Med kuppen i blodet – Luis Recabarrens föräldrar försvann i Pinochets Chile

Luis Recabarren längtar inte tillbaka till sitt hemland Chile. Det land han flydde ifrån för 19 år sedan har förändrats för mycket. Ändå fortsätter han att manifestera för att rättvisa ska skipas och för att militärkuppens män, de som tog hans föräldrar ifrån honom, ska berätta sanningen. – Att ge vittnesmål är det bästa sättet att agera, säger han.

Om någon timme ska han stå på scenen i Folkets hus i Stockholm och berätta om sitt och sin familjs öde; om hur hans föräldrar och släktingar försvann under militärdiktaturen i Chile.

Nu sitter Luis Emilio Recabarren på en uteservering på Drottninggatan och fingrar på manuset till sitt tal.

Det är den 11 september 2003 och världen mår inget vidare bra i dag. Nyheten om utrikesminister Anna Lindhs död är blott åtta timmar gammal och huvudstaden är i chocktillstånd.

På andra sidan Atlanten håller president George W Bush tal om krig mot terrorism till minne av offren i attacken mot World Trade Center i New York för två år sedan.

Och så är det på dagen trettio år sedan den militärkupp som gav general Augusto Pinochet makten i Chile och som kostade president Salvador Allende livet. Med anledning av detta arrangerar Olof Palme-centret och ABF en manifestation ikväll, där Luis Emilio Recabarren är en av de medverkande.

Det här är ingen bra dag att tro på mänskligheten.

Ändå är det just vad Luis Emilio Recabarren säger att han gör.

– Ondskan kan aldrig vinna över den fria tanken. De har inte lyckats vinna, säger han.

Luis och Nalvia Recabarren träffades på det kommunistiska partiets ungdomskongress i Santiago 1972 och gifte sig några månader senare. I oktober året därpå föddes deras son, som döptes till Luis Emilio, dels efter fadern, och dels en annan släkting; grundaren av Chiles socialistiska arbetarparti, som senare blev Chiles kommunistiska parti. Luis Emilio Recabarren Serrano (1876-1924) brukar räknas som den chilenska arbetarrörelsens grundare.

Luis Emilios föräldrar var aktiva inom vänsterrörelsen och bar, i likhet med president Allende som vunnit valet 1970, på en stark tro på en fredlig övergång till socialism.

Efter militärkuppen 1973 fick pappa Luis sparken från sitt arbete som chef för den grafiska avdelningen på Santiagos tekniska universitet på grund av sitt politiska engagemang. Han startade då en egen firma och arbetade bland annat med att trycka det kommunistiska partiets medlemstidning, en förbjuden aktivitet i det allt mer tystade Chile.

När familjens frihet hotades sökte Luis och Nalvia asyl på de nederländska och belgiska ambassaderna, vilket inte beviljades.

Rädslan inför Pinochets soldater skulle visa sig vara befogad.

På kvällen till den 29 april 1976 försvann Luis mor, far och farbror, bortförda av säkerhetspoliser, och de har sedan dess inte synts till.

Luis, då två och ett halvt år gamla fördes bort tillsammans med sina föräldrar, men återfanns av en granne morgonen därpå i familjens hus.

Dagen därpå gav sig Luis farfar ut för att försöka ta reda på vad som hänt med hans son och sonhustru, bara för att försvinna även han. Ännu en chilensk familj var dömd till splittring och ovisshet.

En människa som har försvunnit är varken levande eller död. Det finns ingen gravsten som de anhöriga kan lägga sina sorger på. Det finns inte ens någon sanning att luta sig mot. För en pojke i Santiago som fått sina föräldrar bortförda till ett ovisst öde vore det naturligt att känna hat och låta hämndbegäret ta över. Men Luis Emilio Recabarren lyckades undvika hatet, även om han såg fallgroparna på nära håll.

– Om vi inte hade åkt till Sverige hade jag levt med hatet omkring mig. Jag hade inte varit psykiskt stabil idag, säger han.

Men nu, på uteserveringen, utstrålar han stabilitet. Hans röst och blick är befriad från såväl ilska som sentimentalitet.

I organisationen ”Anhöriga till försvunna” i Santiago fann Luis stöd och inspiration. Hit gick han varje dag efter skolan, för att leka och umgås med andra barn vars föräldrar försvunnit. Här fick han, så att säga, lära sig att leva med sitt öde. Och här återuppbyggdes hans tro på mänskligheten.

Efter föräldrarnas bortförande levde han i Chile i ytterligare nio år, tillsammans med sin mormor. Tillsammans fick de på nära håll uppleva militären hur utövade sin makt mot folket.

Pinochet fortsatte att systematiskt rensa ut dem som han misstänkte var emot honom och släktingar till Luis utsattes för husrannsakningar. Det sades att militären placerade ut vapen för att kunna ha ett giltigt skäl att fängsla eller rent av avrätta de som var motståndare till diktaturen.

I Sverige fanns en morbror, som kunde ta emot den då elvaårige Luis och hans mormor.

– Mormor ville ge mig en chans att leva, säger han.

Luis har just avslutat en drygt tio år lång karriär som yrkesdansare och har bytt dansgolvet mot skolbänken. Där tänker han sitta tills han har förverkligat sin dröm och utbildat sig till läkare. I somras blev han pappa för första gången. ” När jag fick reda på att jag skulle bli far satte det igång en process; jag blev varse om framtiden”, förklarar han karriärbytet.

Han är glad över livet i Sverige och säger att det var länge sedan han såg sig själv som en flykting.

Sverige har också varit ett tryggt hem för de värderingar som han har ärvt från sin familj.

Engagemanget för sitt ursprung har aldrig släppt. Han berättar om hur han som tonåring ”stod med burken” på Hötorget på lördagarna, för att samla in pengar till det chilenska kommunistpartiet. Åtskilliga år senare åkte han till London för att demonstrera för en utlämning av Augusto Pinochet, när den spanske domaren Baltasar Garzón 1998 försökte få Pinochet utlämnad till Spanien. I höstas skrev han en text till antologin ”11/9 – 30 år sedan statskuppen i Chile”, som utkom på Nixon förlag.

– Att leva och gå vidare är ett sätt att hedra livet. Att stå där och ge vittnesmål är det bästa sättet att agera mot de mördare som fortfarande lever, säger han.

Den första resan tillbaka till Chile blev en besvikelse för Luis. Av de idéer som han lärt sig att hans föräldrar delade fanns inget kvar.

Pengarna var den nya ideologin, sedan Pinochet efter 17 år vid makten hade avgått.

– Under hela min uppväxt, fram till jag var 19 år gammal, tänkte jag på hur vi skulle åka tillbaka och bosätta oss i Chile. Men det är inte längre samma land. Jag upptäckte att man värderar folk efter vad de äger, inte efter vem man är, säger han.

Det politiska läget i landet kallar han för ”en pseudodemokrati”. Han fnyser åt det faktum att tjugo procent av ledamöterna i parlamentet inte är folkvalda och att de sitter på sina poster för evigt. ”Man skapar inte ett rättvist samhälle så länge torterarna sitter kvar”, säger Luis:

– Därför är det upp till mig att hålla minnet vid liv. Men jag tror på mänskligheten, fortfarande. Bödlarna har innerst inne ett samvete. Sanningen kommer fram.

Luis har inget konkret minne av sina föräldrar.

– Det mesta är bortsuddat. Jag var ju så liten då. Men jag minns dem på en metafysisk nivå. Jag har växt upp med historien om mina föräldrar och därför har inbillning och minnen växt samman, säger han.

En av få konkreta vittnesuppgifter han har om sin familj gäller hans farfar och kommer från en före detta politisk fånge som har lagt hans namn på minnet. Enligt en överenskommelse fångarna emellan, skulle den som överlevde fångenskapen i koncentrationslägret underrätta de anhöriga till de mindre lyckligt lottade.

­­– Jag inbillar mig att mina föräldrar gått igenom samma sak som farfar, säger Luis.

En stund efter vårt samtal kliver han så upp på scenen i ett fullsatt Folkets hus, omgiven av exilchilenare, deras familjer samt svenska Chile-vänner. Stämningen är varm och högtidlig. Dagens allvar skänker bränsle åt den redan så intensivt brinnande solidaritetstanken.

Luis kramar manuset hårt i handen, och tittar upp mot strålkastarljuset med stolt hållning. Precis som många andra talar pratar han om Anna Lindh. Men framför allt berättar han om hur militärkuppen tog ifrån honom rätten att bli vägledd av sina föräldrar. I den här inramningen låter hans ord ännu starkare.

Ondskan kommer aldrig att vinna över den fria tanken.

Förtryckarna har inte lyckats utplåna solidariteten.

Applåderna som följer visar att hans uppfattning delas av många.

Efteråt berättar Luis om hur han skakade då han ställde sig vid mikrofonen och att det var smärtsamt att prata. Men inte av nervositet. ”Det kändes som att alla som jag ville hylla var närvarande den här kvällen”, förklarar han.

– Den 11 september är en viktig dag. Då får vi visa att den här idealismen lever kvar. Vi får visa ännu en gång att de inte har vunnit, säger Luis.

Text: Fredrik Emdén Bild: Karin Fjell

Läs också

Chile 30 år senare (Amnesty Press 12 september 2003)