Nästa steg i Afghanistan: Förhandlingar med talibanerna?

Samtidigt som operation Moshtarak - ”Tillsammans” avslutas i Afghanistan undrar allt fler ifall USA:s nya taktik i landet kommer att lyckas. De flesta bedömare menar att förhandlingar med talibanerna är oundvikliga. Men frågan är vem man ska förhandla med. Och vilken framtid väntar Afghanistan om talibanerna kommer tillbaka till makten?

• Idag är jag här för att lyssna till era problem.
  Det sade president Hamid Karzai till en fullsatt moské i staden Marjah i södra Afghanistan i början av mars.
  Då hade internationella truppstyrkor tillsammans med afghanska soldater just avslutat en storoffensiv mot talibanerna i södra Afghanistan och nu ska USA:s nya strategi vidta. Det handlar om att koppla ihop militära ingripanden med civila interventioner. Soldater står beredda att föra in en ny administration, som ska se till att utbildning, vård och infrastruktur åter hamnar på schemat. Och talibanerna ska i fortsättningen hållas borta från Marjah – ett hjärta i den afghanska opiumhandeln - med hjälp av polisiärt och militärt beskydd.

Poliser utanför fängelset i Lashkar Gah i Helmand-provinsen i södra Afghanistan 2002. Nu kontrolleras större delen av provinsen av talibanerna. Foto: Amnesty

Marjah-borna har hört liknande löften förut. Staden har intagits minst tre gånger av de allierade trupperna. Vid det senaste tillfället var polisen, som skulle upprätthålla ordningen, så korrupt att invånarna själva drev ut dem, innan de talibanerna ens hunnit tillbaka, berättar de för nyhetsbyrån AP.
Så frågan är hur stor skillnad det blir den här gången.

Journalisten och analytikern Anand Sahay, själv med ett förflutet i Afghanistan och numera redaktör för den indiska tidningen Asian Age, är ändå optimistisk.
- De borde ha gjort det här för länge sedan, säger han om den nya amerikanska taktiken.
Han tror att angreppssättet faktiskt kan fungera ifall de internationella trupperna fullföljer sin utbildning av den afghanska nationella armén, ANA, innan de lämnar Afghanistan.

Andra är betydligt mer skeptiska till att talibanerna verkligen kan besegras militärt. Allt fler bedömare tror att någon slags förhandlingar är oundvikliga. Men vilka talibaner förhandlar man med? Och vilka motparter ska sitta vid bordet?

Talibaner efter att de attackerat en militärkonvoj vid Ghazni i oktober 2009. Foto: APGraphics bank.

Talibanerna delas numera in i två kategorier. Originalet är de afghanska talibanerna, som kämpar mot den internationella närvaron i Afghanistan och vill återta makten i landet. Från 1996 till 2001 hade talibanerna makten i Kabul, även om deras regim bara erkändes av Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.
Den nyare falangen är de pakistanska talibanerna, TTP, som bildades för ett par år sedan, delvis som ett svar på de amerikanska flygräderna i Pakistans gränstrakter mot Afghanistan. De kände sig svikna av den pakistanska staten och beslöt sig för att slå tillbaka. Våren 2009 nådde konflikten sin kulmen i den nordliga Swat-dalen. TTP bröt då en fredsuppgörelse med provinsregeringen i NFWP och avancerade mot huvudstaden Islamabad. Sedan dess har den pakistanska regeringen lanserat två massiva militära operationer mot TTP, i Swat-dalen och Södra Waziristan, och armén har till stora delar återtagit kontrollen av områdena.

Kvinnor och barn på flykt i Maidan, nordvästra Pakistan i april 2009. Foto: Amnesty.

Pakistan, vars partnerskap utnämndes till en av grundpelarna i USA:s strategi i ”kriget mot terrorn”, sägs spela med dubbla kort.
Samtidigt som landet bekämpar TTP och al-Qaida som USA:s allierade, så håller Pakistan de afghanska talibanerna om ryggen. Åtminstone är det vad USA:s högste befälhavare i Afghanistan, general Stanley McChrystal, kom fram till i sin rapport den 30 augusti 2009.
”De största afghanska motståndsgruppernas ledarskikt är baserat i Pakistan, har länkar till al Qaida och bistås enligt rykten av delar av ISI (Pakistans underrättelsetjänst, reds anm)”, skriver generalen.

Stanley McChrystal får medhåll av Ahmed Rashid, författare till ”Talibanerna”, ”Jihad” och ”Vägen till kaos” som påpekar att den pakistanska armén hellre ser en talibanregering i Kabul än den nuvarande presidenten Hamid Karzais administration, vilken uppfattas som alltför vänlig mot Pakistans ärkefiende Indien.
– Men Pakistan kommer inte att lyckas besegra de pakistanska talibanerna och al-Qaida så länge de ger fristad åt de afghanska talibanerna, menar Ahmed Rashid som är bosatt i Lahore.
Pakistan är alltså ute på tunn is. De största afghanska motståndsgrupperna, som McChrystal menar får skydd av Pakistan är tre till antalet.

På 1990-talet gav Pakistan stöd till talibanerna som
hösten 1996 intog Kabul. På bilden syns talibansoldater
på en stridsvagn vid Kabul 1 januari 1995.
Foto: Steve Dupont/Amnesty

Den tyngsta är Quetta-shuran, ledd av talibanernas ledare fram till 2001, den enögde mulla Omar. Den andra är det som kallas Haqqanis nätverk och som leds av Jalaluddin Haqqani och sonen Sirajuddin Haqqani. Den tredje gruppen är Hezb-e-Islami, som leds av den gamle mujahedin-ledaren Gulbuddin Hekmatyar. Han spelade en framträdande roll i motståndsrörelsen under Sovjets ockupation 1979-1989 och fick då starkt stöd från USA och Pakistan. Under inbördeskriget 1992-96 anklagades han för grova övergrepp och flydde senare till Iran. Efter 2001 har han allierat sig med talibanerna. De senaste veckorna har det förekommit uppgifter om att Hekmatyar och Karzais regering för samtal.

Tanvir Ahmad Khan. Foto: Hanna Sistek

Ledarna för motståndsgrupperna sägs sitta säkert i Quetta i Baluchistan och i Norra Waziristan. USA lobbar hårt för att Pakistan ska slå till mot dem. Men det är lättare sagt än gjort, menar Tanvir Ahmad Khan, gammal toppdiplomat som nu driver tankesmedjan Institute for Strategic Studies i Islamabad.
– Det vore en ren självmordstaktik, säger han.

Dels är pakistanska armén försvagad - både utrustningsmässigt och i antal - efter de hårda striderna under förra året då det beräknas att drygt 2 000 soldater dödades. Och dels skulle ett sådant drag riskera att ena TTP och de afghanska talibanerna. Just genom att lämna de afghanska talibanerna ifred, har armén undvikit att de direkt blandar sig i konflikten i södra Waziristan
– Att förena dem skulle leda till ett rent krig, säger Ahmad Khan.
Dessutom skulle pakistanska militären behöva förstärkning från de trupper som nu är posterade längs gränsen mot Indien i det sedan länge omtvistade Kashmir. Och att rusta ned beredskapen mot Indien skulle knappast förbättra någons nattsömn, enligt Ahmad Khan.
Den tredje avhållande faktorn är alltså USA:s växande villighet att förhandla med talibanerna, vilket också får Pakistan att vilja vänta och se innan de öppnar ytterligare en front, menar han.

Det är inte första gången som frågan om förhandlingar dryftas. Talibanerna har en stående inbjudan till förhandlingsbordet från Afghanistans president Hamid Karzai. Men förhandla, det gör man när är på väg att förlora, inte tvärtom. Och talibanerna, som bildat skuggregeringar i snart sagt alla Afghanistans provinser, har fått vind i seglen genom att USA tillkännagivit sin strategi för tillbakadragandet från Afghanistan.

Riffat Hussain. Foto: Hanna Sistek

Utgången av Marjah-offensiven i provinsen Helmand, den största sedan USA:s invasion av landet 2001, kan dock komma att påverka talibanernas förhandlingsvilja, tror Riffat Hussain, försvarsanalytiker verksam vid Quaid-e-Azam-universitetet i Islamabad. .
Och skulle talibanerna visa sig villiga att förhandla, så uppstår nästa fråga – vem ska sitta vid bordet?
– Förhandlingarna borde äga rum mellan USA och talibanernas ledarskikt. Hamid Karzai är inget annat än en nickedocka som saknar all politisk tyngd i Afghanistan, säger Hamid Gul.
Han är pensionerad chef för Pakistans underrättelsetjänst ISI och en auktoritet som 20 år efter sin toppost fortfarande håller hov i pelarprydda hemmet i Rawalpindi, med en Mercedes och två stadsjeepar i solen på uppfarten.

Faktum är att hemliga förhandlingar redan inletts, under saudisk medling. De startade i Mecka i maj 2008, berättar Abdul Basit, en ung forskare på Pakistan Institute for Peace Studies i Islamabad. Som ett led i samtalen har fem namn bland talibanerna strukits från USA:s terroristlista. Tanken är att dessa mer
”moderata” talibaner ska kunna fungera som smörjmedel mellan USA och mulla Omar. Huruvida Haqqani, Hekmatyar och inte minst alla provinsiella talibanledare kommer att ställa sig bakom en eventuell uppgörelse är däremot oklart.

Hamid Gul. Foto: Hanna Sistek

I början av februari gjorde Pakistan något oväntat. De grep då de afghanska talibanernas näst högste chef, mulla Abdul Ghani Baradar. Det fick samtliga analytiker att ställa sig frågan: varför nu? Enligt Ahmed Rashid har ISI och armén nämligen länge vetat var Baradar har rört sig.
En del medier i väst ser arresteringen som ett tecken på att Pakistan till sist bestämt sig för att börja samarbeta i USA:s jakt på de afghanska talibanerna. Detta signalerade Pakistans överbefälhavare general Ashfaq Parvez Kayani på flera presskonferenser före gripandet. Andra är mindre godtrogna.
Enligt Ahmed Rashid har Baradar varit i kontakt med afghanska myndigheter under lång tid och även deltagit i de hemliga förhandlingarna i Saudiarabien.
– Pakistan kan ha arresterat honom för att han talade över och under pakistanierna, sade Ahmed Rashid i en intervju i den amerikanska radiokanalen NPR.

Genom arresteringen av Baradar gör sig Pakistan återigen till en oumbärlig medlarpart mellan talibanerna, USA och Afghanistan. Genom att medla kan Pakistan både stärka sin roll i regionen och banden till talibanerna, samt lättare få gehör för krav på att begränsa Indiens närvaro i Afghanistan, vilken de ser som ett hot.
Vad som är klart är, att dagordningen för förhandlingar skulle toppas av al-Qaidas vara eller inte vara i regionen. Hamid Gul är dock övertygad om att mulla Omar har lärt sig sin läxa efter USA:s invasion av Afghanistan 2001, som USA uppgav berodde på talibanernas ovilja att lämna ut Usama bin Ladin, al-Qaidas ledare. Efter åtta års strider borde hans vilja att skydda bin Ladins nätverk definitivt ha mattats, menar Hamid Gul.

Hur skulle då Afghanistan te sig under ett nytt talibanstyre? Innebär det nya offentliga halshuggningar och moralpolis?
Abdul Basit tror ändå inte att så blir fallet. Ishtiaq Ahmad, bloggande professor i internationella relationer vid Quaid-i-Azam-universitetet, menar att Saudiarabien och Pakistan skulle kunna ”garantera” talibanernas uppförande. Vidare påpekar han att det knappast skulle vara första gången som terrorister kommit till makten.
– Afghanistan är ett stamsamhälle som fungerar som en svamp. Det har förmågan att suga upp alla år av dödande och långa fejder, säger Ahmed Rashid till NPR.

Anders Fänge. Foto: Hanna Sistek

Att det redan nu sitter över 20 ex-talibaner i parlamentet, som varken krävt ett införande av islamiska lagar eller stopp för kvinnors utbildning, utan har respekterat konstitutionen, tar han som exempel på att det borde gå att absorbera även de nuvarande stridande talibanerna i samhället.
Andra bedömare är minst sagt skeptiska. Anders Fänge, som är chef för Svenska Afghanistankommittén och har bott i regionen sedan han fastnade för stället som ung frilansjournalist, har sin syn klar:
” Varje försök att förhandla med upprorsmakarna är dömt att misslyckas (…) utan en någorlunda väl fungerande stat”, skriver han i en lägesrapport i januari.
Och det är långt kvar tills Afghanistan är en väl fungerande stat.

Hanna Sistek
Islamabad, Pakistan

Läs mer:
Från Amnesty

NATO-offensiv utsätter civila för fara (Pressnotis från Amnesty 17 februari)

Mänskliga rättigheter måste garanteras i talibansamtal (Pressnotis från Amnesty 27 januari)

Fler amerikanska soldater får inte bli till skada för civila afghaner (Pressnotis 3 december 2009)

Talibanerna måste upphöra med attacker mot civila! (Pressnotis 29 oktober)

Från Amnesty Press

Allt fler civila drabbas av våldet i Pakistan (Amnesty Press 28 januari 2010)


Afghanistan ska lära fred från Nordirland (Amnesty Press 29 december 2009)

Pakistan - den lokala konflikten som sprider oro i hela regionen ( Amnesty Press 13 maj 2009)

Ahmed Rashid hoppas på ny USA-politik i Afghanistan (Amnesty Press 7 november 2008)


Svenska Afghanistankommittén