Minsta viskning spelar roll

Krönika | 2005-03-08

När Katherine Gunn i mars 2003 blev ombedd av sina amerikanska kollegor att avlyssna FNs säkerhetsråd gick hon istället till pressen och därmed kunde en av många facetter i USAs dubbelspel inför kriget i Irak avslöjas. Avlyssningsexperten Gunn höll på att hamna i fängelse men klarade sig undan med sparken när den brittiska regeringen insåg PR-förlusten i att straffa en hyllad wistleblower.
Heder åt henne, Mordechai Vanunu, Deep Throat och alla andra som med civilkurage riskerat sina egna positioner för att få fram sanningen.

I Sverige har de hemliga källorna inte behövts i samma utsträckning. Sen 1766 har offentlighetsprincipen gjort underverk med att hålla samhället genomlyst och makten på mattan. Men öppenheten har blivit ännu ett offer i kampen mot terrorn.
I vårt arbete med att klarlägga vad som faktiskt hände i den uppmärksammade avvisningen av de två egyptierna Muhammed Al Zery och Ahmed Agiza försökte vi som vanligt använda den grundlagsstadgade offentlighetsprincipen. Men det var mycket skrik för lite ull.

På Luftfartsverket lade chefsjuristen Per Grönwall ner stor energi på att vi skulle få ut så lite som möjligt av de alldagliga uppgifter vi begärde om de plan som landat på Bromma den aktuella dagen. Verket vägrade att ens bekräfta existensen av de handlingar vi begärde ut.

Och den linjen höll. Triviala uppgifter som färdplaner, fakturakopior och tjänstgöringslistor är numera sekretessbelagda med hänvisning till att de kan vara underlag för framtida terrorattacker mot Bromma.
När kammarrättsdomarna Sten Wahlqvist och Gunnar Ramberg köpte verkets argument bildade de i princip rättspraxis: Deras beslut går naturligtvis att överklaga, men Regeringsrätten tar som regel inte längre upp offentlighetsärenden till omprövning.

Offentlighet är självklart en princip även hos Säpo – som dock har en alldeles egen paragraf i sekretesslagen, så i praktiken kommer det inte ut många kommatecken från Kungsholmen.

Något man får acceptera om man vill ha en fungerande säkerhetstjänst? Ja, men bara under förutsättning att det finns klara riktlinjer och en fungerande kontroll av verksamheten. Och det finns uppenbarligen inte. Justitiedepartementet och Registernämnden är inte svaret på våra frågor i det avseendet.

Inte minst för att just Säpo kan använda gummiparagrafer där »det kan antas att«, så är det helt centralt att deras verksamhet kan kontrolleras noga: Varifrån kommer informationen som de bygger sina antaganden på? Hur har den tagits fram? Av vem? Med vilka intressen? Stämmer den över huvud taget?
Det kontrolleras idag inte av någon utanför Säpo. Till och med regeringens riktlinjer för deras arbete är hemligstämplade.

På UD tillämpas utrikessekretessen, vars huvudregel är att allt skall lämnas ut. Men det fungerar sällan. Det tar veckor, ibland månader, innan begärda handlingar kommer och då med tippex som en framträdande ingrediens. Och kniper det, kan UD alltid tillämpa den strängare konsulära sekretessen. Till skydd för de berörda, Agiza och Al Zery, hemligstämplade UD vad männen med fara för eget liv berättat för Sven Linder, vår ambassadör i Kairo, om tortyr och omänsklig behandling. UDs omsorg om männens integritet sträckte sig så långt att uppgifterna inte lämnades ut vare sig till oss, FNs tortyrkommitté eller till männens ombud.

Brittiska kollegor har alltid baxnat inför den omtalade öppenheten i Sverige. Kanske skall de sluta med det och istället ge oss kurser i hur man övervinner människors rädsla och får dem att berätta vad de vet och vad som står i de allmänna handlingar vi inte längre får se.

För det är först när någon med ryggrad visar upp till exempel ett tankningskvitto med flygplanets registreringsnummer och pilotens namn som sanningen kan börja nystas upp. Och det är därför på sin plats att tacka dem som hade civilkurage nog att svara på våra frågor under de månader det tog att ringa alla som på något sätt haft med avvisningen den 18 december 2001 att göra.

Utan dem som inte lade på luren hade vi fortfarande inte känt till ens de skärvor av sanningen som hittills kommit i dagen. De visade ett civilkurage som saknades hos dem vi avlönar för att tolka och utöva lagen. Grundlagen. Om någon minns den.

  • Mordechai Vanunu avslöjade 1986 den israeliska atombomben för The Sunday
    Times. Deep Throat är Washington Post reportrarna Bob Woodwards och Carl Bernsteins (fortfarande) hemliga källa till att Nixons kampanj låg bakom inbrottet i juni 1972 i det demokratiska partiets lokaler i kontorskomplexet Watergate.

Text: Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman är frilansjournalister för Kalla Fakta, TV4.

Krönika | 2005-03-08