att det här faktiskt är män vi har runt omkring oss.

Den andra delen jag gillar med boken är det raka, okrångliga och tydliga språket. Även om det i sin tur innebär att vi läsare inte får en enda paus från våldet under den drygt 290 sidor långa boken uppskattar jag språket något oerhört.
Det blir lätt att förstå hur livet såg ut för kvinnorna och deras barn, hur de försökte söka hjälp från myndigheter och hur anhöriga kan slitas i stycken av att inte kunna hjälpa och skydda sina älskade döttrar, vänner, mammor eller syskon.

Den tredje anledningen till att jag tycker om boken är skildringen av samhällets ansvar gällande våldsutsatta. Jag har själv under flera år arbetat och engagerat mig inom kvinnojoursrörelsen, det har gjort något med mig som person, trots att jag sluppit erfara det yttersta; Morden och döden.

Däremot har jag på nära håll sett det boken också skickligt beskriver och det absolut svåraste att hantera som stödsökande, anhörig och professionell: Välfärdsstatens oförmåga att skydda samhällets medborgare mot våld.
När våldet anses vara en privat angelägenhet blir samhällets misslyckanden större.

För det är tydligt, att i nästintill samtliga fall i den här boken har inte våldet varit osynligt för varken myndigheter eller andra viktiga samhällsinstanser, innan morden begicks. Ingen av dessa kvinnor har mördats utan att tidigare varit utsatta för andra former av våld från dessa män.
Vissa kvinnor har besökt hälso- och sjukvården, andra är aktuella hos socialtjänsten och några har aktiva processer pågående hos polisen. Det smärtar något oerhört att läsa och det är svårt att inte ställa sig frågan om det inte är så att dessa mord hade kunnat undvikas?

De råa och explicita skildringarna om våldet och dess konsekvenser gör boken faktiskt stundtals outhärdlig att läsa och jag känner en enorm vrede. Jag vill helst lägga ifrån mig den och inte läsa en rad till, men så återgår jag till min tanke om att det här nog ändå är årets viktigaste bok. För i boken återfinns historierna vi måste berätta för att kunna stoppa det dödliga våldet. Vi måste en gång för alla riva upp och ändra idén om att dessa brott skulle vara privata angelägenheter.

För morden måste stoppas, det är inte värdigt en välfärdsstat att det varje år i Sverige mördas mellan 16-20 kvinnor av en partner eller tidigare partner. Det måste samhället ta det yttersta ansvaret för, men vi alla behöver bli mer medvetna och bättre på att upptäcka våldet. Vi måste prata mer om det och få mer förståelse och kännedom kring hur våldet ter sig. Ett bra sätt att tillskansa sig mer kunskap är att läsa just den här boken.

Malin Österberg

Fotnot: En kortare version publiceras också i Amnesty Press nummer 4/2019.