Armenien- Azerbajdzjan: En frusen konflikt på Europas bakgård riskerar att återgå i krig

reportage | 2013-02-21

Azerbajdzjanska flyktingar i Nagorno-Karabach. Fortfarande finns omkring 600 000 flyktingar i Azerbajdzjan som inte har kunnat återvända hem. Foto: Land of Fire. ___Azerbaijan International___. Sherman Oaks, 1996 /Oleg Litvin/Wikimedia Commo__ns

Efter snart 20 år av vapenvila hotar konflikten om det omtvistade området Nagorno-Karabach i södra Kaukasien att blossa upp. Nu varnar OSSE för att risken för krig är stor. Den 7 februari samlades ett 50-tal personer på ABF-huset i Stockholm för att diskutera konfliktens framtid. Samtalet arrangerades av Svenska OSSE-nätverket, Kvinna till Kvinna, Forum Eurasien och Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien.

Officiellt pågår det fortfarande krig mellan Armenien och Azerbajdzjan men sedan 1994 råder vapenvila. Den senaste tiden har konflikten blivit allt mer infekterad. Samtal för att nå en fredlig lösning har inte förts på snart två år och sedan sommaren 2012 har retoriken länderna emellan hårdnat. Den azeriske officer, som under ett Natomöte i Ungern 2004, mördade en armenisk officer har mottagits som hjälte i hemlandet vilket har väck avsky i Armenien. Officeren dömdes till 30 års fängelse i Ungern och skulle från och med i höstas avtjänat resten av sitt straff i hemlandet. Istället har han hyllats och befordrats.
Samtidigt planerar Armenien att öppna den, efter kriget, nyrenoverade flygplatsen i Stepanakert, huvudstad i Nagorna-Karabach. Två händelser som ses som ytterst provocerande i båda lägren. Samtidigt växer det inrikespolitiska trycket på ländernas ledare och situationen beskrivs nu som allt mer alarmerande.

Svante Cornell, tycker konflikten allt mer börjar likna det långvariga kriget mellan Israel och Palestina. Foto: Jacob Bomgren

  • Den mest sannolika utgången är negativ. Det är orealistiskt att alla parter möts. Jag tror att parterna resonerar efter principen att ett krig är mindre dåligt än en fortsatt olöst konflikt, sade Svante Cornell, direktör för Institute for Security and Development Policy.

När Sovjetunionen upplöstes under det tidiga 1990-talet ritades Europas karta om. 1991 utropade både Armenien och Azerbajdzjan sin självständighet i samband med Sovjetunionens upplösning. Regionen Nagorno-Karabach, som till stor del består av armenisk befolkning, beläget som en enklav innanför Azerbajdzjans gränser, röstade samma år för självstyre. Omröstningen skapade stort missnöje från azeriskt håll och kort därefter bröt kriget ut. När Ryssland i maj 1994 lyckades få till ett vapenstillestånd kontrollerades Nagorno-Karabach, samt sju andra regioner belägna inom den Azerbajdzjans gränser, av armeniska styrkor. Armenien, som fått sina territoriella gränser krympta i omgångar de senaste århundradena, hade tagit sin första territoriella vinst på närmare 1 000 år. Tiotusentals människor hade mist livet och uppskattningsvis en miljon människor tvingats fly. Än idag lever många flyktingar under svåra förhållanden i flyktingläger. De azerier som flydde Nagorno-Karabach för 20 år sedan har inte kunnat återvända och FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, uppskattar att det finns 600 000 flyktingar i Azerbajdzan.

Ett minnesmonument över en T-72-stridsvagn i utkanten av Stepanakert, huvudstad i Nagorno-Karabach. Den armeniska stridsvagnen ryckte fram under kriget på 1990-talet för att attackera azeriska positioner men körde på en mina och besättningen dödades. Foto: MarshallBagramyan/Wikimedia Commons

Södra Kaukasus är ett geopolitiskt ormbo. Det som på 1990-talet var en isolerad konflikt på Rysslands bakgård har nu uppgraderats till en fråga som blandar in flera av världssamfundets stora aktörer. Grannländerna Ryssland, Iran och Turkiet har alla intressen i området. Ett område som också utgör en viktigt transportled för olja och gas från Kaspiska havet till Europa samt för militära transporter från USA till Afghanistan. Det har gjorts flera internationella ansträngningar för att få till ett fredsavtal. OSSE, den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen, tillsatte redan 1993 fredsdelegationen Minskgruppen.

  • Om den här konflikten ska lösas krävs mer än välvilja från de två huvudparterna. Det krävs engagemang från yttra makter. Minskgruppens tre ordförandeländer är USA, Ryssland och Frankrike. Tre länder som sällan delar åsikt eller agenda. Delegationen är dessutom ett diplomatiskt B-lag. Ingen av medlarna har någon politiskt tyngd. Varken internationellt eller i sina hemländer, sade Svante Cornell.

Minskgruppen har också kritiserats för att innehålla för få kvinnliga medlare. Faktum är att vid 24 av FN:s största fredsförhandlingarna sedan 1992 har endast 8 procent av förhandlarna och 3 procent av medlarna varit kvinnor. Annika Karlsson från organisationen Kvinna till Kvinna är kritisk mot att kvinnorna inte fått någon roll.

– Minskgruppen har funnits snart 20 år men aldrig haft en kvinnlig ordförande. Trots att det i FN:s resolution 1325 står skrivet att det är en rättighet för kvinnor att delta i fredsprocesser. Fredsförhandlingar är ju början på något nytt. Det ska skapas ett nytt samhälle. Om då inte kvinnor deltar i den processen marginaliseras deras behov i det nyskapade samhället.

Kvinna till Kvinna arbetar aktivt med att öka den kvinnliga närvaron i fredsprocesser. I rapporten Equal Power – Lasting Peace redogörs för en rad orsaker till varför kvinnor ofta exkluderas i fredsprocesser. Rapporten fokuserar på fem olika konflikthärdar, däribland Nagorna-Karabach. Annika Karlsson beskriver den låga representationen av kvinnor på höga politiska positioner som en förklarande faktor men också normer för hur mannen och kvinna förväntas bete sig:

  • Normerna i södra Kaukasus är starka. Politiken är en manlig sfär medan kvinnor förväntas vara mödrar och vårdare av hemmet. Det finns kvinnor som vågar bryta dessa normer men de blir ofta utsatta för hot och förtal.

Annika Karlsson från Kvinna till Kvinna och Tobias Lorentzson från utrikesdepartementet. Foto: Jacob Bomgren

Azerbajdzjans ekonomi har vuxit kraftigt de senaste åren och enorma summor har satsats på militären medan Armeniens säkerhetsberoende av Ryssland successivt har ökat. Ryssland har sålt vapen till båda länderna, dyrt till Azerbajdzan och subventionerat till Armenien.
Viljan till en fredlig lösning minskar samtidigt bland den yngre generationen i Azerbajdzjan. En ny ungdomsgeneration som inte levt tillsammans med armenierna under sovjettiden har växt upp och på sociala medier och bloggar frodas hatet och nationalistiska tongångarna är påtagliga. Samtidigt står Armenien mitt i ett stormigt presidentval där sittande presidenten Serzj Sargsian (som omvaldes) har använt Nagorno-Karabach som ett slagträ.

Demonstration i Armeniens huvudstad Jerevan år 2011 på internationella flyktingdagen 21 juni. Arrangör var UNHCR, Armeniska frivilligkåren, Birthright Armenia och Armeniska FN-förbundet. Foto: UNHCR

Den svenska politiken gentemot de båda länderna har förts genom EU. Målet är att föra länderna närmare Europa och på så sätt undvika ett krig:

  • EU:s engagemang i regionen är långsiktigt. Ett EU-närmande bidrar till att dessa länder anammar den europeiska värdegrunden. Om vi för en politisk dialog kommer länderna utvecklas både ekonomiskt och demokratiskt men först och främst handlar det om att undvika en upptrappning av konflikten, sade Tobias Lorentzson, handläggare för södra Kaukasien vid utrikesdepartementet

Hur utvecklingen blir i Nagorno-Karabach är lika oviss som komplex. Seminariet på ABF-huset den 7 februari avlutades med viss pessimism:

  • Azerbajdzjans militärbudget är fem gånger större än Armeniens statsbudget. Den förlorande parten har vuxit sig starkare medan Armenien försvagats. Någon gång kommer någon i Baku bestämma sig för att vi har väntad för länge. ”Nu måste våra flyktingar få komma hem”. Bubblan kommer att spricka, varnade Svante Cornell.

Text: Jacob Bomgren
[email protected]

Läs mer:

Akut risk för krig i Europa (Svd 20 december 2012)


Fredsförhandlingar – fortfarande en manlig sfär (Amnesty Press 16 oktober 2012)

reportage | 2013-02-21