Från Sachsenhausen till Eslöv

I ledaren i nummer 2/2016 utgår Ulf B Andersson från Riksteaterns uppsättning av ”Männen med rosa triangel” och påminner om att först den 11 maj 2016 meddelade Tysklands justitieminister Heiko Maas att domarna mot 50 000 män som dömdes i Tyskland för ”homosexualitet” efter andra världskriget ska upphävas

ledare | 2016-06-18
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2016
Marcus Baldemar och Mattias Brunn i Riksteaterns uppsättning av ”Männen med rosa triangel”.

Marcus Baldemar och Mattias Brunn i Riksteaterns uppsättning av ”Männen med rosa triangel”. Foto: Märta Thisner/Riksteatern

Det var en skakande upplevelse att en vacker majkväll sitta i en fullsatt salong på Södra teatern i Stockholm och se ”Männen med rosa triangel”, pjäsen som Riksteatern har turnerat med i Sverige under vintern och våren. Pjäsen baseras på Josef Kohouts upplevelser när han i januari 1940 förs till koncentrationslägret Sachsenhausen enligt det Tyska rikets lagar om homosexuella män.

Kohout blir kvar i läger fram till krigsslutet 1945. Det är en stark pjäs om förnedringen i fångenskap och hur nazisternas förtryck drabbade homosexuella när Adolf Hitlers maktövertagande 1933 satte stopp för den liberala sexualsyn som hade präglat Weimarrepubliken. Boken, med samma namn som pjäsen, utgiven under pseudonymen Heinz Heger utkom 1972 och spelade en viktig roll i den senkomna uppgörelsen med förföljelsen av homosexuella under nazismen. Det beräknas idag att upp till 15 000 män skickades till koncentrationslägren och där försågs med en rosa triangel. Många av fångarna dog.

I den stora homosexualitetsutställning som förra året visades på Historiska museet i Berlin fanns en intervju med en överlevare från ett läger. Han berättade hur han blev fri 1945. Redan året därpå stod han inför rätta igen och dömdes enligt paragraf 175 för homosexualitet och skickades i fängelse. Domaren han mötte var samma domare som hade dömt honom under nazitiden. Först år 2002 upphävdes domarna mot de tyska män som hade dömts för ”homosexualitet” under nazitiden. https://www.dhm.de/en/ausstellungen/archive/2015/homosexuality-ies.html

Och det skulle dröja ända till år 2008 innan ett speciellt minnesmonument tillägnat de homosexuella offren för nazismen invigdes i Berlin. Paragraf 175, som infördes redan år 1871 under Bismarcks tid, var kvar i Östtyskland fram till 1968. I Västtyskland mildrades lagen 1969 men avskaffades helt först 1994. Den 11 maj i år (!) meddelade Tysklands justitieminister Heiko Maas att domarna mot 50 000 män som dömdes i Tyskland för ”homosexualitet” efter andra världskriget nu ska upphävas och att de som fortfarande är i livet ska få kompensation.

Idag har många länder kommit långt i arbetet med att acceptera att människors sexualitet är olika. Fördomar och hat, även i Sverige, måste dock alltid bekämpas. Det var ett illavarslande tecken att skådespelaren Mattias Brunn för första gången på 15 år såg sig tvungen att avbryta en pjäs när den sista föreställningen av ”Männen med rosa triangel” uppfördes i Eslöv inför gymnasieelever som hånade skådespelarna så att de inte orkade spela vidare. Hånet handlade om att pjäsen berättade om bögar.

Ulf B Andersson
Chefredaktör

ledare | 2016-06-18
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2016