Elfenbenskusten i valet mellan krig och fred

Reportage | 2005-11-30
Även publicerad i AmnestyPress #4/2005

Elfenbenskusten är fortfarande ett delat land och freden
långt ifrån säker.

Garageporten till Serge Kassys väl tilltagna villa i Elfenbenskustens största stad Abidjan rullar sakta upp. Bakom en flådig parkerad bil leder en smal trappa, klädd med röd sammetsmatta, upp till övervåningen. Männen som slött sitter och blänger på tv på avsatsen vid trappans slut reagerar knappt på gästerna som kommer upp. En av medhjälparna ordnar dock med en fläkt i det varma panelklädda vardagsrummet intill, och slår snabbt på tv:n som står framför baren i ena hörnet så att tonerna av amerikansk hip-hop flödar ut. Han hinner till och med artigt erbjuda kaffe innan chefen dyker upp, iklädd en knallröd tröja och ett stort glänsande guldsmycke om halsen i form av den afrikanska kontinenten.

Serge Kassys hem är kanske inte vad man förväntar sig av en av ledarna för de fruktade Ungpatrioterna, men när reggae-musikern slagit sig ner i en pösig soffa och börjar tala råder ingen tvekan om hans extrema åsikter.

– Kort sagt kan man säga att Ungpatrioterna är en motståndsrörelse. Vi är de som har förstått att det här är ett befrielsekrig, säger Serge Kassy på kraftfull franska och gestikulerar ivrigt med händerna.

Läget är spänt i Elfenbenskusten som sedan tre år tillbaka är delat mellan det rebellkontrollerade nord och regeringsarméns syd. Det land som länge var ett av Afrikas få stabila och välmående framgångsexempel präglas i dag av rädsla och osäkerhet. Få vanliga människor vågar överhuvudtaget öppet prata politik, och var och en verkar gå och vänta på att något våldsamt ska ske. På gatorna i Abidjan, en gång i tiden en av Afrikas mest sofistikerade städer, råder en tryckande misstänksamhet.

– Jag åker alltid direkt hem efter jobbet. Den dagen allt brakar loss får vi se vad som händer, säger en ung man, som inte vill uppge sitt namn, på ett gatukafé i stadsdelen Williamsville.

Serge Kassy leder Ungpatrioterna.

I färskt minne ligger de våldsamma upplopp som skakade Abidjan i november i fjol. I flera dagar barrikaderade sig många av stadens invånare i sina hem medan upprorsmakare härjade fritt på gatorna och plundrade, misshandlade och våldtog. Våldet riktades framförallt mot stadens franska invånare, men vem som helst av utländskt ursprung gjorde bäst i att gömma sig. De flesta lägger ansvaret på Ungpatrioterna.

– Jag låste in mig i mitt hem. Jag talade i telefon med vänner som gömde sig på taken till sina hus och i sina bilar, men jag vågade mig inte ut, berättar Henri Chenal, en fransk läkare som varit bosatt i landet i flera årtionden.
I dag är det många som befarar nya oroligheter. President Laurent Gbagbos mandat gick officiellt ut den 30 oktober, och då skulle det egentligen ha hållits val. Det stod dock klart redan någon månad tidigare att valet av praktiska skäl inte kunde bli av. Sedan dess har FN och den Afrikanska Unionen frenetiskt försökt medla fram en nödlösning. Deras förslag går ut på att Gbagbo sitter kvar i upp till tolv månader till, tillsammans med en premiärminister som kan accepteras av samtliga parter. Därefter är det tänkt att det ska hållas val.

Förslaget har dock förkastats av både den politiska oppositionen i söder och rebellerna i norr.

– Att låta Laurent Gbagbo sitta kvar som statsöverhuvud är inte en bra lösning, för det är Laurent Gbagbo som är problemet, hävdar ledaren för rebellerna, Guillaume Soro, i en intervju med Amnesty Press.

Fransyskan Martine du Colombier (t v) har bott i Elfenbenskusten 42 år
och är en av cirka 2 000 franska medborgare som stannat kvar.

Amnesty International spår i en färsk rapport nya våldsamheter som kan destabilisera hela Västafrika, och FN-chefen Kofi Annan har nyligen manat båda sidor till lugn och sans.

– Det finns en ganska stor risk att fredsprocessen bryter samman. I så fall kommer vi att få se många döda, varnar också Västafrika-analytikern Mike McGovern på International Crisis Group.

Grunden till dagens konflikt står att finna tolv år tillbaka i tiden, då landets dåvarande president, nationalhjälten Félix Houphouët-Boigny, gick bort efter att ha styrt landet sedan självständigheten från Frankrike 1960. Efter sig lämnade han ett politiskt vakuum som flera olika spelare har försökt att fylla. I kampen om makten har frågor som etniskt ursprung fått ordentlig sprängkraft.

En stor del av landets invånare är ättlingar till gästarbetare från grannländer som Burkina Faso och Mali. De kom för flera decennier sedan till Elfenbenskusten för att arbeta på kakaoplantager. Många av dessa saknar i dag giltiga identitetshandlingar och medborgerliga rättigheter. Det är för deras sak som rebellerna hävdar att de har tagit till vapen.

Ungpatrioterna och president Gbagbo hävdar istället att Frankrike står bakom rebellernas uppror, och att konflikten egentligen handlar om den forna kolonialmaktens vägran att släppa greppet om sina ekonomiska intressen i Elfenbenskusten.

– Vår president är den förste i ett land som tidigare varit koloniserat av Frankrike som inte ringer Frankrike innan han tar några beslut, hävdar Serge Kassy stolt i sin soffa i vardagsrummet.

Vardagsliv bredvid motorvägen till Abidjan.

Det osäkra och laglösa läget i Elfenbenskusten tillåter samtliga parter att terrorisera civilbefolkningen. Regeringens säkerhetsstyrkor, rebellerna i Forces Nouvelles, och flera mindre miliser har alla gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna de senaste åren. Godtyckliga och politiskt motiverade arresteringar förekommer, liksom summariska avrättningar, våldtäkter och hotelser. Enligt FN:s generalsekreterares senaste rapport över situationen, som presenterades i slutet av september, har respekten för mänskliga rättigheter bara försämrats den senaste tiden.

– Det här landet är fullt av machiavelliska män med machetes. De är smarta som Machiavelli, men brutala nog att ta till machetes, säger svensken Pierre Schori, som är FN:s särskilda sändebud i Elfenbenskusten och högste chef över FN:s fredsbevarande mission i landet.

I staden Bouaké, som är rebellernas fäste i norra Elfenbenskusten, är läget inte lika påtagligt spänt som i storstaden Abidjan. Istället liknar staden närmast en spökstad. De flesta butiker är stängda, och på gatorna kör nästan bara FN:s vita pansarvagnar och de franska militärernas tunga fordon. Gatljusen är ständigt påslagna, och det sägs att det är för att ingen slog av dem när revolten skedde i september 2002. Sedan dess har ingen brytt sig om det. Det saknas vatten och elektricitet, och många skolor och sjukhus står tomma.

– Det stämmer att vi inte har lyckats särskilt bra med olika slag av samhällsservice i vårt område. Men egentligen är det regeringens ansvar, slår rebellernas talesman, kapten Zouwa, ifrån sig.

Pierre Schori leder FN:s arbete i Elfenbenskusten.

För att sätta press på båda parter i konflikten har FN infört ett vapenembargo, och hotar denna höst också ledarna för såväl rebellerna som regeringen med så kallade smarta sanktioner. Frågan är dock om det kommer att ha någon verkan.

Rebelledaren Guillaume Soro vill inte uppge vad han ser för alternativ till det förslag till en övergångsregering som FN och Afrikanska Unionen lagt fram. Ungpatrioten Serge Kassy säger att hans organisation inte har några planer på demonstrationer i nuläget, men att man är redo att agera ifall den andra sidan tar till vapen.

– Eftersom rebellerna säger att vi står inför världens undergång efter den 30 oktober får vi se vad som händer, säger han något undvikande när han tar farväl i sitt panelklädda vardagsrum.

Text: Anna Koblanck
Bild: Peter van Agtmael

Bakgrund
Efter ett misslyckat kuppförsök i september 2002 spred sig strider i stora delar av landet. Efter ett par månader hade Elfenbenskusten delats på mitten där rebellrörelserna, förenade i Forces Nouvelles (De nya krafterna), hade kontrollen över norra delen. I januari 2003 godkände alla parter ett fredsavtal efter överläggningar i en förort till Paris. Sedan dess råder en bräcklig vapenvila medan den politiska processen står stilla.

Konflikten har flera dimensioner och handlar delvis om rättigheter för invandrad arbetskraft, som bott i landet sedan årtionden. Nationalistiska ivorianer har lanserat begreppet »ivorité«, som utesluter miljoner invånare från medborgerliga rättigheter. President Laurent Gbagbos parti har också anklagat grannländer för inblandning och både Burkina Faso och Liberia anses ha stött rebellrörelser.

Den 1 april i år tillträdde svensken Pierre Schori posten som chef för FN:s operation i Elfenbenskusten (UNOCI). Operationen har pågått sedan säkerhetsrådet den 27 februari 2004 enades om att man skulle gå in i landet med en fredsbevarande styrka. Beslutet utformades i resolution 1528 och antogs under kapitel 7 i FN-stadgan, vilket innebär att fredstyrkorna får använda vapen och ingripa när civilbefolkningens säkerhet hotas. Säkerhetsrådet anser att situationen i Elfenbenskusten hotar internationell fred och säkerhet.

I dag har FN över 7 000 soldater och närmare 1 500 civila poliser i landet. Därtill kommer 4 000 franska soldater, som ingår i den internationella närvaron, men som står under eget befäl. Tillsammans har de till uppgift att skapa fred, avväpna de 38 000 rebellerna i norr, organisera en nationell armé, återförena landet samt hjälpa ivorianerna att gå till val.

Ulf B Andersson
Ana Falk

Reportage | 2005-11-30
Även publicerad i AmnestyPress #4/2005