Jakten på den begravda sanningen i Baskiens berg

Trots att det har gått 80 år sedan spanska inbördeskriget och 40 år sedan demokratin återinfördes i Spanien har Francoregimens offer och deras anhöriga inte fått upprättelse. Över 100 000 spanjorer är fortfarande försvunna och staten har fått internationell kritik för att deras öde inte utreds. I Baskien pågår däremot ett arbete för att ta reda på mer. Amnesty Press har besökt utgrävningar utanför Bilbao.

Reportage | 2017-10-06
Av: Carl Åkerlund
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017
 Teamet från Aranzadi avlägsnar löv, grenar och marktäckande växter med räfsor och hackor.

Teamet från Aranzadi avlägsnar löv, grenar och marktäckande växter med räfsor och hackor. Foto: Carl Åkerlund

En regnig söndag i början av juni samlas ett stort och brokigt sällskap i en lerig sluttning av berget Lemoatx i Baskien, nära Bilbao, för att genomföra utgrävningen av en kropp som påträffats där. Kärnan i sällskapet är ett tvärvetenskapligt team bestående av rättsläkare, arkeologer och historiker från det vetenskapliga institutet Ciencias Aranzadi. De åtföljs av ytterligare ett 50-tal personer: anhöriga till försvunna personer, stadens borgmästare och några regionparlamentariker, TV-team och en intresserad allmänhet som också har trotsat hällregnet.

Efter att de spänt upp en presenning mellan träden, avlägsnat löv och grenar, rötter och marktäckande växter med räfsor och hackor, så gräver sig teamet fram genom lager av jord. Två timmar senare kan de med tränade ögon konstatera att letandet gett resultat. De illa åtgångna kvarlevorna efter en republikansk soldat från inbördeskriget som har frilagts tillvaratas och dokumenteras noggrant: benflisor från kranium, bäcken och revben, ammunition och gevärsdelar registreras, numreras och läggs i påsar.

Alla närvarande samlas i en ring runt historikern Mikel Diego som ger en bakgrund till dagens utgrävning.

Alla närvarande samlas i en ring runt historikern Mikel Diego som ger en bakgrund till dagens utgrävning. Foto: Carl Åkerlund

Utgrävningen är bara en liten del av ett unikt tvärvetenskapligt arbete med att dokumentera de historiska övergreppen mot mänskliga rättigheter under Francoeran. Ciencias Aranzadi grundades år 1947 som ett vetenskapligt sällskap och genom sitt nuvarande arbete med att samla in vittnesmål, lokalisera massgravar och identifiera kvarlevor gör de något som är otänkbart i stora delar av Spanien.

Sedan verksamheten påbörjades år 2002 har de öppnat 57 gravar och funnit 248 kroppar enbart i Baskien. De anlitas dessutom av angränsande regioner och anhöriga runtom i landet. Aranzadi beräknar att det saknas ytterligare tiotusentals personer i Baskien och satsningen på att finna dessa är helt finansierat av den autonoma regionen.

 Skyttegravar från inbördeskriget ringlar sig runt berget bara ett stenkast från utgrävningen.

Skyttegravar från inbördeskriget ringlar sig runt berget bara ett stenkast från utgrävningen. Foto: Carl Åkerlund

– Detta område utgjorde fronten mot nationalisterna under striderna i månadsskiftet maj-juni 1937, berättar Mikel Diego som är historiker vid Aranzadi och särskilt anlitad av Lemoas kommun att dokumentera historiska övergrepp på lokal nivå.

Ett stenkast bort syns fortfarande spåren av skyttegravarna som ringlade sig runt berget. Att lyfta fram och bevara dessa lämningar är en annan del av kommunens satsning.

– 14 nationalistiska soldater föll här, säger Mikel Diego, medan 170 republikaner beräknas ha dött under striderna. Nationalisterna hämtade sina döda soldater efter kriget men kropparna efter de som hade stridit och fallit för republiken lämnades kvar här uppe på berget.

– Hoppet dör aldrig, säger Gregoria Echezárraga, som inte gett upp tanken på att hennes fars kvarlevor skulle kunna återfinnas.

– Hoppet dör aldrig, säger Gregoria Echezárraga, som inte gett upp tanken på att hennes fars kvarlevor skulle kunna återfinnas. Foto: Carl Åkerlund

En av de närvarande som förlorat en nära anhörig under striderna vid Lemoa är Gregoria Echezárraga. Hennes far tros ha dött här medan modern var gravid med henne i sjunde månaden. Trots att det har gått 80 år hoppas hon ännu att faderns kropp ska återfinnas.

– Hoppet är försiktigt men dör aldrig, säger hon.

Gregoria Echezárraga värdesätter närvaron av politiker och tycker sig ana en attitydförändring under de senaste åren. En av de närvarande politikerna är Maddalen Iriarte, talesperson för vänsterkoalitionen Euskal Herria Bildu i regionparlamentet. Hon håller med om att det skett en attitydförändring. Men, betonar hon, det är på en regional nivå:

– Spaniens regeringar har inte gjort något. De önskar att frågan helt glöms bort. Än idag är det tydligt att de ser det som ett stort besvär, säger Maddalen Iriarte.

Hon förklarar att Baskien drabbades särskilt hårt under kriget och diktaturen på grund av regimens hämndlystnad mot regionens kulturella särprägel. Det är en historisk erfarenhet som fortfarande präglar Baskien både politiskt och kulturellt.

Rättsläkaren Francisco ”Paco” Etxeberria leder Aranzadis arbete med gravöppningar.

Rättsläkaren Francisco ”Paco” Etxeberria leder Aranzadis arbete med gravöppningar. Foto: Carl Åkerlund

Arbetet vid Aranzadi leds av den i Spanien välkända rättsläkaren Francisco Etxeberria som har kommit att bli en sorts talesperson för arbetet med ”det historiska minnet”. Begreppet är kopplat till en lag från år 2007, under den dåvarande socialistregeringen, som var tänkt att underlätta uppgörelsen med Francoeran, men som 10 år senare har visat sig vara otillräcklig och underfinansierad.

Francisco Etxeberria är en av lagens namnkunnigaste kritiker. Förutom en egen serie om Cold Cases på spansk TV har Paco, som han oftast kallas, även nått internationell ryktbarhet och bland annat uppmärksammats för sin medverkan vid obduktionerna i Chile av kvarlevorna från presidenten Salvador Allende och sångaren Victor Jara, som dog i samband med militärkuppen 11 september 1973.

Dagen efter utgrävningen visar han runt i Aranzadis lokaler på en kulle med utsikt över San Sebastián. I ett kontor trängs två medarbetare mellan tunga arkivskåp fulla med rapporter från alla utgrävningar.

 Osteologen Lourdes Herrasti markerar kulhålet i ett kranium från en massgrav i Navarra.

Osteologen Lourdes Herrasti markerar kulhålet i ett kranium från en massgrav i Navarra. Foto: Carl Åkerlund

Alla rapporter sänds också in till finansiärerna och blir offentliga handlingar. Inne i laboratoriet står osteologen Lourdes Herrasti i vit rock och undersöker ett kranium som de funnit vid en utgrävning i Navarra under den gångna helgen. Graven rymde fem fångar som avrättades efter ett flyktförsök. En bit tejp markerar spåret efter ett kulhål.

– Rättsmedicin är visserligen ett naturvetenskapligt fält, säger Paco, men allt vårt arbete handlar i botten om mänskliga konflikter.

Han menar att de arbetar i skärningspunkten mellan det vetenskapliga, politiska och personliga; att avgöra en dödsorsak och identifiera kvarlevor, en utmaning för rättsmedicinare och historiker, eller se till att kvarlevor flyttas till en riktig begravningsplats, ett politiskt symboltyngt juridiskt arbete av stor personlig vikt för anhöriga, är oskiljaktiga delar.

Under söndagens utgrävning blir detta tydligt. Så snart teamet är säkra på vad de har hittat och dokumenterat alla fynd avbryts arbetet. Rättsläkare, historiker och volontärer hjälps åt att förklara olika aspekter av fynden. Därefter inbjuds alla som vill att tala: politiker, anhöriga eller aktivister. ”Vi är alla familj här”, säger Paco. Denna civila minnesstund, som han kallar det, är ett inslag han motiverar med bristen på faktisk institutionell upprättelse:

– Frågan om Francoerans offer är inte bara en privat angelägenhet. Det angår hela samhället och mitt arbete grundar sig i de efterlevandes rätt att få veta vad som hände.

 Aranzadis tvärvetenskapliga team står på knä och gräver sig försiktigt fram genom leran. Fynden dokumenteras noggrant och läggs i bevispåsar.

Aranzadis tvärvetenskapliga team står på knä och gräver sig försiktigt fram genom leran. Fynden dokumenteras noggrant och läggs i bevispåsar. Foto: Carl Åkerlund

Aranzadi meddelar alltid polisen och andra rättsinstanser när de har funnit kvarlevor, i synnerhet som dessa i regel bär spår av dödligt våld. Det är anmälningar som aldrig leder någon vart.

– Majoriteten av de kroppar vi har funnit är personer som utsatts för utomrättsliga avrättningar, säger Paco, men polisen betraktar det som historia eller gömmer sig bakom amnestilagen. Rättsväsendet saknar kompetens och intresse att utreda dessa brott.

Men internationell rätt är tydlig i frågan, poängterar han; det finns ingen preskriptionstid för olösta fall av påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar.

En anhörig som delar med sig av sin historia till Aranzadi är Celia Larrea Alonso, 81 år och jämnårig med krigsutbrottet. Hon intervjuas av arkeologen Jimi Jiménez i sitt hem i Sestao nära Bilbao. Celias far Sebastian var snickare och, liksom sina sex bröder, socialist. Han fängslades år 1938 för att ha försvarat republiken. Efter fem år i fängelse försvann han den 7 augusti 1943.

Celia Larrea Alonso håller i ett skrin fullt av foton och minnen av hennes far.

Celia Larrea Alonso håller i ett skrin fullt av foton och minnen av hennes far. Foto: Carl Åkerlund

– Mamma fick alltid muta fängelseprästen för att vi skulle få hälsa på, men en dag när vi kom dit var han borta. Fråga inte vart han tagit vägen, sade de, han kommer ändå inte tillbaka, säger Celia Larrea Alonso.

Försvinnandet utreddes aldrig. Långt senare fick de en falsk dödsattest, men enligt rykten ska hans kropp finnas i en massgrav med fångar på en kyrkogård. Jimi Jiménez hajar till. Det händer att dessa intervjuer leder dem till massgravar. Ibland tack vare anhöriga, ibland tack vare information från bybor som tvingades att begrava sina avrättade grannar.

– Har du någon aning om var den här massgraven kan finnas? frågar Jimi Jiménez.

– Tyvärr inte, svarar Celia och berättar hur hennes familj splittrades efter kriget.

Hon togs ifrån sin mor och stämplades som föräldralös för att kunna skickas med andra barn från regionen till en skola där de förbjöds att tala baskiska och utsattes för vad hon kallar ”religiös indoktrinering”.

Historikern Mikel Diego säger att trauma ofta gör det ännu svårare för många att dela med sig av sådant de under lång tid tvingades hålla hemligt och sedan försökt glömma. Vittnesmålen han samlar in i Lemoa fokuserar på övergrepp som ortsbefolkningen gjorde sig skyldiga till. Insamlandet har också bidragit till en ökad kunskap om kvinnors utsatthet under tiden efter inbördeskriget, något som ofta hamnat i skymundan.

– Kvinnor tvingades ofta att flytta från sina hemorter till städer långt bort för att undkomma övergrepp från omgivningen. Det var till exempel vanligt att kvinnor rakades, fick dricka ricinolja som har starkt laxerande effekt och sedan tvingades gå nakna genom staden, berättar Mikel Diego.

Mikel Diego från Aranzadi är anlitad av Lemoas kommun för att dokumentera historiska övergrepp på lokal nivå.

Mikel Diego från Aranzadi är anlitad av Lemoas kommun för att dokumentera historiska övergrepp på lokal nivå. Foto: Carl Åkerlund

Samma dag som Celia intervjuas ska forskare från ett annat projekt samla in hennes DNA. Bygget av en genbank med DNA från anhöriga till försvunna har påbörjats under våren och målet är att fler kroppar ska kunna identifieras. Med tanke på hur många som är försvunna och det dåliga skick många kvarlevor befinner sig i är sådana matchningar tyvärr ofta svåra att göra, säger Jimi Jiménez.

Han tillägger att satsningen ändå kan vara symboliskt viktig: det är betydelsefullt för de anhöriga och även om det sällan leder till några svar visar liknande initiativ att det faktiskt går att försöka utreda historiska brott mot mänskliga rättigheter.

 – Spaniens regeringar inte gjort något, säger Maddalen Iriarte, talesperson för den baskiska vänsterkoalitionen Euskal Herria Bildu.

– Spaniens regeringar inte gjort något, säger Maddalen Iriarte, talesperson för den baskiska vänsterkoalitionen Euskal Herria Bildu. Foto: Carl Åkerlund

I stora delar av Spanien möts sådana försök alltjämt av omfattande kritik. Det är bara dumt att öppna gamla sår, är en vanlig invändning som går långt tillbaka. Premiärminister Mariano Rajoy har också gett uttryck för denna inställning.

Paco Etxeberria har ändå ett visst hopp om förbättring. Han tror att ett ökande intresse för frågan inom några år kommer tvinga alla partier att ta upp arbetet med det historiska minnet i sina partiprogram. Även om det har gått lång tid anser han att ett statligt ansvarstagande är avgörande för Spaniens demokrati:

– Det handlar om att befästa de demokratiska värderingarna och att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Vi kanske inte kan räkna med att de skyldiga ska ställas inför rätta, men det finns ingen preskriptionstid för rätten att få känna till sanningen.

Text och foto: Carl Åkerlund
[email protected]

Garzóns utredning

Baltasar Garzón fick inte utreda.

Baltasar Garzón fick inte utreda. Foto: Wikimedia

Undersökningsdomaren Baltasar Garzón öppnade år 2008 en utredning av 114 246 fall av påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar begångna mellan 1936–1951.

Utredningen lades ned efter mycket kort tid. Den ansågs bryta mot Amnestilagen från 1977, en politisk överenskommelse från övergången till demokrati, som drog ett streck över alla brott begångna under diktaturen. Garzón tvingades år 2010 att lämna sin tjänst som domare för att han i och med utredningen hade överträtt sina befogenheter.

Carl Åkerlund

FN-kritik

År 2013 riktade FN:s Arbetsgrupp för påtvingade och ofrivilliga försvinnanden hård kritik mot Spanien i frågan om försvunna personer. De konstaterade att anhörigorganisationer och vissa autonoma regioner stått för alla framsteg på området. ”Staten måste ta en ledande roll och engagera sig för att svara på kraven från de anhöriga”, betonade gruppen i sin rapport.

Carl Åkerlund

Amnesty kräver utredning

Amnesty Spanien anser att fallen med försvunna personer måste utredas och att staten ska ta ansvar för utgrävningar av gravar. Ignacio Jovtis, Amnesty Spaniens expert i frågan, är kritisk mot att politiker och rättsväsende fortsätter gömma sig bakom Amnestilagen. Ignacio Jovtis säger att den bryter mot internationell rätt och bör upphävas.

– Spanien måste göra upp med historien och utreda brotten, säger han. Det behöver ske nu, helst redan igår, medan några offer, anhöriga och skyldiga fortfarande lever. De som engagerar sig i detta anklagas ofta för att riva upp gamla sår, men vi kan inte vända blad innan vi har läst vad som står på sidan.

Amnesty Spanien uppmanar också åklagare i andra länder att utnyttja den universella jurisdiktionen eftersom inte Spanien inte utreder dessa brott. Argentina har inlett en sådan utredning i form av en gruppklagan.

Amnesty Internationals landsgenomgång för 2016/2017 i årsrapporten visar att det spanska rättsväsendet aktivt har motarbetat denna utredning, bland annat genom att landets åklagare fått instruktioner om att inte bistå Argentinas ombud på något sätt.

Carl Åkerlund

Läs också
Spain: 10,000 kilometres and 80 years for justice (Amnesty International 26 januari 2016)

Spain blocks investigations of Franco-era crimes (Amnesty International 17 juni 2013)

Bakgrund/Spanska inbördeskriget

I september 1936 hade Francos uppror lyckats i många delar av Spanien. Republikens område är blått på kartan.

I september 1936 hade Francos uppror lyckats i många delar av Spanien. Republikens område är blått på kartan. Foto: NordNordWest, modifications by user:Sting, Grandiose (talk)/wikimedia

Den 19 juli 1936 inleddes det spanska inbördeskriget när militärer under ledning av general Francisco Franco försökte störta regeringen i Madrid. I februari 1936 hade Folkfronten, där liberaler, socialister och kommunister ingick, vunnit valet.

Franco fick stöd av Nazityskland och det fascistiska Italien medan Sovjetunionen och Mexiko gav ett begränsat stöd till de republikanska styrkorna. I augusti 1936 slöts ett avtal om non-intervention i det spanska inbördeskriget. Bland de länder som anslöt sig detta avtal fanns USA, Frankrike, Storbritannien, Sverige liksom Tyskland, Italien och Sovjetunionen.

 ¡No Pasarán! (de ska inte komma igenom), bandeoll i Madrid under inbördeskriget.

¡No Pasarán! (de ska inte komma igenom), bandeoll i Madrid under inbördeskriget. Foto: Mikhail Koltsov/Wikimedia

Avtalet väckte stark kritik i många länder som anklagade västliga demokratier att svika den spanska republiken medan Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien öppet gav stöd till nationalistsidan i Spanien.
Omkring 35 000 frivilliga från hela världen anslöt sig till de Internationella brigaderna för att bekämpa fascismen i Spanien. De starka fackföreningarna; socialistiska UGT och anarkosyndikalistiska CNT, organiserade milisstyrkor som slogs tillsammans med republikens armé. I Baskien och Katalonien organiserade regionala regeringar motståndet mot Franco.
Det katalanska självstyret dominerades av den det borgerliga republikanska partiet ERC. För att bekämpa Francos uppror bildades en regering i Barcelona med ERC, PSUC (det förenade socialistpartiet som hade bildats när socialister och kommunister gick samman) och CNT. Det trotskistiskt influerade marxistpartiet POUM stod utanför regeringen. Många arbetsplatser övertogs och drevs av fackföreningar inom UGT och CNT sedan Francosympatiserande ägare hade flytt.

I maj 1937 utbröt ett inbördeskrig i Barcelona mellan å ena sida POUM och grupper inom CNT och polisstyrkor som dominerades av PSUC.

Den 26 april 1937 bombade tyskt flyg den historiska baskiska staden Guernica. Hundratals civila dödades.

Den 26 april 1937 bombade tyskt flyg den historiska baskiska staden Guernica. Hundratals civila dödades. Foto: Bundesarchiv/Wikimedia

Inbördeskriget var skoningslöst och på bägge sidor begicks övergrepp och civila mördades. Vintern 1939 var republiken besegrad och en halv miljon människor flydde till Frankrike. Under första decenniet efter segern var repressionen hård och tiotusentals människor beräknas ha avrättats eller försvunnit i Francos terror mot den besegrade republiken. Det fascistiska Spanien höll sig utanför andra världskriget även om en spansk legion skickades till östfronten för att slåss mot Sovjetunionen på Nazityskland och Italiens sida.

Den 20 oktober 1940 tog Francisco Franco emot Heinrich Himmler och andra ledande nazister i El Pardo-palatset i Madrid.

Den 20 oktober 1940 tog Francisco Franco emot Heinrich Himmler och andra ledande nazister i El Pardo-palatset i Madrid. Foto: Bundesarchiv/Wikimedia

Efter andra världskrigets slut trodde många att Francos regim skulle falla men Francisco Franco styrde sedan Spanien enväldigt fram till sin död 20 november 1975.
I Baskien och Katalonien utsattes den lokala kulturen för ett hårt förtryck fram till 1975. När demokratin gradvis återinfördes fick Baskien och Katalonien ökat självstyre. I Baskien fortsatte den väpnade gruppen ETA sin kamp för självständighet. Först i april 2017 meddelade ETA att de sista vapnen nu har överlämnats.

Lluís Companys ledde regeringen i Katalonien under inbördeskriget. Han flydde vid Francos seger 1939 till Frankrike. Efter Tysklands seger i Frankrike 1940 greps han av Gestapo och utlämnades till Spanien där Franco lät avrätta honom i Barcelona den 15 oktober 1940.

Lluís Companys ledde regeringen i Katalonien under inbördeskriget. Han flydde vid Francos seger 1939 till Frankrike. Efter Tysklands seger i Frankrike 1940 greps han av Gestapo och utlämnades till Spanien där Franco lät avrätta honom i Barcelona den 15 oktober 1940. Foto: unknown-anonymous - Adam Szelągowski "XX wiek" Warszawa 1938

I Katalonien har kravet på självständighet från Spanien växt de senaste åren. Vid valet år 2015 fick separatisterna i Junts pel Sí (Tillsammans för Ja), där bland annat de borgerliga partierna ERC, CDC och DC ingår, inte egen majoritet. Men efter förhandlingarna med vänsterradikala CUP har anhängarna av självständighet en knapp majoritet i det katalanska parlamentet.
I september beslöt majoriteten att utlysa en folkomröstning om självständighet till den 1 oktober. De partier som motsätter sig självständighet, däribland konservativa PP, socialistpartiet och liberala Ciudadanos, lämnade parlamentet innan beslutet togs.
Kataloniens president Carles Puigdemont förklarade att oberoendet ska utropas efter att det slutliga valresultatet är klart.
De spanska myndigheterna, däribland författningsdomstolen, förklarade att folkomröstningen var olaglig och spansk polis som hade skickats till Katalonien försökte den 1 oktober att stoppa valproceduren. Enligt katalanska myndigheterna deltog 42 procent av de röstberättigade och över 90 procent röstade ja till självständighet. Myndigheterna i Katalonien uppgav att närmare 900 personer hade skadats när polisen försökte stoppa människor från att rösta.
Carles Puigdemont har meddelat att ett utropande av självständighet kan komma måndag den 9 oktober när parlamentet ska sammanträda. Den 5 oktober meddelade Spaniens författningsdomstol att sammanträdet har förbjudits.
Günther Oettinger, EU:s budgetkommissionär, varnade enligt Daily Telegraph den 5 oktober för utvecklingen i Katalonien:
– Situationen är mycket oroande. Ett inbördeskrig planeras i mitten av Europa.

Ulf B Andersson

Läs också

Spain: Excessive use of force by National Police and Civil Guard in Catalonia (Amnesty International 3 oktober 2017)

Fotnot: En något kortare version publiceras i Amnesty Press nummer 3/2017.

Lästips/Spanska inbördeskriget

Spanska inbördeskriget har gjort stora avtryck i litteraturen.

Ingrid Bergman och Gary Cooper i ”Klockan klämtar för dig”.

Ingrid Bergman och Gary Cooper i ”Klockan klämtar för dig”. Foto: IMDB

Ernest Hemingway var krigskorrespondent på den republikanska sidan och 1940 utkom romanen ”Klockan klämtar för dig”, där titeln inspirerades av lyrikern John Donne (1572-1631). Filmatiseringen av Hemingways roman 1943 med Gary Cooper och Ingrid Bergman i huvudrollerna blev en världssuccé.

Den brittiske författaren George Orwell var frivillig i internationella styrkor organiserade av ILP, ett oberoende arbetarparti i Storbritannien. De stred med POUM-milisen och Orwell upplevde striderna i Barcelona i maj 1937. År 1938 utkom ”Hyllning till Katalonien” (första översättningen på svenska kom först 1971). Boken räknas idag till klassikerna men mottogs med kyla vid utgivningen då Orwell riktade skarp kritik mot det stalinistiska inflytandet på den republikanska sidan. Ken Loachs film ”Land& frihet” (1995) är inspirerad av Orwells bok. Orwells bok fortsätter att diskuteras som här i The Guardian 7 maj 2017.

Norrmannen Nordahl Grieg reste till Spanien 1937-1938 och hans roman ”Ännu är världen ung” (1938) blev en stor succé vid utgivningen och är baserad på Griegs upplevelser i Spanien och Sovjetunionen.

Vingar över Spanien.

Vingar över Spanien. Foto: IMDB

André Malraux (1901-1976) var en av 1900-talets viktigaste kulturpersonligheter i Frankrike och var kulturminister i Charles de Gaulles regeringar 1958-1969.

År 1936 anslöt sig Malraux till den republikanska sidan och byggde upp republikens flygförsvar. Han skrev 1937 romanen ”Förtvivla ej!”. Romanen filmatiserades 1939 under namnet ”Espoir: Sierra de Teruel” (Vingar över Spanien på svenska) men fick premiär först 1945. I Spanien förbjöds filmen och Francos regim försökte förstöra alla kopior.

En rad historiska verk har sedan 1930-talet beskrivit det spanska inbördeskriget. Anthony Beevors ”Spanska inbördeskriget” (utgiven på svenska av Historia Media 2006) räknas som ett av standardverken.
År 2012 gav Norstedts ut Roger Älmebergs biografi ”Franco. Diktator på livstid”. Förra året kom DN-journalisten Nathan Shachar med ”Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget” (Bonniers). Kerstin Ekström utkom år 2010 med ”Överlevarna. Vittnesmål från spanska inbördeskriget och Francodiktaturen” (Carlsson).

Mujeres Libres (Fria kvinnor) var en anarkistisk kvinnoorganisation som hade cirka 30 000 medlemmar och var stark i Katalonien.

Mujeres Libres (Fria kvinnor) var en anarkistisk kvinnoorganisation som hade cirka 30 000 medlemmar och var stark i Katalonien. Foto: Rojo y Negro

Albert Herranz ”Mujeres Libres – fria kvinnor för en fri värld” gavs år 2016 ut på svenska av Anarkanda förlag.

Svenska författare har fortsatt att skildra spanska inbördeskriget i romanform. Bland titlar under de senaste åren kan nämnas: ”Att skjuta hästar” av Kjell Eriksson (Ordfront 2015), Henrik Berggrens ”Det röda arvet” (Norstedts 2014), ”Solidärer” av Anna Jörgensdotter (Bonniers 2017) och biografin ”Farsan, Spanien, kriget och jag” av Kerstin Gustafsson Figueroa (Migra förlag 2013).

En rad romaner om spanska inbördeskriget och Francotiden har också översatts till svenska. Några exempel är ”Manolitas tre bröllop” av Almudena Grandes (Norstedts 2016), ”Den sovande rösten” av Dulce Chacón (Gavrilo förlag 2013) och ”Snickarpennan” av Manuel Rivas (Gavrilo förlag 2014).

Ulf B Andersson

Reportage | 2017-10-06
Av: Carl Åkerlund
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017