Malta – hit vill ingen flykting komma

Reportage | 2006-09-25
Även publicerad i AmnestyPress #3/2006

Han lämnade oroligheterna i hemregionen Darfur i Sudan med en dröm om Europa. I Libyen betalade 23-årige Omar Alfaro en smugglare för en tre dagars riskabel båttur över Medelhavet.
– Vi ville absolut inte till Malta! Här låses man in i slutet förvar i upp till 18 månader, men kustbevakningen hittade oss och vi blev tvungna att stanna här, säger han.

Asylsökande som kommer till Malta utan giltiga resedokument hamnar innanför lås och bom i upp till ett och ett halvt år tills dess att identitet och asylskäl utretts. Omar Alfaro satt i slutet förvar i elva månader.
– Det är tufft där, berättar han. Det finns inget att läsa och ingen möjlighet till motion. Soldaterna vägrar att tillgodose några önskningar. Och ska man någonstans, till sjukhus eller så får man ha handfängsel. Varför? Vi är inga brottslingar. Bara flyktingar.

Jean Pierre Gauci är juridikstuderande men också gruppkoordinatör för Amnesty sedan två år tillbaka.

Neil Falzon arbetar vid FN:s flyktingorgan UNHCR på Malta och besöker regelbundet landets förvar. Enligt honom lever de asylsökande under svåra fysiska och psykiska påfrestningar.

Förra året upptäcktes runt 1 800 personer från 38 olika länder av kustbevakningen. Majoriteten var unga afrikanska män från länder söder om Sahara och från Afrikas horn.

– Det är vanligt att familjer skickar den med bäst förutsättningar till Europa för att arbeta och skicka hem pengar. Ofta jobbar männen under några år i Libyen innan de köper en plats i en smuggelbåt. Resan över till Europa kostar mellan 800 och 1 500 dollar, säger Neil Falzon.

Den illegala invandringen till Malta tycks inte ha något med landets inträde i EU att göra. Ingen båt tar sikte på ön då man vet att asylsökande får tillbringa lång tid i slutet förvar och att jobbmöjligheterna är få.

– Ingen har för avsikt att komma hit. Här hamnar man om man fått motorhaveri eller helt enkelt kört fel, säger Jean-Pierre Gauci på maltesiska Amnesty.

Medelhavsön Malta är ett populärt turistmål men brottas nu med
överfulla flyktingläger som får hård kritik.

Nästan alla migranter kommer utan resedokument. Några få procent av dem som sökt asyl på ön de senaste åren har fått flyktingstatus, runt hälften har fått humanitärt skydd och resten avslag på ansökan. Men tillbakaskickandet av dem som fått nej har gått mycket långsamt. De flesta placeras i öppet förvar tillsammans med dem som fått flyktingstatus eller humanitärt skydd.
Efter två överklaganden fick Omar Alfaro humanitärt skydd och för en dryg vecka sedan blev han fri. Men lyckan över friheten övergick snart i besvikelse. Alla öppna förvar var överfulla. Tillsammans med ett åttiotal andra frisläppta flyktingar, de flesta från Sudan, blev han utkörd till ett antal stora, gröna militärtält uppställda på en äng. Välkommen till Tent Village Hal Far.

På dagarna sprider sig en frän doft och fuktig hetta inne i tälten – på nätterna kommer kylan under otillräckliga filtar i sällskap med råttor och lösa hundar. De boende har samlat in kvistar för att kunna elda och värma sig om natten.

I takt med att antalet anländande båtar nådde sin kulmen förra året har också främlingsfientliga strömningar fått ett uppsving. De senaste månaderna har ord övergått i handling. Efter att den katolska organisationen Jesuit Refugee Service publicerat en rapport om främlingsfientlighet i april kom den första attacken på en bil, tillhörig en av deras medarbetare. Några veckor senare övergick hotfulla brev till en fysisk attack mot journalisten Daphne Caruana Galizios hem.

– Vid tretiden på morgonen hade någon ställt fem däck fyllda med bensinflaskor mot en av glasdörrarna i mitt hus. Lyckligtvis kom en av mina söner hem vid den tiden och vi lyckades avvärja en brandexplosion, säger kolumnisten som skrivit mycket om främlingsfientlighet i dagstidningen Malta Independent.

Hon chockades och känner avsky mot dem som försökt spränga glasdörren. Men, till skillnad mot vissa kollegor, vägrar hon att låta sig skrämmas eller tystas.

Tältlägret i Hal Far upprättades när ett större antal immigranter
släpptes ur slutet förvar och alla öppna anläggningar var överfulla.

Enligt Daphne Caruana Galizio har Maltas brokiga historia av olika kulturer, religioner och nationer inte gjort malteserna mer öppna för mångfald. Tvärtom.

– Fientlighet mot araber och islam har funnits länge, menar hon. Aggressionen mot svarta afrikaner har ökat i takt med att fler och fler båtar kommit till ön.

Många rykten florerar om migranterna från Afrika. Och när de hålls inlåsta och undanskuffade i särskilda läger och inga initiativ tas till integration ökar missuppfattningen att de är kriminella och farliga.

För att få bukt med situationen arbetar UNHCR på Malta med flera punkter:
1. De som fått avslag på sin asylansökan bör skickas tillbaka direkt. På så vis kommer man från problemet med överfulla läger. De som fått flyktingstatus eller humanitärt skydd får leva under anständiga förhållanden.
2. Det krävs en stor medvetenhetskampanj för att upplysa om vilka flyktingarna är och vad de flyr från för att motverka främlingsfientlighet. Idag hörs små högerextrema grupper mest och sätter igång ryktesspridning.
3. Policyn att per automatik ta asylsökande i slutet förvar måste upphöra. UNHCR kritiserar dels själva policyn i sig och dels förhållandena i slutna läger.

Situationen är ohållbar för det lilla medelhavslandet. Fader Philip Calleja har arbetat på Emigranternas kommission i femtio år och har daglig kontakt med asylsökande migranter. Han efterfrågar mer förståelse för landets utsatthet från EU.

– Malta är litet och redan överbefolkat med sina 400 000 invånare. Ön kan endast fungera som transitland, säger han.

Albertine Yema från Kongo är ny i Hal Far. Efter 19 månader i slutet förvar släpptes hon i maj i år.

Neil Falzon är inne på samma spår. Han förespråkar att EU-länder som är särskilt utsatta (Malta, Italien, Spanien, östeuropeiska länder) borde undantas Dublinförordningen. På så vis skulle migranterna kunna ta sig vidare i EU och där få sin prövning även i andra länder. Men denna idé får inget gehör. Inte heller kravet på slopade slutna förvar.

Regeringen håller fast vid sin hårda linje; Maltas slutna förvar kommer att bestå. Ståndpunkten har stöd hos alla politiska partier och hos en majoritet av det maltesiska folket. Men människorättsorganisationer förblir kritiska.
Tältlägret i Hal Far är ingen tillfällig lösning. På Omar Alfaros papper står att han ska bo där ett år. Ännu har han inte hittat arbete, han går runt till gårdar och företag för att fråga om jobb. Men Omar Alfaro vill inte stanna här. Till Darfur kan han inte återvända. Han pratar om kriget där, om janjawidmilisen, och att regeringen inte vill ha fred. Han vill vidare. Kanske till Italien.

– Jag måste bara fundera ut hur jag ska ta mig dit, säger han och höjer blicken bortom de gröna militärtälten i Hal Far.

Innan vi skiljs åt berättar han om en vän han träffat under tiden i slutet förvar.
– Han var från Kashmir. Han hjälpte alltid alla. Efter att han hade suttit inlåst i 20 månader ville man skicka tillbaka honom. Han vägrade och hans enda utväg var att rymma och försöka ta sig vidare in i EU. Han drunknade under en båtresa över till Italien. Varje gång jag tänker på denna man gråter jag. Vem är skyldig till hans död?

Text och bild: Anja Sahlberg

Reportage | 2006-09-25
Även publicerad i AmnestyPress #3/2006