PRIDE: “Jag blev utfryst av både svenskar och mina muslimska landsmän när jag kom ut”

I Stockholm pågår nu årets Pridevecka med Vardag som årets tema. Kulturhuset och Stadsteatern vid Sergels Torg har förvandlats till Pridehouse där ett stort antal debatter och seminarier hålls. Att vara htbq-person och tillhöra en minoritet var ett tema för ett seminarium på tisdagen. ”När man är i södra delen av landet är det lätt att vara hbtq-person men man får många konstiga frågor om hur det är att vara same” konstaterar Tobias Poggats från Queering Sápmi.

Ardeshir Bibakabadi, ledare för föreningen Homan som arbetar för hbt-personers rättigheter, vill starta en "homoské" nära Järntorget i centrala Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix/TT

Att marginaliseras på grund av ens sexuell läggning, etnicitet, religion eller funktionsnedsättning uppmärksammas ofta. Men hur är det att både vara hbtq-person och samtidigt tillhöra och få kämpa för sina rättigheter som en del av andra minoritetsgrupper? På seminariet “minoriteter inom minoritet”, arrangerat av Civil Rights Defenders och Expo, diskuterades frågan under Stockholm Prides andra dag.

– Vi lever fortfarande i ett otillgängligt samhälle i Sverige och våra huvudutmaningar handlar främst om fysiska hinder. Många politiska beslut kring frågor som berör oss präglas av brist på förståelse för våra behov av assistans. Är man hbtq blir det ännu svårare att leva ut sin sexuella identitet, säger Christine Bylund, funktionsaktivist som är knuten till Independent Living, ett kooperativ som främjar självbestämmande för funktionshindrade.

Tobias Poggats arbetar för Queering Sápmi, ett projekt som syftar till att få in det samiska perspektivet i hbtq-världen och hbtq-perspektivet inom samiska organisationer.
– Vi jobbar med att bygga nätverk och trygga rum så att samer kan utforska sin sexuell identitet. Men som samer bor vi i olika länder och har olika språk. Det finns järnvägar och gränser som delar vårt land. Att prata om hbtq-frågor tillsammans blir svårt, säger han.

Ardeshir Bibakabadi är muslim, homosexuell och grundare till Homan, en förening för hbtq-personer med invandrarbakgrund. Han trodde det skulle vara lättare att vara homosexuell i Sverige när han flyttade hit från Iran 1985.
– Det var inte lätt att prata om homosexualitet då, bland annat på grund av aidsepidemin. Jag valde att inte leva som homosexuell. Istället gifte jag mig med svensk kvinna som jag levde med i åtta år i Småland.

Det var kampen mot sin sexuella läggning som ledde till Homan.
– Jag föraktade mig själv för att ha levt en lögn, kände mig varken fri eller värdig och ville få respekten tillbaka. Homan var enda sättet att få upp min självkänsla igen, men jag blev utfryst av både svenskar och mina muslimska landsmän när jag kom ut, berättar han.

Man bryter mot normen på olika plan som en del av minoriteter inom minoriteter, vilket kan påverka hur man förhåller sig till sina olika identiteter.

– Jag bryter mot normen när jag berättar att jag inte är svensk. När man är i södra delen av landet är det lätt att vara hbtq-person men man får många konstiga frågor om hur det är att vara same. Att lägga en diskussion om sexualitet på det kan vara ganska påfrestande, säger Tobias Poggats.

Josefine Surin arbetar som medlemsvärvare för RFSL Ungdom under Stockholm Pride. Foto: Maria Kabatanya

Tove Fahlgren som också arbetar på Queering Sápmi håller med om den bilden.
– När jag har på mig samernas traditionella dräkt (kolten) känns det som om andra får rätten att bestämma vem jag är. Folk ställer knäppa frågor om att ta renar till skolan till exempel. Det tycker jag inte om.

Efter att ha skiljt sig fick Ardeshir Bibakabadi fortsätta kämpa för att bli förstådd av folk i sin omgivning då han bröt andra normer.
– När jag blev ihop med en svensk man som var 18 år äldre än jag var hade folk svårt att förstå att det handlade om kärlek. Min bror frågade hela tiden varför jag valde som jag gjorde. Några muslismska vänner menade att jag borde välja mellan att vara troende och homosexuell, säger han.

Christine Bylund menar att en kropp med en funktionsnedsättning inte är tillsatt någon sexualitet.
– De flesta förutsatte att jag var heterosexuell när jag växte upp. Därför kändes friheten att välja sexuell läggning som om jag bröt mot normen. Sedan blir kroppen allmängods när den avviker. Främlingar kommer fram och ställer intima frågor om hur det fungerar med sex och funktionsnedsättningar, berättar hon.

Könsskillnader spelar också roll.
– Männen har lättare att röra sig i den muslimska världen medan tjejerna är ofta bevakade. Det kan innebära att männen har lättare att komma ut, säger Ardeshir Bibakabadi.

Chistine Bylund lyfter fram att när det gäller funktionsnedsättningar så spelar de stereotypiska könsskillnaderna roll i kampen för ens rättigheter i vardagen.
– Många tror att män har förvärvat sin funktionsnedsättning, till exempel att man blev förlamad vid en olycka. Och många män med funktionshinder upprätthåller den sortens machobild som spelar på troliga händelser. Däremot anses kvinnorna vara i starka offerpositioner.

Dessa skillnader påverkar kvinnors rättigheter vad gäller assistans i vardagen, anser Chistine Bylund.
– Det finns forskning som visar att många män med funktionsnedsättningar sällan söker assistans men folk i deras omgivning söker det åt dem medan kvinnorna utsätts mer för psykiskt eller fysiskt våld av sina partners och vårdassistenter.

Hbtq-personer inom minoritetsgrupper efterlyser ett rättighetsperspektiv i arbetet för alla deras rättigheter.

– När människor med funktionshinder nekas assistans i Sverige idag bryter man mot konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Frågor såsom rätten till en bostad och rätten att vara förälder ska främjas utifrån ett rättighetsperspektiv. Det handlar inte bara om en anspassad vardag utan om att alla respekteras utifrån sina mänskliga rättigheter, säger Christine Bylund.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs ofta som radikal i och med att den erkänner rättigheter kring sexuell läggning.

Ardeshir Bibakabadi framhåller brister i det svenska rättssystemet när det gäller hbtq-personer som söker asyl i Sverige.
– Det känns som om vi har långt kvar när det gäller att respektera hbtq-personer från andra länder. Det råder ett hyckleri från politikerna som å ena sidan gärna pratar om mänskliga rättigheter men som å andra sidan slänger folk som ansökt om asyl på grund av sexuell läggning ur landet. Man ska tro på människors historier. Man vet ju hur diktaturer fungerar.

Han fortsätter:
– Det är mycket svårt att bryta mot normen som en en del av minoriteter inom minoriteter. Folk ifrågasätter ens existens på grund av de bilder de har av hur någon som tillhör en viss grupp ska vara. Man blir mycket isolerad. Det är jobbigt att hela tiden försvara båda delarna.

Att Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson har kommit ut som transperson är betydelsefull.
– Det kommer ge mycket positiv effekt för Queering Sápmis arbete eftersom det är är person med mycket pondus. Förhoppningsvis inspireras andra hbtq-personer i olika minoritetsgrupper att våga vara sanna mot alla sina identiteter, säger Tobias Poggats.

Maria Kabatanya

Fotnot: Vid seminarierna i Pridehouse har arrangörerna beslutat om fotoförbud.

Läs mer
Stockholm Pride program

Amnesty i Prideparaden