Framtidsoptimist i en svår tid

Reportage | 2003-02-07
Även publicerad i AmnestyPress #1/2003

Varje vecka skriver han en krönika som publiceras i ett 50-tal tidningar världen över. Lagom till 40-årsjubileet kom hans bok om Amnesty.
Amnesty Press har träffat den brittiske journalisten och författaren Jonathan Power, numera bosatt i Lund.

Krigshot i Mellanöstern. Ökad spänning på Koreahalvön. Fruktan för nya terrordåd. Inskränkningar i medborgerliga rättigheter även i liberala demokratier. Ett »krig mot terrorismen« där många regimer ser chansen att slå ner på opposition.

Vi lever i en tid då många ser mörkt på framtiden. Men Jonathan Power, en av världens ledande kolumnister när det gäller internationella relationer, mänskliga rättigheter och fredsfrågor, är optimist. Visst finns det fruktansvärda problem, men trots allt så går det framåt, menar han.

– Om vi tittar på utvecklingen i ett 50 års-perspektiv så kan vi se hur demokratin har spritts på ett sätt vi aldrig hade kunnat drömma om. På området mänskliga rättigheter har rena underverk uppnåtts. Så många länder har skrivit på konventioner mot folkmord, tortyr och till skydd för kvinnors rättigheter att hela atmosfären kring dessa frågor drastiskt har förändrats. Det går inte längre att dölja sina brott bakom den nationella suveräniteten. Till och med Saddam Hussein har tvingats acceptera FN:s vapeninspektörer.

Och Jonathan Power fortsätter med utvecklingsfaktorer och pekar på att barnadödligheten för barn under fem år har halverats, att kvinnor får möjlighet till utbildning och att användandet av preventivmedel ökat från nästan noll till 50 procent och att denna utveckling har gått snabbt.

– Om vi inte räknar länder utan antalet människor så är nu nyckelfrågan Kina, påpekar han. Om Kina inleder demokratiska reformer och på allvar respekterar mänskliga rättigheter då skulle en överväldigande majoritet av mänskligheten leva i det demokratiska lägret i världen.

I sin nyårskrönika pekade Jonathan Power på en rad händelser som visar att förändringar faktiskt är möjliga: Kenya är ett av de allt fler länder i Afrika där fria val hållits, vilket ledde till maktskifte efter 39 år. I Brasilien tog arbetarklasshjälten Luiz Inacio Lula da Silvia den 1 januari över presidentposten i Latinamerikas viktigaste land. I Europa tog Grekland, för inte så länge sedan en brutal militärdiktatur, över ordförandeposten i EU och i Litauen, tidigare ett undergivet hörn av Sovjetunionen, ska väljarna avgöra om presidenten ska omväljas. Och i Serbien har Milan Milutinovic avgått som president för att frivilligt överlämna sig till krigsförbrytartribunalen i Haag där han ska åtalas för brutala brott i Kosovo.

Amnesty Press möter Jonathan Power en kall januaridag på Café Bahia, ett litet brasilianskt kafé, i Lund där han numera bor tillsammans med sin svenska fru och 12-åriga dotter.

– En förvisning till det svenska Gulag är vad jag fick som straff för mitt arbete för mänskliga rättigheter, säger den brittiske journalisten lite dystert. Det är inte alltid så lätt att klara den svenska kylan och blygheten och slutenheten hos svenskarna. Men jag kanske borde aktivitera mig i amnestygrupperna i Lund eller se till att jag kommer ut och håller föredrag lite oftare.

Den 61-årige Jonathan Power beskriver sig själv som lite melankolisk till sin läggning och säger att en författares arbete är ensamt. Nu håller han på med en bok om »Conundrum«, ungefär kvistig fråga på svenska, som ska bli klar någon gång nästa år.

– Jag har valt frågeställningar utifrån mina kunskaper om världen och försöker svara på frågor som »Har FN en framtid?«, »Kan vi slippa krig« och »Kan vi göra oss av med kärnvapnen?«

Jonathan Power säger utan blygsamhet att han hoppas kunna säga något intelligent i dessa frågor.

– Vi får väl se, det är svåra frågor det här.

I 30 år har han varit journalist och varje vecka skriver han en krönika som publiceras i ett 50-tal tidningar världen över. Fram till för 10 år sedan medverkade han även som kolumnist i International Herald Tribune.

I boken om Amnestys första 40 år beskriver Jonathan Power de många framgångar Amnesty haft i sitt arbete sedan 1961. Efter det internationella rådsmötet i Senegal 2001 har Amnestys mandat vidgats till att omfatta även sociala och ekonomiska rättigheter.

– Rent intellektuellt är det följdriktigt att arbeta för alla mänskliga rättigheter, säger han. Men det finns så många andra organisationer som arbetar för sociala och ekonomiska rättigheter. Jag tycker nog att Amnesty, med sina begränsade resurser, ska hålla fast vid det organisationen är bäst på. Det handlar om fångar, tortyr, arbetet mot folkmord och att stödja ICC, internationella brottmåldomstolen, det är områden där man lyssnar på Amnesty.

Så du tycker inte det är viktigt att Amnesty har en uppfattning om FN:s sanktioner mot Irak?

– Nej, svarar han eftertänksamt.

Men både medierna och medlemmarna kan ju tänkas vilja veta vad Amnesty anser om vapeninspektörerna i Irak eller Nordkorea och kärnvapnen?

– Men var ska vi dra gränsen, svarar Jonathan Power. Ska Amnesty ha en uppfattning om huruvida Gud finns? Jag tror det är viktigt att inte glömma hur Peter Benenson resonerade: I stället för att tala om den hemska sydafrikanska regimen eller den fruktansvärda regimen i Ungern valde han ut fångar i dessa länder. Genom att lyfta fram mikroperspektivet kunde han få världens uppmärksamhet på makroperspektivet.

Enligt Jonathan Power gav detta resultat och Amnesty växte till den miljonorganisation det idag är.

– Om Amnesty lägger för många saker på sin tallrik kommer kniven att bli slö och i stället för att skära skarpt kan resultatet bli en oförmåga att skära alls, varnar han.

Vi pratar vidare om möjligheterna att få Vladimir Putin att lyssna på protesterna mot övergreppen i Tjetjenien, den före detta Amnestyfången Olusegun Obasanjos möjligheter att bli omvald till president i Nigeria den 19 april och de europeiska regeringarnas ovilja att kritisera MR-kränkningar i Kina (»då tror de att riskerar att förlora något kontrakt på Airbus«) och Jonathan Powers hopp för framtiden:

– En sak är jag säker på. Det bästa sättet för regeringar i väst att agera är inte att först strunta i övergrepp och sedan handskas med problemen genom att fälla bomber. I stället borde man lyssna på Amnesty och göra något innan situationer exploderar...

Jonathan Power anser att USA:s bombningar av Afghanistan var kontraproduktiva och pekar på att förmodligen lika många oskyldiga afghaner har dött som de som dog i World Trade Center den 11 september 2001.

– Och så var det Usama bin Ladin som skulle gripas, död eller levande, som George Bush sade. Men bin Ladin har förmodligen tagit med sig sitt American Express-kort och sitter med sin mobiltelefon på någon subtropisk badort, påpekar han syrligt.

Även om Jonathan Power i grunden är opitmist så är det en fråga som oroar honom mycket:

– Om det inte görs något åt konflikten Israel-Palestina är jag orolig för att vi om tio år kommer att sitta och diskutera varför det blev ett kärnvapenkrig i Mellanöstern eller varför araberna beslöt sig för att driva judarna i havet eller hur israelerna kunde begå folkmord på palestinierna. Det brådskar att hitta en lösning!

Att stå upp för palestiniernas rättigheter är en av de viktigaste människorättsfrågorna idag, säger Jonathan Power med eftertryck.

Fotnot: Jonathan Powers veckokrönikor finns att läsa på www.transnational.org
Hans bok »Som droppen urholkar stenen. Historien om Amnesty International.« (översättning: Stefan Lindgren) utkom 2001 på Ordfront. På engelska har Penguin gett ut en andra uppdaterad upplaga 2002.

Text: Ulf B Andersson

Reportage | 2003-02-07
Även publicerad i AmnestyPress #1/2003