Turkiet och The European Express

I början av oktober lyckades EU efter stor vånda enas om att Turkiet ska få förhandla om ett medlemskap i unionen. De grupper som arbetar för mänskliga rättigheter anser att EU haft en positiv inverkan, men mer kan göras.

Efter det ottomanska rikets nederlag i första världskriget blev
kemalismen statsideologi i Turkiet. Atatürk ses fortfarande som
republikens fader.

När man går längs Ankaras gator lägger man märke till de två viktigaste turkiska symbolerna: Den turkiska flaggan som vajar från stadens höghus och stora bilder på Mustafa Kemal som ibland pryder statliga byggnader och skolor. Den turkiska republikens skapare under 1920-talet; Mustafa Kemal eller Atatürk, Turkarnas fader, påverkar fortfarande Turkiets utveckling in på 2000-talet. Hans vision av Turkiet som en del av Europa kan vara på väg att uppfyllas.

Men detta är en paradoxal utveckling. Hans efterföljare, kemalisterna, frågar sig till vilket pris och om EU-medlemskapet är värt det, medan människorättsorganisationer och landets minoriteter inte tvekar. Ett medlemskap i EU anses vara garanten för det fria samhället.

För att få en bild av vilka löften om utveckling Turkiet har åtagit sig, kan man bege sig till människorättsorganisationen Human Rights Foundation of Turkey (HRFT) som övervakat mänskliga rättigheter i Turkiet sedan 1990. HRFT:s Ankarakontor ligger i Kizilay, stadens livliga centrum som inte bara präglas av folkfyllda trottoarer, affärer och cafeér utan också av den tunga trafiken som passerar längs Atatürk-boulevarden.

Yavuz Önen, HRFT:s ordförande, tvekar inte om EU har varit betydelsefullt för respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet, framförallt sedan 1999 då EU erkände Turkiet som kandidatland.

– Som MR-organisation har HRFT sällan stått på regeringens sida. Ofta hade vi en annan åsikt om förhållandena för mänskliga rättigheter och demokratin i landet. Därför anklagades vi för olika brott, bland annat sågs vi som kollaboratörer för separatistisk verksamhet. Men efter 1999 förändrades bilden, HRFT och andra MR-aktörer blev officiellt accepterade och fick möjligheten att diskutera ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati med regeringen.

I de sydöstra delarna av Turkiet är fortfarande den kurdiska
frågan långt ifrån löst.

För att uppfylla Köpenhamnskriterierna, som EU antog 1999, har det turkiska parlamentet sedan 2001 antagit en rad konstitutionella reformer. Det har bland annat handlat om ökade minoritetsrättigheter, avskaffandet av dödstraffet och inte minst en minskad makt för det Nationella säkerhetsrådet, den högsta militära ledningen. Detta kan tolkas som en positiv förändring eftersom reformerna visar Turkiets ansträngningar för att uppfylla EU:s krav, men Yavuz Önen tycker inte detta är tillräckligt:
– Reformerna är otillräckliga! Självklart är det viktigt att dödstraffet avskaffades, men kärnan i 1982 års konstitution kvarstår. Fortfarande går det inte att uttala sig om precis vad som helst i Turkiet, minoriteter övervakas fortfarande. Det Nationella Säkerhetsrådet må ha ett minskat inflytande i inrikespolitiken, men det ska tilläggas att deras makt endast har förflyttats till inrikesministeriet.

Men kan inte regeringens nya policy om nolltolerans mot tortyr tolkas som ett betydelsefullt framsteg för mänskliga rättigheter i Turkiet?
– Visst är det ett framsteg. Vi är också nöjda med att häktningsperioden blivit kortare och att den häktade har fått bättre möjljigheter att ta kontakt med advokat eller familj. Sådant är betydelsefullt eftersom det faktiskt minskar risken att misshandlas eller torteras under häktningsperioden. Nöjda kan vi dock inte vara, vi har redan 143 tortyrfall under 2005.

Det finns fortfarande stora brister
i det turkiska rättsväsendet, påpekar Yavuz Önen. Aktörer som använt sig av tortyr åtalas sällan och rättsmedicinrapporterna är inte tillförlitliga eftersom polis eller säkerhetsorgan fortfarande deltar under själva läkarunder- sökningen som ska fastställa om tortyr har förekommit. Resultatet av undersökningen avgörs därmed på förhand.

På bussträckan mellan Diyarbakir och Sanliurfa – långt bort från Istanbuls och Ankaras kafégator – blir man påmind om att Turkiet är ett land med två ansikten. I de sydöstra eller kurdiska delarna av landet finns en annan verklighet. Det var här som PKK, Kurdistans arbetarparti, 1984 inledde ett väpnat uppror. Den vapenvila PKK proklamerade 1999 är nu över och läget är åter spänt.

I över 20 år har befolkningen i sydöstra delen av Turkiet levt i
skuggan av konflikten. Ska EU-förhandlingarna göra att den unga
generationen kan växa upp utan nya strider?

En ung kurdisk man som gör sin militärtjänst i den turkiska armén berättar att han är på väg hem på permission. Med sig har han två brev som hans kamrater skrev till sina familjer innan de dödades under väpnade strider mot kurdiska gerillagrupper. Hans situation är inte unik, i Dicle News Agency, en kurdisk nyhetsbyrå, berättar en anonym soldat om förluster kring Hakkari Cukurca – nära Iran – och den frustation som de flesta soldater i detta område känner.

Den lokala avdelningen av Human Rights Association (IHD) i Van, anser att EU har en positiv inverkan på mänskliga rättigheter i de kurdiska delarna av landet. För organisationen har det till exempel inneburit att styrelsemöten inte längre vakas av polis. Men Cuney Cadis, IHD:s ordförande, tycker att EU kan göra mer.
– Turkiet kan inte på egen hand lösa de fortsatta problemen i de kurdiska delarna av landet. EU måste därför anstränga sig mer för att få till stånd en förändring i landet.

Ingmar Karlsson, svensk generalkonsul i Istanbul, förklarar att kurderna ser positivt på EU eftersom de ser unionen som en beskyddare av minoriteter och deras kulturella rättigheter. Detta skall dock inte tolkas som en möjlighet för ett självständigt Kurdistan.

– Stora delar av den kurdiska befolkningen i Turkiet ser inte detta som möjligt. I stället vill man ha ett turkiskt EU-medlemskap som kan erbjuda kulturella rättigheter och möjligheten att få bli en erkänd minoritet i Turkiet.
I det Turkiet Atatürk byggde på 1920-talet var det bara greker, judar och armenier som erkändes som minoriteter.

EU har nu inte bara vunnit kurdernas förtroende, Turkiets andra stora minoritet – alawiterna – har samma positiva inställning till EU, förklarar Ingmar Karlsson.
Det nuvarande regeringspartiet AKP, som brukar beskrivas som ett moderat muslimskt parti, uppfattar EU som en garant för ett mer religiöst öppet samhälle, det vill säga ett steg bort fran kemalismen som strikt slagit vakt om ett sekulärt samhälle i över 80 år.

Trots att MR-organisationer, minoriteter och regeringspartiet är för ett EU-medlemskap, så har befolkningens entusiasm minskat efter att flera EU-länder öppet visat sin skepticism mot Turkiet. Oavsett hur det går är
Yavuz Önen dock övertygad om att landet måste förändras:
– Denna omvandling av den Turkiska Republiken är något som förr eller senare kommer att ske med eller utan EU, men det lär gå snabbare om Turkiet får åka med på The European Express.

Text och bild: Daniel Urey