Förbjuden, olycklig kärlek

Två berättelser om kärlek
Eva Borgström (red.)
Normal Förlag
Översättning: Malin Backström

Normal förlag har återutgett två berättelser skrivna i slutet av 1800-talet. Båda novellerna i ”Två berättelser om kärlek” handlar om förbjuden, olycklig kärlek, och var väldigt radikala för sin tid.

Förbjudna känslor i den första kärleken

Den första berättelsen, Mathilda Roos novell ”Den första kärleken” från 1884 skildrar en kvinna som förälskar sig i en annan kvinna. Den 14-åriga flickan Catherine lever på en flickpension i Genéve. En dag kommer en skadad fransk soldat till pensionen. En häftig förälskelse griper Catherine som är ovetandes om att soldaten i själva verket är en kvinna.

En viss erotisk underton kan spåras i berättelsen. I beskrivningen av föreståndarinnan för flickpensionen kan man läsa att: ”Det fanns också flickor som dyrkade henne, som i hemlighet kysste kanten av hennes klänning, som gömde hennes porträtt under sin huvudkudde, och som begick fel, blott för tjusningen att få stå framför henne och höra hennes låga, allvarliga röst och darra för de djupblåa, stränga ögonen”. Ovanstående citat får också stå som exempel för svårigheten att modernisera en över 100 år gammal novell, det är inte helt enkelt och texten känns ofta lite styltig.

Gör inte misstaget att läsa förordet innan novellerna om ni vill ha kvar något av behållningen i att upptäcka handlingen. Eva Borgström, docent i litteraturhistoria, skriver för övrigt i det utmärkta förordet att: ”Tiden var knappt mogen för det öppna och fördomsfria synsätt som finns i dessa texter”. Novellen bröt ny mark i den skandinaviska litteraturen. Aldrig tidigare hade lesbisk kärlek skildrats på ett sådant empatiskt och choosefritt sätt, menar Borgström.

Ur litterär synvinkel är ”Den första kärleken” inte särskilt märkvärdig, däremot som ett litteraturhistorisk dokument. Texten kom till i en tid då heteronormativiteten styrde, kvinnor fortfarande inte hade rösträtt och lesbisk kärlek var ett brott mot naturens ordning.

Historien slutar inte lyckligt, kärleken blir aldrig besvarad men kärleken är aldrig heller något som Catherine känner skam över. Det ”störde” henne inte att objektet för hennes kärlek skulle vara en kvinna. Det är inte hon som är konstig utan omgivningen.

Robert Udén, praktikant Amnesty Press och media

Också en berättelse om kärlek

Wilhelmine Zahles berättelse ingick i novellsamlingen Vildsomme veje. To fortaellinger, __som utgavs 1890.

Martha är 14 år, lugn, tillbakadragen och ägnar sig helst åt att läsa böcker. Hon har få väninnor, och känner att hon inte passar ihop med klasskamraterna. De är enligt henne ytliga, och deras prat om baler, pojkar och skådespelare intresserar henne inte det minsta. Marthas mor är död, så hon bor nu ensam med sin far, den gamle professorn, och hembiträdet. Fadern är snäll men nöjd med att endast se sin dotter vid måltiderna, se till att hon får fin skolgång och försörja henne, för att sedan ägna resten av tiden åt sitt arbete i arbetsrummet. Han och Martha är snarare som främlingar för varandra än som far och dotter.

En dag möter Martha den exceptionellt vackra, unga och älskvärda Edith, och hon blir som förtrollad. De blir väninnor, och från och med den dagen kretsar hela Marthas liv kring den fem år äldre skönheten. Hon går igenom allt det som den som för första gången är förälskad går igenom: längtan, till en början blyghet, en vilja att ständigt umgås med personen ifråga, en otrolig saknad när Edith är bortrest och stark svartsjuka när hennes älskade umgås med andra unga flickor. ”Där finns säkert de fagraste tärnor, glömmer du mig för de strålande stjärnor?”, sjunger Martha.

Hennes kärlek är dock helt obesvarad. Edith betraktar Martha som en lite yngre väninna som hon tycker om att umgås med, och ser på hennes passionerade kärlek för henne med roade och lite överseende ögon. Hon njuter av att vara beundrad, samtidigt som hon ofta - när hon anser att det blir för mycket - med en kall och överlägsen ton kallar Marthas kärleksförklaringar ”tramsiga och tillgjorda”. Edith är övertygad om att det handlar om en barnslig inbillning, som kommer att gå över så snart Martha växer upp.

Under hela Marthas ungdomstid svärmar hon, utan att kunna anförtro sig åt någon, för Edith och lever halvt som i en drömvärld där Edith betyder allt och ingenting annat såsom studier, unga män eller socialt umgänge är särskilt viktigt. Hon skriver dikter om sin älskade, dagdrömmer om henne och njuter av varje minut de tillbringar tillsammans. Andra ser på Martha som en snäll och trevlig, men ganska obetydlig flicka som varken sticker ut eller gör mycket väsen av sig. Bara när hon umgås med Edith kommer hennes varma, glödande känslor fram; Martha får liv i ögonen, pratar mer än vanligt, och uttrycker då och då sin kärlek i både ord och blickar. Edith förblir lika oberörd inför Marthas starka känslor.

Då och då undrar Martha varför hon inte bryr sig ett dyft om det motsatta könet, och försöker till och med ett par gånger bli förälskad i män. Men de känslorna försvinner så fort hon ser Edith. ”...har månne inte varje människa sin egna säregna natur som den är tvungen att följa?”, säger hon när till Edith när denna skrattat åt att Martha jämfört sin kärlek med Romeos kärlek till Julia. ”Jag frågade inte om du var en man eller en kvinna, Edith, när jag såg dig första gången. Du blev mig strax kärast av alla”.

Åren går, Edith är 25 år och den dag som Martha länge har vetat men inte velat inse ska komma, kommer till sist. Hon presenteras en kväll i Ediths hem för dr Stein, den unge läkaren som utan tvekan har blivit den lycklige att vinna Ediths hjärta. Martha behöver bara kasta en blick på dem tillsammans för att förstå att det är så, och hon inser att hennes älskade är på väg ifrån henne. När förlovningskortet en kort tid därefter kommer med posten, går Marthas värld i spillror. Edith har varit hela hennes värld i sju år, och har hon inte Edith, har hon ingenting. Martha bestämmer sig för att dö.

På bröllopsdagen gör Martha ett strålande intryck på festsällskapet, hon är till synes full av liv och glädje, mer uppklädd och vackrare än någon tidigare har sett henne. Ediths unge, förmögne kusin herr Bang blir alldeles betagen i Martha. Prästen talar på bröllopet om lyckan i att älska någon. Denna känsla känner Martha igen: ”...hon var bekant med den känsla som vållar oro och bultande hjärta och som ändå är så full av svindlande lycksalighet, hon visste hur man kan glömma allt när man ser in i ett par människoögon”. Men hon tänker att prästen troligen inte skulle godkänna den sortens kärlek som Martha kände. ”Det skulle ju vara en man och en kvinna, sådana var både de mänskliga och gudomliga lagarna. Allt annat var onatur, vanvett.”

På bröllopsfesten skålar hon glatt för kärleken med den nygifta Edith. Martha är fast besluten att samma kväll ta sitt liv.

Wilhelmine Zahles novell är en fin och sorglig berättelse. Olycklig kärlek har varit ett vanligt och återkommande tema i världslitteraturens historia, men i de flesta fall har det handlat om en man som älskar en kvinna, eller tvärtom. Olycklig, lesbisk kärlek är **inte ett lika vanligt ämne. Berättelsen för tankarna till Lukas Moodyssons film ”Fucking Åmål” (1998), där den unga Agnes är olyckligt förälskad i Elin. Filmen har dock ett lyckligt slut, eftersom den utspelar sig på 1990-talet då det är mer socialt accepterat att vara homosexuell och fler öppet vågar visa sin kärlek än under den tid då Zahles novell utspelar sig.

Martha lever i ett samhälle präglat av dåtidens skrivna och oskrivna lagar och normer. Hon är tvungen att först hålla sin förälskelse hemlig för alla utom Edith, för att sedan ge upp både den och sin sexuella identitet. Samtidigt som berättelsen gör mig sorgsen, är jag glad att samhället – åtminstone i vissa länder – faktiskt har förändrats en hel del på den här fronten sedan novellen skrevs. Visst finns det mycket kvar att göra för hbt-personers rättigheter och många steg att ta innan fördomar och okunskap i dessa frågor försvunnit hos människor, men att bara en sådan självklar sak som att få leva med (nästan) vem man vill är tillåtet enligt svensk lag idag är en stor framgång.

I Mathilda Roos berättelse är det omgivningen som är ”konstig” och inte Catherine; i Zahles är omgivningen ”normal” och Martha upplever till sist – trots att hon kan stå för sina känslor inför sig själv och även uttrycka dem för den hon älskar – sig själv som onormal, vilket slutligen leder till att hon ger efter för det dåtida samhällets normer.

Zahles språk är enkelt, stilrent och relativt lättläst trots att berättelsen är skriven på 1800-talssvenska (översatt från danska), och passar väl ihop med berättelsens tema: olycklig ungdomskärlek. Detta är definitivt en bok som alla borde läsa, oavsett ålder, kön, boksmak eller sexuell läggning. Läs och känn igen dig, lev dig in i berättelsen eller få dig en tankeställare!

Marika Åkermalm, praktikant Amnesty press och media