En vecka som kommer att förändra Amnesty

Krönika | 2001-10-17

Ingrid Pettersson berättar om rådsmötet i Dakar

I augusti höll Amnesty International rådsmöte. För första gången arrangerades det i Västafrika. Det blev ett möte som kommer att förändra Amnestys arbete.

En av de svenska delegaterna var Ingrid Pettersson som här berättar om kulturkontraster, gripande avsked och åsiktsskillnader som kunde överbryggas.

Vi står upp och applåderar. Applåderna vill aldrig ta slut. Senegals president Abdoulaye Wade, som själv varit samvetsfånge, har just avslutat sitt tal. En man med nyfikna ögon som högst personligen upplevt Amnestys styrka – människor från hela världen som går samman för att försvara en enskild individs rättigheter.

Amnestys rådsmöte i Senegal fick stor uppmärksamhet
och mötet gästades bland annat av en tidigare samvetsfånge:
president Abdoulaye Wade.

– Jag hoppas att nästa Amnestyrapport om mig bara innehåller blanka sidor, säger han när han får en kopia av den Amnestyrapport som skrevs i samband med att han arresterades 1994. Och vi känner alla att det är därför vi är engagerade i Amnesty. Vi vill ha blanka sidor i alla rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Hôtel Ngor Diarama skiljer sig markant från de andra husen i den lilla byn i Dakars utkant. Som en enorm betongkoloss reser sig hotellet högt upp mot himlen medan de andra husen och skjulen kryper efter marken. Fattigdomen är ständigt närvarande och människorna lever under mycket små omständigheter. Men också skönheten och glädjen finns där med stranden som en myllrande nöjespark med människor som skrattar, dansar och badar.

Värmen ligger som en fuktig hinna över hela tillvaron. Svetten dryper. Kontrasterna är många. Den privata stranden vid hotellet städas ständigt medan skräpet flyter i drivor några meter bort på den allmänna delen. Kvinnor i färgsprakande klänningar hämtar vatten i den gemensamma brunnen mitt i byn. Granne med brunnen är ett skjul med en handtextad skylt ”Internetcafé”. Världens nyheter tankas ner av de utbildade ungdomarna och dåtid, nutid och framtid möts.

Glädjen i dansen –
också en del av rådsmötet.

För första gången har Amnesty valt att förlägga rådsmötet till Västafrika. Genom att samlas i Dakar manifesterar Amnesty sig som en global rörelse med medlemmar och närvaro inte bara i västvärlden utan också i utvecklingsländerna. Rådsmötet ges stor uppmärksamhet i media. Senegalesisk TV sänder bland annat från invigningen och anslagstavlan med tidningsklipp växer varje dag. Det offentliga Senegal hedrar rådsmötet genom besök och tal av såväl kulturministern som presidenten och Dakars borgmästare bjuder på en ståtlig mottagning i stadshuset. Genom rådsmötet har Amnesty blivit synligare i Senegal.

Hur mår du idag ? Det är inget vidare… Lite bättre….Jag låg hela dagen igår.... Fattigdomen, värmen och bristande hygien gör olika magåkommor till ett ständigt återkommande samtalsämne. Och de brett grasserande magåkommorna i kombination med hettan lägger sig som en blöt filt över mötet. Varierande standard med varierande djuruppsättning på hotellrummen ger konkret påminnelse om att vi är i ett utvecklingsland och att Amnestys medlemmar lever och verkar under mycket olika förhållanden.

Amnesty firar i år 40 år. Det är en etablerad fyrtioåring som har åstadkommit mycket och som nu bjuds att sitta vid samma bord som det globala samhällets toppar. En fyrtioåring som har absoluta merparten av sina medlemmar i västvärlden och som trots upprepade försök endast i ringa grad lyckats attrahera och behålla medlemmar i resten av världen. En fyrtioåring som tar lång tid på sig att fatta beslut och har svårt att reagera på vad som sker i världen. En fyrtioåring som börjat att fundera på om det är det här jag vill hålla på med framöver. Kanske kan jag använda mina krafter och nå bättre resultat på ett annat sätt? Har Amnesty en fyrtioårskris ?

Känslan av behovet av förnyelse och förändring varierar mellan sektioner, men grovt generaliserat kan man konstatera att de unga sektionerna står och frustar och vill reformera medan de stora etablerade västeuropeiska sektionerna intar attityden ”vi vet vad vi har men inte vad vi får”.

Kontrasternas rådsmöte.
Utanför möteshotellet ett myllrande folkliv på stranden.

De stora frågorna om vilket åtagande Amnesty ska ha, hur vi ska förhålla oss till arbete på eget land, hur Amnestys närvaro ska öka i alla delar av världen och hur vi ska besluta om våra gemensamma angelägenheter präglar rådsmötet. Det är som ett särskilt allvar och ansvarstagande fogats till dagordningen. De här frågorna är så svåra eftersom sektionerna har väl förankrade och genomdiskuterade ståndpunkter och det finns uppenbart olika uppfattningar om vilken väg Amnesty bör gå. Samtidigt som alla vet att vi måste enas för att tillsammans gå framåt och nå resultat.

Vilket ska vara Amnestys framtida åtagande ? Ska vi arbeta för alla mänskliga rättigheter eller ska vi koncentrera oss på vissa övergrepp och utgå från ett kärnmandat? Under långa möten i beredningsgruppen redogör varje sektion och varje struktur för sin uppfattning.

Diskussionerna fortsätter långt in på natten och ljudnivån stiger med antalet Flag – det lokala ölet. Efter de inledande presentationerna förordar en knapp majoritet kärnmandatet. Men många och inte minst flera av de små sektionerna vill att Amnesty ska arbeta för alla mänskliga rättigheter, också ekonomiska, sociala och kulturella.

Förhandlare från båda sidor utses som i en mindre grupp ska försöka hitta en kompromiss. Texter skrivs, lösningar prövas och förkastas men viljan att komma överens vinner till slut.
Vi får ett nytt kärnmandat. Vi ska dock, i kompromissens anda, ånyo ta upp frågan 2005 efter uppföljningar.

– För mig har det varit en förmån att arbeta för Amnesty och med er alla.

I sitt ursprungsland och med en åldrande mor bland åhörarna tackar Pierre Sané för sina nio år som generalsekreterare för Amnesty. Med stort engagemang och med en röst som ibland bryts av rörelse lyfter han fram människor han mött. Där finns engagerade Amnesty-medlemmar i Nepal och i Danmark, dödsdömda i USAs dödsceller, vittnen, offer och anhöriga – där finns kött och blod, liv och död , kärlek och smärta.

Vi är många som med en klump i halsen tänker på vad Pierre Sané har gjort för Amnesty och också på vad han har betytt för oss personligen. Utan Pierre Sané hade Amnestys engagemang varit betydligt mindre i väpnade konflikter, vid massiva övergrepp av de mänskliga rättigheter, vad gäller insatser för att skydda och stötta försvarare av de mänskliga rättigheterna och många fler frågor som kanske inte omedelbart omsatts i arbete i våra Amnestygrupper men som finns där.

– Den stora frågan nu vad gäller mänskliga rättigheter är fattigdomen. Amnesty måste anta den utmaningen!

Irene Khan tar över som generalsekreterare
i Amnesty International.
Här är hon omgiven av deltagare på rådsmötet.

Som den visionäre och otålige ledare Pierre Sané är vill han ännu en gång påverka rörelsens framtid och inriktning. Under stormande applåder överlämnar han ett brinnande ljus till Irene Khan, Amnestys nya generalsekretare.

Liten och späd intar hon talarstolen men när hon tar orda känner man den oerhörda kraften, styrkan och klokskapen hos denna kvinna vars liv började i en fattig by i Bangladesh och som nu kommer att leda reformeringen av Amnesty. Med värme understryker hon att vårt arbete ytterst handlar om att hjälpa enskilda individer och att detta alltid måste vara vår drivkraft. Hon fyller rummet och tomrummet efter Pierre.

Tam, tam, tam-tam-tam, tam. Trummornas rytm får fötterna att röra på sig och kropparna gungar med. Vi är i Västafrika där musiken, rytmen, och dansen har en alldeles speciell plats i människors hjärtan.

– Ibland dansar vi för att glömma att vi är fattiga och inte har så många saker, säger en ung kypare. I dansen har vi glädjen.

Dansen och glädjen finns också på rådsmötet. Till ljudet av de afrikanska trummorna dansar vi tillsammans hållande varandras händer. I ögonvrån ser jag Carl Söderbergh med den israeliska generalsekreteraren i ena handen och en medarbetare från Sudan som arbetar på det internationella sekretariatet i den andra. Och själv dansar jag med Ambroisine Sowu Akossiva Elemawussi ,en ung jurist från Togo, en av många frivilliga som får rådsmötet att fungera.
Rådsmötet är i mångt och mycket dessa möten mellan människor. Vi kommer från olika världsdelar, har olika kulturer, olika religion och talar olika språk. Men vi brinner alla för de mänskliga rättigheterna och i diskussionen, i arbetsgrupperna, i baren och i dansen finner vi varandra så att rådsmötet fattar beslut om en gemensam väg framåt.

Ingrid Pettersson

Beslut i korthet vid rådsmötet i Senegal

Amnesty ska arbeta oppositionellt mot kränkningar av alla mänskliga rättigheter, specifikt också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, inom åtagandets kärnbegrepp. Detta beslut medför en ändring i Amnestys stadgar.

Vidare beslöts att det vid det internationella rådsmötet 2005/2006 skall presenteras en utvärdering av åtagandets kärnbegrepp samt en resolution med förslag till övergång till det "fulla spektrat" av mänskliga rättigheter, dvs utan kärnbegreppets inskränkning. Därvid ska eventuella praktiska hinder för en sådan övergång vara åtgärdade.

Amnesty ska använda alla sina arbetsmetoder, det vill säga både oppositionellt och främjande, mot förövare utan anknytning till staten, bland annat väpnade politiska grupper, företag och privatpersoner.

Amnestys kampanjarbete omstruktureras så att det ständigt pågår 4-7 temakampanjer vilka ska täcka det mesta inom Amnestys åtagande.

Temakampanjerna ska vara målstyrda och delas upp i delprojekt som varar 1-2 år. De stora landskampanjerna försvinner i sin nuvarande form. Vid sidan av temakampanjerna samordnas aktiviteter kring landprogram, bland annat aktionsfall, RAN och landaktioner.

Amnesty kan bedriva lobbying mot biståndsgivare, finansiella institutioner och Världshandelsorganisationen så att de i sin tur arbetar med mr-frågor.
Amnesty kan, i samarbete med andra frivilligorganisationer, delta i eller initiera bojkotter mot företag.

Amnesty kan begära att ekonomiska sanktioner mot ett land ska upphöra och i vissa fall påkalla eller stödja att ekonomiska sanktioner införs.
Amnesty ska under de närmaste fyra åren, i form av pilotprojekt, testa både kampanjarbete och utredningsarbete på eget land i vissa sektioner.

Riskerna med arbete på eget land skall utredas utifrån internationell solidaritet, säkerhetsaspekter och Amnestys trovärdighet.

Helena Norman

Krönika | 2001-10-17