Poetiskt bildspråk i film om iranska kvinnors ofrihet

reportage | 2002-04-10

Filmrecension: Dagen jag blev kvinna

Av Marzieh Meshkini, Iran 2000, 78 minuter
Premiär 12 april 2002 på Zita, Birger Jarlsgatan 37 i Stockholm och på Hagabion, Linnégatan 21 i Göteborg.

Någonstans vid den iranska kusten lever en liten flicka, en ung hustru och en gammal kvinna. Ett turkosblått hav utgör fonden till deras gemensamma scen, en vidsträckt sandstrand. Där ska deras stigar också mötas.

De känner inte varandra, men de delar samma livsvillkor. Som iranska kvinnor är de underordnade männen och dömda till ett instängt liv. Att passivt bli försörjda är deras lott; en dotter innebär oro och ekonomisk belastning. Samtidigt har samhället en stark känslomässig relation till kvinnan – hon är mor och älskarinna. För att inte riskera att förlora henne som sådan är det säkrast att hon aldrig lämnar hemmet.

Hava älskar att vara vid stranden, leka med byns pojkar och bygga flottar. Men hennes fria tid är utmätt – mitt på dagen idag fyller hon nio och blir med ens en kvinna. Då måste hon bära slöja och vara hemma, och det blir syndigt att leka med pojkar. Men så länge pinnen i sanden kastar en långsmal skugga är hon ett barn och får vara ute.

Ahoo cyklar som besatt i ett cykellopp längs kusten. Hon vill inte bara öka avståndet till de andra tävlande kvinnorna, alla insvepta i långa svarta slöjor trots den brännheta solen. Hon försöker också cykla ifrån sin man, och därmed sitt liv som gift kvinna. Maken rider ifatt henne för att försöka hindra henne från att delta. Han hotar med skilsmässa och kallar cykeln för en djävulens ridhäst. När han inte får något svar från Ahoo rider han efter byns inflytelserika män. De är alla är fast beslutna att inte låta Ahoo själv bestämma över sin framtid.

Hoora är gammal och trött men kan äntligen köpa det som hon aldrig tidigare har haft råd med. Ett kylskåp står överst på önskelistan – hon har hela livet önskat sig kallt vatten på sommaren. Möbler vill hon också ha, en stor säng, soffa och fåtöljer, en tvättmaskin. För varje sak som ska inhandlas har hon knutit ett band runt sina fingrar. När ett band återstår kan hon inte minnas vad som fattas. Hon tar hjälp av några pojkar att ställa ut alla sina saker på stranden för att se vad hon har glömt. Hon bjuder två kvinnliga cyklister på te i sin nya soffgrupp. En liten flicka med svart slöja står i vattenbrynet och ser på när Hooras möbler sedan forslas iväg på flottar över vågorna.

Dagen jag blev kvinna är en film med vackert bildspråk om hur iranska kvinnors underordnade ställning beror av det kön de tillhör. Den skildrar insiktsfullt problemen kvinnorna möter när de försöker bryta traditionella mönster. Priset för friheten innebär ofta att de stöts ur den sociala gemenskapen. Filmen visar också att inte bara fäder och makar försvarar traditioner som förtrycker kvinnor. Även mödrarna ser sig tvungna att göra det – av rädsla för vad som annars kan hända deras döttrar.

  • Ellinor Järlesjö

Fakta:
I rollerna: Hava spelas av Fatemeh Cheragh Akhar, Ahoo av Shabnam Toloui och Hoora av Azizeh Sedighi.
Regissören, Marzieh Meshkini, är född 1969. Hon studerade film på Makhmalbaf Film School mellan 1996 och 2001. Dagen jag blev kvinna är hennes flerfaldigt prisbelönta långfilmsdebut.

reportage | 2002-04-10