MR-skolan: Amnesty och den arabiska våren

Reportage | 2012-03-05
Även publicerad i AmnestyPress #1/2012

Många partier ställde upp i valet i Tunisien i oktober 2011. Foto:
Reuters/Louafi Larbi/AI

I Nordafrika och Mellanöstern fortsätter protesterna mot auktoritära regimer. Den 10 mars arrangerar Amnesty en aktionsdag i Sverige. Katarina Bergehed, kampanjansvarig, svarar här på frågor om Amnestys syn på utvecklingen.

Syrien närmar sig ett inbördeskrig. Många civila har dödats när armén försökt ta kontroll över staden Homs som delvis har kontrollerats av rebeller. Vad anser Amnesty att FN ska göra?
– I korthet kräver vi att säkerhetsrådet hänskjuter situationen i Syrien till internationella brottmålsdomstolen, ICC, så att brotten mot mänskligheten utreds och de ansvariga ställs inför rätta. Vi vill även se ett omfattande vapenembargo mot Syrien samt att man fryser tillgångarna i utlandet för president Bashar al-Assad och andra ansvariga. Amnesty förespråkar alltså inte en militär intervention utan en politisk lösning.

Rebellerna i Fria syriska armén har växt i styrka och i flera västländer finns krav på att vapen ska skickas till rebellerna. Vad är Amnestys uppfattning?
– Det är inte något som vi förespråkar. Det är svårt att se hur en ökad väpnad konfrontation skulle skydda civila, även om den Fria syriska armén hävdat att deras målsättning är att just skydda civila. I sammandrabbningarna i staden Homs har civila dödats och situationen för civilbefolkningen är mycket svår.

Efter maktskiftet i Libyen anklagas de nya makthavarna för att hålla tusentals personer fängslade och tortyr är vanligt förekommande. Hur ska respekten för mänskliga rättigheter i Libyen etableras?
– Situationen i Libyen är mycket komplex men det handlar om att återupprätta lag och ordning, avväpna alla olika grupper och bygga institutioner som hör hemma i en rättsstat, reformera säkerhetssektorn och rättsväsendet och helt bryta med »arvet« från Khadaffi vad gäller straffrihet för människorättskränkningar.

I Bahrain slogs protesterna ned med våld. Sveriges vapenexport till landet ökade år 2010 till 31 miljoner. Ska Sverige exportera vapen till Bahrain?
– I samband med upproren 2011 krävde vi att all export, import och överföring av vapen till bland annat Bahrain skulle ställas in.

I Tunisien och Egypten har nu fria val hållits. Islamistiska partier vann stora framgångar och i Egypten fick Muslimska brödraskapet och salafisterna över 75 procent av rösterna. Finns det anledning att vara orolig över valresultatet?
– Framförallt salafisternas framgångar i valet i Egypten överraskade många bedömare. Amnesty kan dock inte spekulera i vad politiska grupper kommer att göra i regeringsställning. Vi kräver dock att varje regering rättar sig efter internationella normer vad gäller mänskliga rättigheter. Inför valen i Tunisien och Egypten kontaktade Amnesty ett antal politiska partier i dessa länder och uppmanade dem att uppfylla tio löften till skydd för de mänskliga rättigheterna. Att ett antal partier reserverade sig mot frågor som handlade om jämställdhet, icke-diskriminering och dödsstraffet är klart oroväckande.

Framsteg och bakslag när det gäller kvinnors rättigheter efter maktskiftena i Tunisien och Egypten?
– Mest hoppfullt är det kanske i Tunisien, där kvinnor haft en förhållandevis stark ställning sedan självständigheten 1957. Övergångsregeringen drog tillbaka landets reservationer till FN:s kvinnokonvention CEDAW, vilket är ett viktigt steg.
I Egypten var många kvinnor mycket aktiva under upproret. Sedan dess har vi tyvärr sett bakslag efter bakslag. Under militärrådets styre har kvinnliga demonstranter utsatts för »oskuldstester«, misshandel och sexuella övergrepp. Kvotsystemet som garanterade att en tredjedel av parlamentsledamöterna var kvinnor togs bort och konsekvensen blev att ytterst få kvinnor valdes in.

I Egypten pågår en rättegång mot den förre presidenten Hosni Mubarak. Om han döms till döden – kommer Amnesty att agera då?
Ja, absolut. Vi är emot dödsstraffet – utan undantag. Ingen står över lagen och självfallet ska alla som gjort sig skyldiga till människorättskränkningar straffas, men aldrig med döden.

Text: Ulf B Andersson

Reportage | 2012-03-05
Även publicerad i AmnestyPress #1/2012