Decenniers tystnad

Reportage | 2006-05-26
Även publicerad i AmnestyPress #2/2006

ANC:s vice ordförande Jacob Zuma friades i Sydafrikas mest omtalade våldtäktsrättegång. Nu har dock en seriös debatt väckts om de sexuella övergrepp som skedde i ANC:s exilläger och som förtigits och bagatelliserats i årtionden.

Många har stött Jacob Zuma under rättegången.

När Sydafrikas tidigare vicepresident Jacob Zuma polisanmäldes för våldtäkt i november 2005 var maktstriden i partiet redan i full gång och själv hävdar Zuma att han är ett offer för de krafter som vill se en mer näringslivsorienterad person efterträda president Thabo Mbeki.
Ett par tusen anhängare av den konspirationsteorin samlades i Johannesburg den 8 maj för att fira den friande domen – och för att uttrycka sin avsky för den 31-åriga målsägaden som kallas Khwezi i sydafrikanska medier. Av säkerhetsskäl kunde hon inte vara på plats när domen föll.
Det har funnits många luckor i hennes vittnesmål och hon har tidigare anklagat ett halvt dussin män för våldtäkt. Under rättegången har försvarsadvokaten nagelfarit hennes karaktär och grillat henne till utmattning om hennes trassliga privatliv.

Kvinnoaktivisterna är förtvivlade. Khwezi har blivit våldtagen två gånger, säger de. Först av Zuma, sedan av rättsväsendet. Vem ska våga anmäla sexuella övergrepp efter det här?

Zumas försvar har tagit avstamp i en föråldrad manskultur. Han blev förförd, säger han, och i hans kultur är det omöjligt att avvisa en kvinna i sängen. När han inte hittar någon kondom har han därför oskyddat sex med Khwezi som är öppet hiv-positiv. Fast, tillägger han, och detta är ett ödesdigert »fast«:
– Direkt efteråt tog jag en dusch för att tvätta bort hiv-viruset.
Förvirringen har varit stor och det har funnits många skäl att oroa sig över den riktning som rättegången tog. De som är aktiva i organisationer som arbetar mot våldet mot kvinnor bekymrar sig för att målets kärna – själva våldtäkten – hamnat i skuggan av politiska intriger, etnicitet och nya aidskontroverser.

Vändningen kom dock när Khwezi vittnade om hur hon som tonåring blivit våldtagen av två ANC:are under exilen i Zambia. De två männen friades från åtalet, men dömdes till straffarbete på en farm i Zimbabwe för att ha inlett ett förhållande med en minderårig.

Så uppdagas det som inte får sägas. Efter en kollektiv tystnad som varat i decennier bryter en debatt ut om sexuella övergrepp i flyktinglägren under apartheid.
– Kvinnor upplever sitt trauma på nytt. Det är nästan som om de blivit våldtagna igen, säger Pumla Goboda-Madikizela, docent i psykologi vid universitetet i Kapstaden.

En av dem som valt att berätta är »Bibi«. Som 23-åring blev hon våldtagen av en ANC-medlem som i dag innehar en mycket viktig befattning i det sydafrikanska samhället.
– Polisanmälan var otänkbart. Kampen mot apartheid var överordnad alla privata tragedier, förklarar »Bibi«.
Medan apartheid rådde i Sydafrika upplät de så kallade frontstaterna läger åt ANC. I lägren var det allmänt känt att vissa ANC-ledare utnyttjade sin ställning och problemet togs upp av sannings- och försoningskommissionen år 1997. Hittills har dock ingen ställts till svars.

Flera röster höjs nu för en ny utredning, men ANC:s kvinnoförbund ser helst att man lämnar det känsliga kapitlet därhän. I samband med Zumas rättegång har de istället ifrågasatt varför den aktuella våldtäktsstatistiken påminner om en krigssituation.

För »Bibi«, som fortfarande har sin politiska hemvist i ANC, är det tystnaden som är mest skrämmande. Under alla år som partitoppen sett genom fingrarna på våldtäktsproblematiken har de också signalerat att övergreppen inte är så mycket att orda om.

Text och bild: Annika Forsberg Langa

Reportage | 2006-05-26
Även publicerad i AmnestyPress #2/2006