Kampen mot människohandel är otillräcklig

Trots stränga lagar för att bekämpa människohandel misslyckas det juridiska systemet i Filippinerna med att väcka åtal i traffickingfall, skriver nyhetsbyrån Irin. Enligt en rapport från USA:s utrikesdepartement är den filippinska regeringens förmåga att väcka åtal i fallen starkt begränsad av ett ineffektivt juridiskt system och inhemsk korruption. Rättegångar tar ofta år att slutföra på grund av brist på domare och rättssalar och stor omsättning av domare – vilket leder till att offer drar tillbaka sina vittnesmål. Dessutom har domare ofta dålig förståelse för anti-traffickinglagen enligt USA:s utrikesdepartement. I slutändan möjliggör systemet straffrihet för människohandlare.

Under 2008 anmäldes 168 påstådda fall av trafficking, vilket är en ökning med 60 procent från året innan. Fyra av dem ledde till fällande domar.

Enligt USA:s utrikesdepartements projekt rörande bekämpning av prostitution och människohandel (Office to monitor and combat trafficking of persons, OMCTP) är det även nödvändigt att öka antalet åtal i arbetskrafts-trafficking. I Filippinerna har hittills endast 12 åtal väckts under anti-traffickinglagen från 2003 och alla har varit sexhandelsbrott. Sedan antagandet av lagen har 573 fall arkiverats av justitiedepartementet, vilket innebär att endast 2 procent av dem har lett till fällande domar.

Filippinerna är ett av de länder i världen som skickar ut störst andel av sin befolkning att arbeta utomlands. Trots att flertalet filippinier är frivilliga arbetskraftsmigranter riskerar ofta gästarbetarna att utnyttjas, marginaliseras eller råka ut för människohandel. De drabbas ofta av orättvisor och brott mot mänskliga rättigheter för att stödja sina familjer i hemlandet.

FN-kommittén för migrantarbetare (Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families, UN MWC) har skrivit en rapport om Filippinernas genomförande av konventionen om migrantarbetares rättigheter. Där uppmanas den filippinska regeringen att intensifiera arbetet med att säkerställa skyddet för sina arbetare, då landet är en ”global modell” för migration. UN MWC uttrycker oro över att den filippinska regeringen sätter mer värde på att främja utländsk sysselsättning för gästarbetare än att skydda deras mänskliga rättigheter.
Som respons till rapporten sade gruppen som arbetar för att främja filippinska gästarbetares rättigheter (Center for Migrant Advocacy Philippines, CMA) att Filippinerna är främst ett sändande land och att de flesta mottagarländer inte är undertecknare av konventionen om migranters rättigheter.

De flesta länder som undertecknat konventionen är just länder som skickar ut gästarbetare i stor utsträckning. Konventionen trädde i kraft 2003 och hittills har inget västerländskt land ratificerat den. Gulfstaterna, där närmre 60 procent av gästarbetarna från Filippinerna arbetar i, har heller inte ratificerat konventionen. Det är även den regionen där flesta rapporterade fall om fysiskt och sexuellt våld, utnyttjande och omänsklig behandling kommer ifrån. Argument som förs fram från länderna som inte ratificerat konventionen är att landets egna lagstiftning ger tillräckligt skydd.

Filippinerna är starkt beroende av penningöverföringar på grund av dålig ekonomi, begränsade möjligheter till god sysselsättning i hemlandet och det undermåliga tillståndet av välfärdssystemet. På kort sikt håller penningöverföringarna landet flytande men på lång sikt gör det inget för att bygga upp verklig kompetens och kapacitet inom landet.