Hur långt räcker en ursäkt?

Den 13 februari var en historisk dag för aboriginerna i Australien. Det var dagen då premiärminister Kevin Rudd höll ett tal i parlamentet där han bad den så kallade stulna generationen om ursäkt för vad tidigare regeringar utsatt dem för. Aboriginer från hela Australien hade samlats utanför parlamentet i huvudstaden Canberra. I Sydney, närmare bestämt i stadsdelen Redfern där det bor många aboriginer, trotsade tusentals personer regnet är de såg den efterlängtade ursäkten på storbilds-TV.
– Jag föll i gråt när han höll sitt tal för det kändes som om han menade det. Min mamma och mormor var direkt utsatta och jag accepterar hans ursäkt å deras vägnar, säger Yarraka Bayles.
Amnesty Press möter henne i det ökända kvarteret ”The block” i Redfern tre veckor efter den 13 februari, dagen som nu i folkmun går under namnet ”Sorry Day”.

Yarakka Bayles mamma och mormor var del av den stulna generationen. Här med Donelle Enoch. Foto: Lisa Olsson

Yarraka Bayles har växt upp i det lilla kvarteret i Redfern. Hon är bara 26 år men redan föräldralös då hennes mamma dog 45 år gammal efter ett liv fyllt av drogmissbruk och depression. Hennes historia är inte på något sätt unik. De flesta som bor i kvarteret har en äldre släkting som tillhör den stulna generationen. Från mitten av 1800-talet fram till slutet av 1960-talet tvångsomhändertogs tusentals aboriginska barn och placerades i familjer, institutioner och kristna barnhem.
– Den stulna generationen har påverkat oss alla. Om detta inte hade hänt hade jag fortfarande haft en mamma. När ursäkten kom trodde jag inte att det skulle betyda så mycket och att jag skulle bli så påverkad. Om den tidigare premiärministern John Howard hade sagt förlåt hade det inte betytt något för det hade inte kommit från hjärtat, så jag är glad att han inte gjorde det, fortsätter Yarraka Bayles.
Hennes morbror Donelle Enoch är något av en lokal kändis eftersom han är medlem i en berömd aboriginisk dansgrupp. Men han arbetar även på AHC, Aboriginal Housing Company, som äger marken som kvarterets hus står på. Alla hälsar glatt på honom när han rör sig på gatorna runt AHC:s kontor.

Donelle Enoch visar runt i området. I bakgrunden den aboriginiska flaggan. Foto: Lotta Zachrisson

Donelle Enoch anser att saker har förändrats sedan den 13 februari och att det finns mer hopp i området nu.
– Hela nationen stannade upp den dagen. Det förändrade hela landet och nu vågar folk till och med le mot oss. Tidigare var de vita rädda för oss, säger han.
– Men traumat finns fortfarande kvar. Många är fortfarande väldigt arga och särskilt den unga generationen. Det som behövs är utbildning men framför allt gemenskap. Vi måste sluta dela in människor i raser och klasser. Vi är bara människor och vi har alla rött blod i våra ådrar, ingen annan färg, fortsätter han.

Så här såg framsidan på tidningen Indigenous Times ut efter ”Sorry Day”. Foto: Lisa Olsson

En av dem som är upprörd över ”Sorry Day” är Diane, en äldre sliten kvinna som bor i området. Hon blir arg bara hon hör talas om den.
– Vi har hört ursäkter men vi har inte sett någonting hända. Vi vill ha kompensation. De har rationaliserat bort oss ända sedan de kom hit med sitt bröd, smör och te med mjölk. Och vi har inte ens råd att köpa sådant eftersom vi måste leva på 240 kronor om dagen. De kan dra åt helvete, skriker hon.

Diane kräver mer än en ursäkt. Foto: Lisa Olsson

Angus Langton är något mer positiv och han är framför allt lättad för sin mammas skull. Hon tvingades bort från sin familj på 1940-talet när hon var tio år gammal för att hon hade ljus hud och därför skulle lära sig engelska och bli kristen.
– De ville göra henne vit. För mig handlar det om folkmord, säger han.
Han anser dock att det var bra av Kevin Rudd att be om förlåtelse, även om han gärna hade sett att det var den brittiska regeringen som bad om ursäkt.

Sonya Brindles pappa tillhör den stulna generationen och även hon kände sig lättad och rörd för hans skull.
– Men det behövs mer för att verkligen göra skillnad. Vi måste börja arbeta tillsammans för framtiden och för den unga generationen. Tillsammans kan vi göra det, säger hon.

När de vita människorna kom till Australien skrev de in aboriginerna i konstitutionen under flora och fauna.
– De trodde att vi var djur, vilket säger något om deras intelligens. Även vita människor har bott i grottor. Men de använde oss i shower och visade upp oss som monster, säger Donelle Enoch upprört.

Genom sitt jobb på AHC arbetar Donelle Enoch mycket med ungdomar och försöker hålla dem borta från droger. Organisationen är kvarterets samlingspunkt och stämningen är familjär på det lilla kontoret. Michael Mundins, som är en av cheferna på AHC, anser att Kevin Rudds ursäkt var en välsignelse för Australiens aboriginer och något som de har väntat på mycket länge.
– Men det handlar inte bara om den stulna generationen utan det behövs mer. Vi vill ha ett erkännande av vilka vi är, det vill säga ursprungsbefolkningen i det här landet. Och vi vill att de ska erkänna vad vi har utsatts för. Där det populära turistområdet Darling Harbour ligger idag – där våldtogs våra kvinnor och kastades i vattnet till hajarna, säger han.
– Kevin Rudd har öppnat en dörr för vårt folk men nu behöver vi hjälp med hälsovård, boende och utbildning. Utan bostäder kan man inte ta hand om sina barn, fortsätter han.

Michael Mundins visar hur planerna för byggnationen i kvarteret ser ut. Foto: Lisa Olsson

Kvarteret hade tidigare ett mycket dåligt rykte och Michael Mundins medger att det var farligt här för tio år sedan men nu har det förbättrats. Då vågade inte vita människor sätta sin fot här. Idag är stämningen något bättre men det är uppenbart att de som bor här har lidit mycket och fortfarande bär på ett trauma. Flera hus är fallfärdiga och alkoholpåverkade människor finns överallt.
AHC har renoverat en del av husen men har planer på att utveckla och bygga om hela kvarteret. Tanken är att 62 nya lägenheter ska byggas och en så kallad utvecklingsansökan lämnades nyligen in.
– Vi har inga pengar så vi måste få hjälp. Om ansökan inte godkänns den här gången så kommer vi att fortsätta kämpa. Men vi kommer inte att försvinna och vi ger aldrig upp. Det här är vårt land och de kommer inte att besegra oss, säger Michael Mundins.

Från AHC:s fönster ser man den aboriginska flaggan i svart, rött och gult målad stort på en stenmur. Donelle Enoch förklarar att det svarta står för det aboriginska folket, det gula är solen och det röda står för den röda jorden.
– Det är en politisk flagga, en flagga som handlar om förtryck. Jag tycker att vi ska ta bort den australiensiska flaggan och skapa en ny gemensam, säger han.

Kvarteret som kallas ”The block” Redfern, Sydney. Foto: Lotta Zachrisson

Alla anser att Kevin Rudd har mycket att leva upp till men han har redan skapat en tio-punkts-plan och rekommendationer för vad som ska göras för ett mer rättvist Australien. Bland annat handlar det om att jämna ut det stora gapet när det gäller medellivslängd. Aboriginerna lever i genomsnitt 17 år kortare än resten av australiensarna och problemen med droger och alkohol är stora.
– Jag tror att allt kommer bli bättre nu. Vi aboriginer har många vänner och många som stödjer oss, även bland vita människor. Ursprungsbefolkningen i Sverige är precis som vi förutom att de är vita. Det som händer här kanske kan hjälpa samerna också, säger Donelle Enoch innan han försvinner in på AHC:s kontor igen.
Text: Lisa Olsson

Läs mer: Amnesty om ursäkten i Australien (13 februari)