Oviss framtid för dokumentärer

reportage | 2006-10-03

Villkoren för världens journalister blir allt svårare. De som rapporterar från konfliktområden och diktaturer löper stor risk att utsättas för våld, och samtidigt ställer redaktionerna krav på kortare inslag som ska kosta mindre pengar.

Paneldeltagarna Peter Rinaldo, Eva Elmsäter och Olof Dahlberg.

  • Presskortet är det sista man visar upp. Något mer impopulärt än en journalist är svårt att hitta i en krigszon.

Det sade dokumentärfilmaren Peter Rinaldo vid ett samtal på den filmfestival som Amnesty anordnade på Kulturhuset i Stockholm i slutet av september. Filmfestivalen, som hölls för andra gången, fokuserade i år på flyktingar, krig, terrorism och medias roll. Fjorton filmer visades under festivalens tre dagar (läs mer om några av dem här nedan). Varje dag hölls också ett samtal där regissörer och olika sakkunniga från Amnesty, Sveriges Television och Läkare Utan Gränser med flera, deltog.

Temat för onsdagens samtal var "Medias roll för mänskliga rättigheter". Ett centralt tema i samtalet, som leddes av Amnesty Press redaktör Ulf B Andersson, var journalistikens villkor i världen idag. Diskussionen tog sin utgångspunkt i de dokumentärfilmer Peter och Maria Rinaldo gjort om Rwanda och folkmordet där år 1994: Blodsarvet (1995), Blodsbarn (2001) och I Guds namn (2004). Under folkmordet dödades nästan en miljon människor under 100 dagar, men den mediala uppmäksamheten var initialt ganska dålig. Vad beror det på?

CNN-effekten: Finns inte konflikten på TV, så finns den inte
Olof Dahlberg, redaktör för SVT:s Dokument Utifrån, arbetade som utrikesreporter på Aktuellt då folkmordet genomfördes. Han berättade att det första intrycket när rapporterna började komma var förundran, och att man på redaktionen trodde att uppgifterna om att den ena sidan dödades av den andra, var propaganda. Det intrycket försvann dock snart, och efter en vecka var SVT på plats i Rwanda.

Eva Elmsäter, ordförande för svenska Reportrar utan Gränser **(RSF) och SVT-medarbetare, sade att det verkar finnas en mekanism som gör att vi tror att sanningen i en konflikt ligger någonstans mittemellan. Man värjer sig för rapporter av det slag som kom från Rwanda. Kanske är det något typiskt svenskt, trodde hon.

Beslutet att sätta in någon slags hjälp i en konflikt kommer ofta efter de första TV-bilderna. Detta är vad som brukar kallas "CNN-effekten". Många drar nu paralleller mellan det som nu händer i Darfur i Sudan, och vad som hände i Rwanda 1994. Darfur har blivit en "vit fläck" på kartan, eftersom det i princip är omöjligt för journalister att jobba där. Hjälporganisationer har allt svårare att arbeta i Darfur och Sudan har sagt nej till FN-trupper. Då blir det också svårt för journalister att arbeta där, eftersom de ofta åker in med hjälporganisationerna. Ingen redaktion vågar skicka dit någon i dagsläget, sade Eva Elmsäter.

En farligare värld för journalister
Förr fanns en uppfattning att journalister var opartiska, och de hade ett visst skydd. Denna uppfattning finns ej längre, berättade Eva Elmsäter. 63 journalister dödades i sin tjänsteutövning förra året, och hittills i år har 53 dött, enligt Reportrar Utan Gränser. Det är Irakkriget som drar upp siffrorna. Peter Rinaldo berättade att han drar sig för att visa upp sitt presskort och försöker gömma kameran när han arbetar i konfliktområden. Han sade att han och hans fru Maria vill göra en film i Demokratiska republiken Kongo, men att det är för farligt.
- Ja, då har de ju lyckats, sade han, med hänvisning till dem som vill förhindra att media rapporterar om vad som händer i det landet.

Eva Elmsäter berättade att en av de värsta vita fläckarna är Turkmenistan, där det är nästan helt omöjligt att verka som oberoende journalist. I början av månadern torterades journalisten Ogulsapar Muradova, som arbetade för Radio Free Europe/Radio Liberty, ihjäl i ett fängelse i Turkmenistan (läs AP:s notis här).

Eva Elmsäter har arbetat som Rysslandskorrespondent och bland annat rapporterat från konflikten i Tjetjenien. Hon berättade att det i början av första Tjetjenienkriget (1994-96) var ganska enkelt att verka som journalist där. Det var i princip bara att ta en taxi ut till fronten och rapportera. Under det andra kriget, som inleddes 1999, var situationen helt annorlunda: den ryska regeringen hade lärt sig av det första kriget och spärrade av hela områden för att det inte skulle komma ut bilder som visade vilka övergrepp som begicks. Nu måste man resa runt med den ryska militären, om man får tillstånd till det. Enligt Eva Elmsäter är den ryska regeringen duktig att rida på "kriget mot terrorismen"-vågen, och utmåla konflikten som ett islamistiskt uppror, vilket det i grunden inte är.

Även från Washington är man duktig på att styra vad som kommer ut i media från "kriget mot terrorismen" och då speciellt Irak. Under Irakkriget år 2003 införde man begreppet "embedded journalists" - "inbäddade journalister" - vilket innebär att journalisterna följer med ett förband och därmed erbjuds att komma nära striderna och få ett visst skydd, men också att rapporteringen blir begränsad och riskerar att bli ensidig och tillrättalagd.

  • Vi fick inte se krigets verkliga ansikte, sade Olof Dahlberg.

Mindre tid, mindre pengar
Att rapportera från konfliktområden är också ett kostsamt företag: man måste betala för tolkar, försäkringar, skyddsvakter, skottsäkra västar, bepansrade fordon och så vidare. Frilansreportrar har inte möjlighet betala för detta, och även stora bolag kan vara ovilliga att lägga så mycket pengar på att ha en reporter i ett konfliktområde.

Eva Elmsäter berättade också att den tid man avsätter för varje inslag hela tiden krymper. Förr kunde hon få sex-sju minuter för ett inslag, men nu är det snarare två-tre minuter.
- Vi sänder oftare, men inslagen blir allt kortare. Det är frustrerande när man har snubblat över något riktigt bra, sade Eva Elmsäter.

Olof Dahlberg sade att det är oerhört svårt att få en klar bild när händelser som folkmordet i Rwanda inträffar, och att det finns en stor risk att man hamnar fel i rapporteringen. Då är dokumentären överlägsen, menade han, därför att där finns tid och möjlighet att vara djupgående.

Dock verkar det i framtiden bli färre möjligheter att se dokumentärer i SVT, då Dokument Utifrån skall läggas ned vid årsskiftet. Olof Dahlberg trodde att en nysatsning på dokumentärer kommer i SVT år 2008, men Eva Elmsäter sade att hon trodde att det i framtiden blir färre egenproducerade dokumentärer i SVT och att åtstramningen kommer att fortsätta. Det kommer att bli svårare för filmare att treva sig fram till en bra story, trodde Eva Elmsäter, då de kommer att avkrävas en färdig idé av TV-bolagen för att få finansiering. Peter Rinaldo höll med om detta och berättade att man idag ofta bara får en delfinansiering, istället för att ett TV-bolag finansierar hela filmen. Man måste därför tigga pengar på andra stallen, och detta kommer att avspegla sig i ämnesvalet, trodde Peter Rinaldo.

Vad vill publiken ha?
Public service i Sverige genomgår för närvarande en stor förändring, där många program, både i Sveriges Radio och Sveriges Television, ska läggas ned. Detta försvaras med att man inte når den unga publiken. Har man något fog för dessa påståenden, undrade Ulf B Andersson.

På SVT ska man satsa på "lättare drama" för att locka de unga tittarna. Pengar för detta tas från nyheterna och den tyngre samhällsbevakningen.
- Det är ganska taskigt mot de yngre att säga att de är så oengagerade att de inte ids titta eller lyssna på nyheterna, sade Eva Elmsäter.

Olof Dahlberg sade att han såg en kommersialisering av Sveriges Radio och Television och därmed en urholkning av public service-begreppet, som beror på att man jagar tittarsiffor. Han tyckte att det är förrädiskt och fel att använda gamla mätmetoder för tittarsiffror, där man bara "räknar huvuden". Förändrade medievanor leder till förändrade tittarsiffror, menade Olof Dahlberg. Många av SVT:s egna produktioner läggs ut på nätet, där alla med tillgång till internet kan ta del av dem. Av upphovsrättsliga skäl kan dock Dokument Utifrån inte läggas ut på SVT:s hemsida, och detta har lett till att det är ett av SVT:s mest fildelade program, berättade Olof Dahlberg.

  • Dokumentären är en väldigt viktig informationsbärare därför att de snabba nyheterna ofta missar sammanhangen, sade Olof Dahlberg.
  • Boken är suverän på att förklara komplicerade skeenden, fortsatte han, men ska man nå ut brett är en dokumentär i TV-mediet det absolut bästa. Om vi ska värna om demokrati, och om mänskliga rättigheter, är dokumentären en mycket viktig form för att hålla människor informerade. Demokrati och dokumentärer hör ihop!

Regissörerna till filmen Punam samtalar med Amnestys Carl Söderbergh.

State of fear
Dokumentärfilm av Pamela Yates, Paco de Onís och Peter Kinoy (USA/Peru 2005, 94 min)

”Ett land som glömmer sin historia är dömt att upprepa den”

Orden kommer från Sanningskommissionen i Peru som bildades år 2001. De tidigare Oscarsvinnarna Pamela Yates och Peter Kinoy har tillsammans med Paco de Onís, låtit filmen State of fear utgå ifrån denna sanningskommissions arbete, för att därigenom redogöra för de fruktansvärda händelser som utspelades i landet åren 1980-2000. Inspirationen kom från Sydafrikas sanningskommission, där man såg nödvändigheten av att erkänna och bearbeta det som hänt, för att kunna lämna det bakom sig och gå vidare. Under de två år som Sanningskommissionen var verksam samlade man in 16 885 vittnesmål. Sanningskommissionens ordförande Carlos Iván Degregori berättar att många som vittnade var väldigt fattiga bönder och indianer. Men de var inte ensamma. Människor från samhällets alla hörn kom för att vittna. Även poliserna och militärerna lade fram sina berättelser om det som hänt. Och det var mer än någon skulle vilja vare sig komma ihåg eller föreställa sig. Man fann att närmare 70 000 människor dött i den politiska konflikten, vilket var dubbelt som många som man tidigare befarat. Det är fler än i något annat krig i landet sedan självständigheten 1821.

Filmen utgår från de människor som vittnar inför Sanningskommissionen. Vi får se deras historier, som i sin tur ger ansikten åt denna våldsamma tid i Perus förflutna. Filmarna nöjer sig dock inte med att vara vittnen, utan de försöker även ge en grundlig bild av händelseutvecklingen i landet under dessa 20 år. Steg för steg lotsas vi från början, när Abimael Guzmán Reynoso 1970 grundade den kommunistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso (den lysande stigen), till slutet år 2000 när president Alberto Fujimori flydde landet. I korthet berättar de hur de sociala orättvisorna i landet spelade Guzmán i händerna. Löften om en bättre framtid för de fattiga och diskriminerade gjorde det lätt att finna nya anhängare, och då framförallt på landsbygden. Det skulle dröja fram till 1980 innan våldsamheterna började. Sendero Luminoso (SL) for fram hänsynslöst på landsbygden. De gjorde klart att man antingen var med dem eller emot dem; de som inte samarbetade torterades och dödades. Motståndare skrämdes till tystnad. Man sade att: ”partiet har tusen ögon och öron”. Även de egna anhängarna blev föremål för Guzmáns grymheter, då han styrde sin gerilla med samma våldsamma metoder som användes för att ”vinna kampen mot fienden” .

1983 slog den peruanska armén tillbaka. Man gick in i gerillan SL:s basområde Ayacucho. Då man, som en soldat säger, inte kunde skilja på senderomän och civila, var alla måltavlor för det brutala våld som militären använde. Gerillan i sin tur svarade med en ny offensiv. Så var den väpnade konflikten ett faktum. En våldsspiral som skulle vara i 20 år och skörda tiotusentals offer. Inte ens när Sendero Luminoso, som en följd av gripandet av Guzmán 1992, kraftigt försvagats var våldet över. Våldet och kränkningarna fortsatte, men nu i president Fujimoris regi. Fujimori som tagit makten via en statskupp samma år, använde skickligt ”kampen mot terrorismen” som förevändning för sitt eget terrorvälde. Inte förrän Fujimori flydde landet, och en ny regering tillträdde år 2000, var den blodiga epoken i Perus nutidshistora över.

Filmarna är grundliga i sin skildring av Perus lidande under denna period. Via Sanningskommissionens vittnesmål får vi följa ett Peru som försöker göra upp med sin historia. Arkivmaterial och bilder på de som inte längre kan berätta, vävs samman med intervjuer med de som var där, och idag alltför väl minns det som skedde. De går igenom morden, tortyren och massakrerna. Representanter från alla sidor får komma till tals. De ständigt rädda byborna som utsattes för attacker av båda sidor. Barnsoldaten, om hur också han var ett offer, då han vid 12 års ålder blev bortrövad och ställd inför valet att döda eller dödas. Överklassen i Lima om hur de under lång tid inte ”såg” vad som försigick. Sendero Luminosomedlemmar, såväl som militärer och poliser, berättar vad de gjorde och hur de resonerade då. Framförallt en kvinna dröjer sig kvar. Som ung student blev hon bortförd av militären. De förhörde henne under tortyr och våldtog henne sedan upprepade gånger. Medan hon berättar om hur hon blev gravid, och ville dömas till döden, för att det hade varit det bästa, panorerar kameran över till den flicka som sitter bredvid henne. Flickan är den dotter som hon födde under sin tid i fångenskap. Mamman förklarar att hon tycker det är viktigt att dottern vet om sitt ursprung.

Man frågar sig om Peru kan få tillbaka något av den oskuld de blivit av med. Och man undrar hur man klarar av att leva vidare med minnena och rädslan. Den ständigt närvarande skräcken, som inte försvinner i en handvändning bara för att de uppenbara hoten gjort det. I slutscenen säger en lärare om sina skolbarn att han hoppas att de kommer att bli de som vågar övervinna rädslan och gå in i en ny framtid. Parallellerna till vad som sker i världen idag med skräcken som får rättfärdiga alla medel i kampen mot terrorismen är ofrånkomliga.

Det är svårt att tänka sig att det går att ge en mer heltäckande bild av dessa år än man har gjort i denna film. Så heltäckande det nu går att skildra en tragedi som denna genom en film. Kvar blir känslan av det ofattbara. Det är som om jag hur många gånger jag än går igenom fakta ändå inte riktigt förstår. Kanske kan man inte det heller.

Punam
Dokumentärfilm av Lucian Muntean och Natasa Stankovic (Serbien 2005, 28 min)

Vi får följa nioåriga Punam som bor i Bhaktapur, Nepal. Punams mor dog när hon var fem år gammal. Hennes far går till arbetet på risfabriken klockan 4 varje morgon. När han kommer hem igen är klockan 8 på kvällen. Ansvaret för hemmet, och småsyskonen Krishna och Rabina, vilar därför på Punams axlar.

Punam har långa dagar. Hon lagar mat, diskar och städar. Klär på sina syskon, matar den minsta och tvättar. Sedan en tid tillbaka går hon också i skolan. Hon får mycket gjort, det är bara leken som inte verkar hinnas med. När man har mycket ansvar sätts leken på undantag.

Det är ett enkelt och försiktigt betraktande av Punams liv som vi bjuds in att ta del av. Vi är ”flugan på väggen” i långa tagningar. Fotografen Natasa Stankovic låter kameran vila stilla på Punam och hennes värld. Det tar sin tid att klä på lillasystern som fått benen skadade en gång för mycket. Och filmarna låter det få ta den tiden. På det sättet lyckas de få mig som tittare att känna att jag verkligen kan förnimma en del av Punams vardag. En vardag som är fylld av sysslor som tar all tid. Dag ut och dag in.

Över bilderna hör vi Punams röst som berättar historien om sitt liv och sin verklighet. Hon pratar om familjen, vännerna och skolan. När hon pratar om sina syskon gör hon det på samma sätt som en förälder skulle göra, där hon hoppas att hennes syskon ska få möjlighet att utbilda sig till ett bättre liv. Precis som en kärleksfull mor pratar hon om sina förhoppningar för deras framtid, hennes egen framtid nämner hon inte – som om hon, vid nio års ålder, accepterat sitt öde.

En del av hennes vänner arbetar. Vissa krossar sten i stenbrottet. Andra gör tegelstenar för hand. Om det är svårt att se Punam arbeta hemma, så är bilderna på hennes arbetande kompisar än värre. De kan inte vara mer än några år gamla, men har redan rutin på att fylla tegelstensformen med massa. Att se de små händerna, som skickligt jämnar ut och vänder på formen för att sedan ge den ett par strategiska stötar så massan ska släppa - gör någonting med tittaren. Vore det vuxna händer skulle det kallas yrkeskunnande, när man nu istället ser dessa små händer som vanemässigt utför dessa arbetsuppgifter, vet man inte hur man ska värja sig. Instinktivt vill man titta bort och låtsas som om de inte finns. Låtsas som om man inte ser att dessa händer gjort det här tusen gånger innan. Men kameran tittar inte bort. Den låter de två små arbetskamraterna fylla en tegelstensform efter en annan. I evigheter. Det är här Punam gör en skillnad. För det är väl knappast någon som inte vet om att många barn världen över tvingas arbeta. Däremot är det inte så ofta man får se det, och de utdragna sekvenserna på såväl tegelstensfabriken som på de stenkrossande barnen i det Styxliknande stenbrottet, gör att de här barnen stannar kvar hos en. Sten efter sten, etsar de sig fast. Jag vet inte varför, det borde vara tyngden i deras arbetsuppgifter som stör mest, men istället är det monotonin som dröjer sig kvar längre än något annat.

Punam berättar att när hennes kamrater kommer hem ifrån jobbet orkar de inte leka.
-Men de säger att de leker lite ibland på jobbet. Det händer att de kastar tegelstensmassa på varandra.

Så har leken reducerats till lite bus. Och det känns där det ska. Det är också häri filmens styrka ligger: att det är det enkla som får tala. En liten flicka som låter oss få se, och berättar om sin svåra vardag. Ibland undrar jag dock om alla ord verkligen är hennes egna. Vissa formuleringar känns, om inte vuxna – för det är hon redan på vissa sätt med våra mått mätt, så lite väl intellektuella för att komma ifrån nioåriga Punam. På det hela taget känns det ändå som om det är hon själv som pratar. Därigenom ger historien om henne och hennes vänner en röst åt alla de 352 miljoner barn, mellan fem och sjutton år, som jobbar i världen. En röst som behövs och avkräver ett ansvar av oss: att vi som kan måste skrika högre.

På vägen ut hör jag en besökare i gymnasieåldern, utan ett uns av ironi, säga:
-Hon sa att de lekte på jobbet, då är det väl inte så farligt i alla fall.

Det är då man påminns om att vägen är lång.

Kvällens filmvisningar var mycket välbesökta.__

Läs mer om uppropet "Inga såpor istället för nyheter" startat av Kulturella Ungdomsföreningen i Malmö och Utrikespolitiska Föreningen i Lund

Programmet för filmfestivalen där du kan se vilka filmer som visades

Text: Jenny Sjöö Saers (reportage) och Ulrika Olovson (recensioner)
Foto: Ulrika Olovson
praktikanter Amnesty Press och media

reportage | 2006-10-03