Mutabar Tadzhibaeva vägrar ge upp kampen

Reportage | 2008-11-12
Även publicerad i AmnestyPress #3/2008

Mutabar Tadzhibaeva är nu fri. Foto: Ferghana.Ru/AI

För att kunna fängsla denna kvinna behövdes en massa personer; polisen, SNB (Slujba natsional’noy bezopasnosti – den nationella säkerhetstjänsten, sovjetiska KGB:s efterföljare), representanter för presidentens administ-ration, åklagare och domare. Under rättegångsdagarna var hela staden Dustabad avspärrad.
Mutabar Tadzhibaeva anklagades för 18 brott mot brottsbalken i Uzbekistan och dömdes till åtta års fängelse. Auktoritativa internationella organisationer, statsmän och regeringar i väst krävde att hon skulle friges. Hon avtjänade två år och åtta månader av sitt straff och genomgick en allvarlig operation under den tiden.

Mutabar Tadzhibaeva, grundare av Människorättsklubben »Brinnande hjärtat« i Fergana ansågs av republikens myndigheter vara ett direkt hot mot landets överlevnad. När vi intervjuar henne får denna försvarare av mänskliga rättigheter vård på ett sjukhus i sin hemstad Margilan. Hon är kortväxt, livlig och har alltid ett äkta leende på läpparna. Efter sin tid i fängelset använder hon ofta fängelseslang i sitt språk.
– Min frigivning var en överraskning, inte bara för mig utan också för kvinnorna som satt tillsammans med mig i fängelset och för alla mina vänner och släktingar, berättar hon. Den 2 juni låg jag i fängelset och vilade som vanligt efter min operation. Klockan 11 kom fängelseledningen och bad mig att lämna in alla saker jag hade fått i fängelset – madrasser och sängkläder – till det centrala lagret.
– När jag kom tillbaka sade jag till de andra kvinnorna att fängelseledningen skulle skicka mig till något annat ställe men att de inte hade sagt något mer. En kvinna sade att hon hört att två franska journalister skulle komma till vårt fängelse så jag trodde att jag skulle gömmas undan på Tashturma (ett fängelse i huvudstaden Tasjkent).

Mutabar Tadzhibaeva berättar att myndigheterna försökt gömma undan henne tidigare när Röda korset gjort besök i fängelset. När hon kom tillbaka till sin cell fick hon order av vakten att samla ihop sina saker på fem minuter.
– »Skynda på!« sade vakten. De andra kvinnorna ville ta farväl av mig men vakterna sade att det var bråttom, förklarar hon. Mina medfångar trodde att jag skulle friges.
– När jag frågade dagvakten vart jag skulle föras fick jag svaret: »Det kommer vi att berätta för dig sedan«. Jag fick tillbaka mina gamla kläder och på tio minuter var jag ute ur fängelset.
Vakterna förklarade att Mutabar Tadzhibaeva nu var fri och att enligt paragraf 72 i brottsbalken hade resten av hennes fängelsestraff omvandlats till villkorlig dom.
– Jag skrev under Högsta domstol-ens beslut från den 2 juni om min villkorliga frigivning, säger hon.

Mutabar Tadzhibaeva kördes i en fängelseambulans till Margilans polisstation. Medan polisen arbetade med hennes papper frågade hon om hennes släktingar visste om frigivningen.
– Okej, du får ringa ett samtal, sade de till mig. När jag ringde första gången fick jag inget svar. Andra gången var det någon som svarade. Det var min dotter. »Vem är det?« frågade hon. »Det är din mamma«, svarade jag. »Oyizhon!« (Mamma på uzbekiska) ropade hon och började gråta.
Klockan sex på kvällen ordnade polisen så att Mutabar Tadzhibaeva fick åka hem i en taxi och när hon anlände hade grannarna samlats.
– 50–60 kvinnor var där när jag klev ur bilen och kramade om mig och gratulerade. Mina systrar och andra släktingar var också på plats. I det ögonblicket kunde jag knappt förstå att jag var hemma – att jag var fri. Gäster fortsatte att komma hela natten, några hade hört det på radio och andra hade hört det via vänner, berättar Mutabar Tadzhibaeva:
– Den 7 juni arrangerades en fest för att fira att jag var hemma. De slaktade ett får och en stor musikensemble samlades. Det var som om ett bröllop hade firats. Jag hade aldrig kunnat drömma om det. Det kom ungefär 300 personer. De kom dit utan tvekan, dansade och sjöng. När de fick mikrofonen sade de: »Vår stolthet är tillbaka! De (regeringen) har inte lyckats knäcka henne. Vi visste att hon skulle komma tillbaka vid gott mod«.

Hur är din hälsa? Det är känt att du genomgick en allvarlig operation?
– Den 9 juni uppsökte jag läkare som konstaterade att 42 sjukdomssymptom kunde konstateras, däribland blodbrist, diabetes och problem med kransartärerna och livmodern. Nästan alla sjukdomar hade jag fått under min tid i fängelset. Under förundersökningen 2005 erbjöd åklagarna amnesti. Men jag svarade att jag inte ville ha någon amnesti: »Jag har aldrig begått något brott och jag kommer att bevisa det under rättegången. Jag kommer att bevisa att jag är oskyldig«.
Mutabar Tadzhibaeva anklagades först för brott mot två paragrafer i brottsbalken och sedan lades det till brott mot ytterligare 16 paragrafer. Vid rättegången krävde åklagaren nio års fängelse, men domaren gav henne åtta år.
– Om åklagaren hade följt lagen hade jag inte ens blivit åtalad, säger hon. Efter den fällande domen så tror jag att de hade bestämt sig för att knäcka mig i fängelset för att få mig att vädja om nåd hos presidenten.
Mutabar Tadzhibaeva sattes i isoleringscell, där hon tvingades sitta i en utkyld cell även mitt i vintern. Hennes släktingar tilläts inte att skicka kläder eller mat.
– Jag hade bara sommarkläder, berättar hon. När jag fördes in i cellen brukade de öppna fönstret. De tog till och med av mig min t-tröja och jag satt med en handduk runt mig. Det var fruktansvärt kallt. När jag sade: »Jag är sjuk, jag mår dåligt« så brukade de ta fram en termometer och säga: »Här ser du, det är 18 grader«. Jag kollade termometern en gång när det låg snö utanför. Jag lade den i snön och även då visade termometern 18 grader.

Mutabar Tadzhibaeva är ordförande i "Brinnande
hjärtat" i Ferghana.
__Foto: Privat/AI

Myndigheterna ville att Mutabar Tadzhibaeva skulle skriva en pomilovka, en vädjan om förlåtelse.
– De sade många gånger; »Varför ska du behöva lida såhär? Skriv en pomilovka och du kan lämna det här stället.«
Mutabar Tadzhibaeva vägrade dock trots att hennes hälsotillstånd försämrades. Hon hade smärtor och kunde inte sova liggande. Någon läkarvård fick hon inte. Till sist fördes hon dock iväg för att opereras.
– Då hade jag känslan av att detta är slutet, kanske hade de fått en order om att utplåna mig fysiskt. Alla de andra fångarna grät och ropade »Åk inte iväg« och de tog farväl av mig. När läkarna förberedde mig för operation-en trodde jag att min sista stund var kommen. Jag låg där och funderade på om jag hade gjort några fel i mitt liv. Fast jag hade en känsla av att det inte fanns något att skämmas för...
Före operationen hade läkarna sagt att de skulle ta bort en cysta, men efteråt fick Mutabar Tadzhibaeva veta att de hade opererat bort hennes livmoder.

Många MR-försvarare friges nu på villkor att de inte ska tala med reportrar, inte ge intervjuer och inte delta i några journalistiska eller människorättsaktiviteter. Var det någon som beordrade dig att följa dessa villkor?
– Nej, inget sådant. Vare sig skriftligt eller muntligt. Men Kamoliddin Obidov, chefen för polisen i Margilan, varnade mig efter att ha gratulerat mig till frigivningen: »Du vet förmodligen vad som står i paragraf 72. Läs det noga. Om något går snett så innebär det att du kommer att skickas tillbaka till fängelset.« I paragraf 72 sägs det att om ett brott fortsätter så kan jag tvingas avtjäna resten av mitt straff. Men jag fortsätter att ge intervjuer och ge uttryck för mina åsikter.
Under den första veckan i frihet noterade Mutabar Tadzhibaeva att tre-fyra bilar alltid parkerade i närheten av hennes hem men nu är bilarna borta. Och några hot har hon inte upplevt.

Kommer du fortsätta arbeta för mänskliga rättigheter?
– Jag slutade inte ens när jag satt i fängelset, svarar hon. Och jag kommer inte sluta nu...

Text: Alexej Volosevitj/Ferghana.Ru

Översättning och bearbetning: Ulf B Andersson

40 dagar efter massakern i Andijan i maj 2005 samlades
en liten grupp demonstranter vid "modighetsstatyn" i Tasjkent.
Foto: Privat/AI

Bakgrund Uzbekistan

Sedan Uzbekistans självständighet i samband med Sovjetunionens upplösning 1991 har president Islam Karimov styrt med järnhand. Den 23 december 2007 hölls presidentval i Uzbekistan. Islam Karimov vann återigen efter att ha »tävlat« mot tre okända motkandidater som prisade presidenten och avstod från att ens uppmana väljarna att rösta på dem.
Väpnade islamistiska grupper har varit verksamma i Uzbekistan och detta har använts som förevändning av Karimov för att slå till mot all opposition. Efter attackerna mot USA den 11 september blev Uzbekistan en nära allierad till USA och Storbritannien.

I maj 2005 utbröt lokala oroligheter i staden Andijan med bland annat en väpnad attack mot ett fängelse där lokala affärsidkare satt. Säkerhetsstyrkor öppnade urskillningslöst eld mot en stor folkmassa som samlats på ett torg. Omkring 600 personer beräknas ha dödats. EU införde begränsade sanktioner som nu har upphävts.

Mutabar Tadzhibaeva räknas som den mest kända människorättsförsvararen i Uzbekistan. Den 15 maj tillkännagavs att hon tilldelats årets Martin Ennals-pris, som delas ut av tio människorättsorganisationer, däribland Amnesty, Human Rights Watch och FIDH. Priset ska delas ut i Schweiz den 20 november.

Efter frigivningen hälsade hon till Amnesty och tackade för stödet. Mutabar Tadzhibaeva sade att hon hade stått ut i fängelset då hon visste att det fanns människor som brydde sig om henne.

Ulf B Andersson

Reportage | 2008-11-12
Även publicerad i AmnestyPress #3/2008