Årsmöte 2010: De kommande sex åren spikade för svenska Amnesty

reportage | 2010-05-10

Årsmötets höjdpunkt ägde rum under söndagen. Då samlades 219 stycken röstberättigade i plenum för att besluta vad svenska Amnesty ska jobba med och prioritera under de närmsta åren. Ett visionärt dokument för svenska Amnestys utveckling fram till år 2016 klubbades igenom och motioner avslogs eller antogs. Den iranska människorättsaktivisten Parvin Ardalan talade till årsmötet och gjorde ett starkt intryck.

Textdokumentet ”Svenska Amnesty 2016” innehåller fem ämnesområden: Tillväxt och medlemsvärvning, Kommunikation och trovärdighet, Arbete för jämställdhet, Aktivism, aktivt deltagande och partnerskap och slutligen Demokrati och organisationsutveckling. Innan söndagens röstning hade tre stycken beredningsgrupper, bestående av årsmötets röstberättigade, samtalat och diskuterat kring hur de ställer sig till styrelsens förslag av ”Svenska Amnesty 2016”.

Förberedelser inför söndagens omröstningar.

Vad menas med ”rättighetsbärare”? ”Demokratiproblemet”? Vad står det egentligen i de yttranden Amnestys styrelse skrivit med ett ibland alltför byråkratiskt språk? På förslag från Johan Strandell från Malmö, som fick medhåll av bland andra Anna Nilsdotter, styrelseordförande i Amnestys svenska sektion och Anna Dahlbäck från Amnestys juristgrupp, röstades med stor majoritet ett beslut igenom som leder till att styrelsen ska komma bort ifrån att använda ett svårbegripligt språk.

  • Jag instämmer med förslaget om språkändringar. Det är oskick att använda kanslisvenska, sade Anna Dahlbäck.

  • Det borde vara självklart att försöka göra språket lättillgängligt med tanke på Amnestys strävan efter mångfald i organisationen, ansåg en annan debattör.

Omröstning pågår.

Det kom även upp ett förslag på att skriva in i handlingsplanen för 2010-2016 att den utbildning Amnesty bedriver ska vara, förutom allsidig och specialiserad, också lättillgänglig, både i hänseende till geografi och ekonomi. Förslaget gick igenom.

Innan dokumentet antogs diskuterades frågor kring punkten ”Demokrati och organisationsutveckling”.

  • I dag är vi drygt 200 personer här som ska rösta. I Sverige har Amnesty 80 000 medlemmar. Att så få är här och tar beslut är inte bra ur en demokratisk synvinkel. Detta är ett demokratiproblem och vi måste börja jobba aktivt med det nu, inte år 2016, sade Ellis Wohlner från Stockholm.

  • Vad menas med demokratiproblem? Jag kan tänka mig en massa problem... Begreppet behöver en definition, ansåg David Langlet, Stockholm.

Anna Nilsdotter höll med om att definitionen av ”demokratiproblemet” är svag.

En motsättning som finns inom dagens Amnesty och som stundtals lyste igenom i debatten på årsmötet går mellan aktivister/ medlemmar och de anställda. Uttryck som ”professionalisering” ses inte alltid med blida ögon av medlemmar.

  • Att skriva att medlemmarna ”är den viktigaste resursen” blir en motsägelse då medlemmarna är föreningen, sade Gill Widell från Brännö. Vi vill inte ha det här managementstuket i föreningen!

Ordförande Anna Nilsdotter markerade att Amnesty är en medlemsstyrd organisation och berättade med viss upprördhet över ett samtal med en person på Internationella sekretariatet i London kring den internationella handlingsplanen:

  • Den här personen pratade om det så kallade medlemsstyrda och det så kallade medlemsägda Amnesty. De här tankegångarna finns och hörs internationellt och vi får ta den här diskussionen senare. Men för oss i styrelsen finns ingen tvekan om att Amnesty är och ska vara en medlemsstyrd organisation.

Anna Nilsdotter, svenska Amnestysektionens styrelseordförande, framhöll att svenska Amnesty är en medlemsstyrd organisation.

Handlingsplanen antogs slutligen med överväldigande majoritet. Svenska Amnestys kommande sex år är därför klargjorda och vägen utstakad.

Förmiddagen fortsatte med att ta ställning till de sju motioner som lämnats in. En beredningsgrupp i taget presenterade vid ett podium sitt ställningstagande till den motion som diskuterats under lördagen. Majoriteten av motionerna avslogs vid omröstningen. Ett undantag var dock en motion om diskriminering på grund av kast i Sydasien. I den ville motionären att svenska sektionen av Amnesty ska verka för att frågan om diskriminering av daliter upptas i Amnesty International kommande Global Priority Statement (GPS). Daliter utgör den lägsta klassen i det indiska klassystemet och är en utstött grupp. Anton Bertell från Uppsala undrade om ett positivt beslut kunde påverka andra prioriterade områden. Sofia Halth från styrelsen svarade med att ett beslut om att uppta daliter i Indien som ett GPS kan konkurrera ut andra områden.

Denna träklubba klubbade igenom många beslut under söndagens röstningar.

En ytterligare motion antogs; en motion om att göra årsmötet mer tillgängligt genom nya medier. Tack vare förslag på omformuleringar röstades en motion igenom som ger styrelsen i uppdrag att utreda om årsmötet kan göras mer tillgängligt för medlemmar via livesändningar på internet, mobiltelefoner, bloggar och twitter.

Ett par timmar senare, efter ytterligare ett par intressanta seminarier, avslutade och sammanfattade Anna Nilsdotter årets årsmöte som hölls i Stockholm.

  • Jag har fångat in tre områden som lyfts fram flera gånger under helgen. Det första handlar om aktivism och de grupper som finns ute i landet. Vi måste värdesätta deras arbete högre och lyfta fram deras betydelse mer än vad vi tidigare gjort. Det andra området har tagit upp professionalismen inom Amnesty, den är oerhört viktigt, men vi måste samtidigt se till att alla medlemmar hänger med och förstår vad vi vill och säger. Amnesty har allt fler medlemmar och vi måste även se till att den ökningen återspeglas i årsmötet, sade Anna Nilsdotter, för att sedan säga sina sista ord för denna gång:

  • Härmed förklarar jag 2010 års möte avslutat.

Text: Stina Thomsson
Foto: Stina Thomsson & Malin Eriksson

Iransk journalist och människorättsaktivist om utmaningar och framsteg

År 2007 tilldelades Parvin Ardalan Olof Palmepriset för sitt enträgna arbete för demokrati och dialog i sitt hemland Iran. Hon stoppades när hon skulle åka till Sverige för att hämta priset, men tre år senare har nu Parvin Ardalan fått en författarfristad i Malmö. Hon besökte Amnetys årsmöte för att berätta om sin kamp för kvinnors rättigheter i Iran.

Parvin Ardalan är en av förgrundsfigurerna i Irans kvinnorörelse. På 1990-talet grundade hon kvinnokulturcentret Markaz-e Farhangi-ye Zanan och är redaktör för centrets on-linemagasin om kvinnors rättigheter, Zanestan, som startades 2005. Zanestan var Irans första on-linemagasin som tog upp frågor om kvinnors rättigheter och tidningen har ända sedan starten fört en ständig kamp mot censuren i landet.

Liksom många andra människorättsaktivister i Iran har Parvin Ardalan utsatts för hot, trakasserier och åtal på grund av sitt outtröttliga arbete för kvinnors rättigheter. Då hon år 2007 skulle åka till Sverige för att ta emot Olof Palmepriset för sitt demokratiarbete blev hon stoppad. Tre år senare har nu Parvin Ardalan, med hjälp av Internationella PEN-organisationen som arbetar för författare och skribenter världen över, fått en fristad i Malmö där hon kommer befinna sig under ett års tid. På Amnestys årsmöte berättade om sitt arbete med mänskliga och kvinnors rättigheter i Iran och vad hon tror är viktigast att arbeta med om man verkligen vill förändra.

Parvin Ardalan började med att ge ett historiskt perspektiv på situationen i Iran. Hon pekade på att det var ungefär 100 år sedan det moderna Iran började växa fram. Lagar skapades, ett parlamentet bildades och kvinnor fick fler och fler rättigheter. År 1979 ägde en revolution rum i Iran och landet gick från att vara en sekulär konstitutionell monarki under shahens auktoritära styre till en islamisk republik.

  • Jag kallar inte revolutionen för en islamisk revolution, jag kallar den en revolution mot kvinnor i Iran! Förändringen blev stor för landets kvinnor. Det blev mycket svårare att förändra, de tidigare lagarna var bättre. Den ideologiskt styrda regeringen och den traditionella patriarkala samhällsstrukturen i landet gör det väldigt svårt att arbeta för kvinnors rättigheter, sade Parvin Ardalan.

Parvin Ardalan var också initiativtagare till en kampanj för att samla en miljon namnunderskrifter mot diskriminering av kvinnor och för kvinnors rättigheter. Hon tror att en av de viktigaste strategierna för att förändra kvinnors rättigheter i det iranska samhället är att ändra människors sätt att tänka.

  • I början hade vi inga tidskrifter och vi kunde inte få våra texter publicerade i nyhetstidningar på grund av det patriarkala systemet. Men vi ville ändra diskursen i samhället, det är det allra viktigaste! En miljon namnunderskrifter kan inte ändra i lagarna men de kan förändra människors sätt att tänka, sade Parvin Ardalan.

Men att ändra traditioner är inte lätt, konstaterade Parvin Ardalan.

  • När vi jobbar mot diskriminering och våld mot kvinnor måste vi börja hos oss själva. Vi försökte ändra på hur våra mammor och pappor såg på kvinnors rättigheter och i dag kan vi se att många fler föräldrar stöttar sina barn. Sättet vi jobbar på är lika viktigt som vad vi jobbar med, sade Parvin Ardalan.

Parvin Ardalan har fått en författardristad i Malmö där hon kommer bo under det närmaste året. På Amnestys årsmöte berättade hon om kampen för kvinnors rättigheter i Iran.

Hon betonade också hur viktigt det är att omvärlden engagerar sig i de iranska aktivisternas kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon menar att frågan om mänskliga rättigheter kommer i skymundan, att det är hotet om kärnvapen och internationell politik som kommer högst upp på dagordningen.

  • Vi är regeringens största hot. Medan andra länder tar itu med dessa hot, tar vår regering uti med oss, konstaterade Parvin Ardalan.

Sedan förra sommarens val har stora protester och demonstrationer ägt rum i Iran. Enligt uppgifter från Amnesty i slutet av januari har mer 5 000 personer gripits i samband med protesterna och vid samma tid hade minst elva personer dömts till döden för brott som exempelvis ”fiendskap till Gud”. Minst två av dessa personer har fått sina dödsstraff verkställda. Innan Parvin Ardalan började sitt anförande berättade hon att hon fått tråkiga nyheter från Iran.

  • Fyra kurdiska män och en kvinna avrättades i natt. De har suttit fängslade länge och vi har kämpat för att dödsstraffen inte skulle verkställas. Men helt plötsligt får vi veta att de har avrättats, berättade Parvin Ardalan.

I samband med revolutionen år 1979 bröt även då våldsamma protester ut, men Parvin Ardalan menar att det finns en skillnad mellan protesterna då och nu.

  • Sedan förra sommaren har kvinnor protesterat på gatorna och synts i media. Den största och viktigaste skillnaden från protesterna år 1979 är att då kämpade de för männen, i dag finns en större medvetenhet.

Parvin Ardalan berättade att diskrimineringen mot kvinnor har ökat, precis som pressen på kvinnor i det offentliga rummen och det finns en könsuppdelning inom utbildningssektorn.

  • Samma sak hände förra gången, de sätter press på kvinnorna. Men det är inte en bra policy, den kommer att brytas ner. Kanske inte nu, men i framtiden, avslutade Parvin Ardalan.

Text: Malin Eriksson
Foto: Stina Thomsson

Läs mer:

En skönmålning av människorättsläget (Amnesty Pressnotis 12 februari 2010)

Iran: Amnesty International’s Comments on the National Report presented by the Islamic Republic of Iran for the Universal Periodic Review
(Amnesty International ”skuggrapport” 12 februari 2010)

Avrättningarna är chockerande (Amnesty Pressnotis 28 januari 2010)

Amnesty fördömer nya dödsskjutningar (Amnesty Pressnotis 28 december 2009)

”50 procent av den rumänska befolkningen vill inte ha romer som grannar”

I Rumänien utsätts folkgruppen romer för systematisk diskriminering, både ifrån myndigheter och det civila samhällets sida. Cezara Cristina David, från organisationen Roma Center for Social Intervention and Studies (CRISS), berättade under söndagen om bland annat tvångsvräkningar av romer i Rumänien.

  • Vi på CRISS försöker bidra till antidiskriminerande lagar i Rumänen, dokumentera kränkningar av mänskliga rättigheter riktade med romer, skriva rapporter och anordna kampanjer, berättade Cezara Cristina David.

En kampanj organisationen gjorde för ett par år sedan undersökte ”civil hälsa” hos den rumänska befolkningen. Klädda i läkarrockar ställde aktivister frågor till personer för att få reda på deras inställning till romer. Efter ett par ”lättare” inledande medicinska frågor fick de frågor om sina attityder till romer.

Cezara Cristina David, från en romsk organisaton i Rumänien, redogjorde för allvarliga kränkningar mot romer i Rumänien under söndagens årsmöte.

  • Jag blev väldigt förvånad över resultatet. Det visade sig att en stor majoritet av de som tillfrågats inte vill leva i samma stad som romer, trots att de aldrig haft en konflikt eller så med romer. Dessa negativa attityder beror bland annat på att människor uppfostras till att ha en negativ inställning gentemot romer, sade Cezara Cristina David, för att strax efter berätta att 50 procent av den rumänska befolkningen enligt en annan undersökning inte vill ha romer som grannar.

De exempel på diskriminering mot romer i Rumänen som togs upp av Cezara Cristina David tycks vara utan slut. Vid polisutryckningar till områden där en stor andel romer bor deltar exemepelvis fler poliser, vapen används dessutom oftare då, än till samhällen med få romer. I skolor är romer segregerade och kvalitén på deras undervisning är generellt sämre.

  • Vi jobbar för att en lag mot skolsegregering ska utformas och antas. Lärare måste veta hur de ska jobba mot detta. Därför undervisar vi lärare i att elever ska ses som enskilda individer och i mänskliga rättigheter, berättade Cezara Cristina David.

Fler exempel på diskriminering mot romer som Cezara Cristina David tog upp var att de har sämre tillgång till god hälsovård, utsätts för så kallade hate-speeches, diskrimineras redan vid jobbansökningar (”Inga romer tillåts söka detta jobba”) och klubbar och discotek.

Sandor Farkas är en av dem som tvångsförflyttades till utkanten av staden Miercurea Ciuc i Rumänien år 2004. Han bor nu i en metallbarack bredvid ett vattenreningsverk.
Foto: Amnesty International.

  • Och så har vi tvångsvräkningarna av romer då de antingen placeras utanför stan eller i närheten av ett sopberg under omänskliga förhållanden, sade Cezara Cristina David.

Bara ett av många exempel på tvångsförflyttningar är den av drygt 100 romer i den rumänska staden Miercurea Ciuc, inkluderat familjer med barn. De tvångsförflyttades av de lokala myndigheterna år 2004. De flesta av dessa placerades i små hyttor gjorda av metall i utkanten av staden bredvid ett reningsverk. Utanför detta område står det skyltar som varnar för gifter.

"Varning för gifter" meddelar denna skylt som hänger utanför det område dit romer tvångsförflyttats, strax utanför staden Miercurea Ciuc i Rumänien, år 2004.
Foto: Amnesty International.

  • Människorna bor fortfarande där, sade Cezara Cristina David.

Text: Stina Thomsson
Foto: Stina Thomsson

Läs mer:

Rumänien måste upphöra med tvångsvräkningar av romska familjer
(Amnesty International 26 januari 2010)

Information om Amnestys kampanj "Fattigdom-en rättighetsfråga" i vilken tvångsvräkningar är ett tema.

Läs mer om Amnestys årsmöte:

Årsmöte 2010: Fredagens inledning och lördagens val

Årsmöte 2010: Fredagens politikerdebatt

reportage | 2010-05-10