Sanningskommissioner på jakt efter sanningen

Runt om i världen söker människor svar på vad som hänt under exempelvis ett folkmord eller i ett krig. I båda fallen har omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter begåtts. Vägen till försoning, fred och demokrati kan därför bli lång. Sanningskommissioner är ett sätt att närma sig detta. Den 15 april anordnade Fonden för mänskliga rättigheter och Sensus, i Stockholm, ett seminarium om sanningskommissioner.

• Att söka efter sanning är ett nödvändigt steg för att kunna gå vidare i sitt liv. Om din mamma har blivit våldtagen vill du veta vem som gjorde det. Om någon dödar din bror vill du veta vem förövaren är, sade Elin Skaar, forskare vid Christian Michelsen Institute i Oslo.

Elin Skaar tog som ytterligare exempel upp det behov människor kände efter de påtvingade försvinnanden som ägde rum i Latinamerika under 1970-och 1980-talet.

Elin Skaar vid ___Christian Michelsen Institute___pratade bland annat om människors behov av att veta vad som hänt med försvunna familjemedlemmar. Foto: Pepe Robles/Wikimedia Commons.

• ”Var är kropparna?” frågade man sig. En familj vill ha en död kropp tillbaka för att inte behöva leva i osäkerhet om huruvida hon eller han verkligen lever eller inte och för att kunna ha en begravning eller ceremoni. Det är oerhört viktigt på ett psykologiskt och emotionellt plan.

Sanningskommissioner angriper ett lands historia och ställer frågan: vad hände i vårt land när dessa allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter ägde rum? De är icke-juridiska, ingen döms, men vilka som ligger bakom kränkningarna tas upp i ljuset. Sanningskommissionerna försöker således skriva den sanna historien. De kan dessutom lämna över den information som samlats in till en domstol (det gjorde exempelvis den sanningskommission som tillsattes år 1983 i Argentina och så har även de två sanningskommissionerna i Chile gjort).

• Men vad är sanning? Begreppet är oerhört komplext. Det kan handla om ren fakta, att händelser har observerats. Men det handlar i lika stor grad om ett psykiskt tillstånd; om vad en enskild person upplever som sant. Och vidare, vems historia är det egentligen som skrivs ner som sanning och vem är det som letar efter den? frågade Elin Skaar.

Det finns en princip om ”rätten till sanning”. Den kommer ursprungligen från den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken antogs av medlemsstaterna i i Amerikanska staternas organisation (OAS) år 1969 och trädde i kraft elva år senare. I konventionen framgår det att stater är skyldiga människor som blivit utsatta för kränkningar och förtryck, samt deras familjer och ett samhälle i stort, att tillhandahålla information om vad som har hänt. Rätten till sanning har i dag blivit ett rättsbegrepp och fungerar som praxis.

I mitten Ernesto Sábato, som var ordförande för CONADEP. Här lämnar han över dess rapport till Argentinas dåvarande president, till höger, Raúl Alfonsin. Foto: Wikimedia Commons.

En sanningskommission har fyra utmärkande egenskaper: den fokuserar på det förflutna, undersöker en särskild typ av kränkning (exempelvis tortyr) som begåtts under en viss tidsperiod, verkar oftast under ett begränsat tidsspann, oftast mellan sex månader till två år och slutligen så får den stöd och rättfärdigas av respektive stat som ska granskas.

• Två undantag är dock Brasilien och Uruguay. I Brasilien var det kyrkliga församlingar som startade en sanningskommission och i Uruguay var det människorättsorganisationer, lade Elin Skaar till.

En stor majoritet av världens sanningskommissioner, 80 procent, finns i dag i länder söder om Sahara i Afrika och i Latinamerika. Flera är dessutom på gång att tillsättas, bland annat i Bosnien-Hercegovina, Burundi, Nepal, Paraguay, Colombia och Kenya. Elin Skaar anser att det går en trend i att upprätta sanningskommissioner:

• Mänskliga rättigheter är inne! Internationellt tryck från omvärlden gör att länder försöker visa upp en positiv bild, det anses viktigt att vara bra och populär.

Precis som sanningskommissioner har flera gemensamma egenskaper har de också flera mål: att dokumentera grova kränkningar av mänskliga rättigheter, ge en röst till dem som fått sina rättigheter kränkta, upphöja och skydda mänskliga rättigheter, återställa och upprätthålla fred och att underlätta för försoning. En kritik som har riktats mot sanningskommissionerna är att de bara undersöker en allvarlig kränkning åt gången.

Elin Skaar berättade bland annat om syftet med sanningskommissioner och vilka egenskaper de har.

• Vilka brott får undersökas? Att ”bara” ta med exempelvis påtvingade försvinnanden exkluderar andra brott begångna av samma förövare under samma tidsperiod. Samtidigt är det omöjligt att undersöka alla kränkningar och oavsett vilket mandat som tilldelas en sanningskommission kommer det att bli kritiserat, sade Elin Skaar.

Sanningskommissionen i Sydafrika är den enda kommission där en förövare kunde få benådning för begångna brott i utbyte mot information. Den anses också vara den hittills största i världen, i hela åtta år dokumenterades kränkningar som skedde under apartheid.

• Målen var oerhört ambitiösa och jag tror det är en anledning till att kommissionens resultat mottogs väldigt olika och att många kände besvikelse, sade Elin Skaar.

Mottagandet i Argentina var betydligt positivare; när kommissionen släppte rapporten Comisión Nacional sobre la Desaparición de Personas (CONADEP), __firades det med en offentlig fest och den har sålts i 14 upplagor och läses i större utsträckning än Bibeln, berättade Elin Skaar.

Fotnot: Elin Skaars presentation ingår i en seminarieserie om övergångsrättvisa. För mer information, besök MR-fondens hemsida.

Text: Stina Thomsson
Foto: Malin Eriksson

Läs mer:
International center for transitional justice