Olof Lundhs ”Templet i öknen” – ilsken men nyanserad fördjupning om den kritiserade fotbollsfesten

Olof Lundh ger i ”Templet i öknen” en bred bild av det fotbolls-VM för herrar som nu ska avgöras i Qatar. Det handlar om ett litet land som blivit en stor aktör inom fotbollsvärlden och som genom avsaknad av respekt för mänskliga rättigheter blivit en symbol för sportswashing. Det är en bok väl värd att läsa inför premiärmatchen mellan Ecuador och Qatar den 20 november, tycker Mats Engman.

böcker | 2022-11-15
Av: Mats Engman
Olof Lundh.

Olof Lundh. Foto: Kristian Bengtsson

Bok: Templet i öknen. Så köpte Qatar världens största sport
Författare: Olof Lundh
Förlag: Volante

När det här skrivs är det bara fem dagar kvar till avspark i herrarnas fotbolls-VM. Ecuador ska spela invigningsmatch mot värdnationen Qatar, men det är inte de inblandade spelarna, tränarna eller lagen som har dominerat rapporteringen inför mästerskapet. Istället har fokus legat på själva spelplatsen. Världens största och finaste fest står för dörren, och det vi pratar om är migrantarbetare som arbetat sig till döds under slavliknande villkor, mutor, sportswashing, brist på jämställdhet och yttrandefrihet. Hur kunde det bli så här???

Ungefär den frågan ställde sig fotbollsjournalisten Olof Lundh, och beslöt sig för att skriva en bok i ärendet: "Templet i öknen". Med den talande underrubriken "Så köpte Qatar världens största sport". Med Lundh som ledsagare får vi en strukturerad berättelse om Qatars fotbollsresa från... ja, ingenting... till  en fotbollspolitisk stormakt.

Det hela tar sin början 1995 när shejk Hamad bin Khalifa Al-Thani ringer sin far och meddelade att han blivit avsatt som landets emir (det är så maktskiften tycks gå till i Qatar, pappa Al-Thani tog makten från en kusin på samma sätt 1972). Den nye ledaren, som styrde fram till 2013, ville ge Qatar en mer framträdande roll i världen, och med sina enorma rikedomar från gas och olja kunde Qatar via utländska investeringar flytta fram sin position på en lång rad områden, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Satsningar inom den massivt uppmärksammade fotbollssporten låg helt i den linjen. 

Shejk Tamim bin Hamad Al Thani styr Qatar sedan 2013 då fadern abdikerade.

Shejk Tamim bin Hamad Al Thani styr Qatar sedan 2013 då fadern abdikerade. Foto: Ahmad Thamer Al Kuwari/Wikimedia

När FIFA år 2010 ska avgöra värdskapet för 2022 års världsmästerskap blir det mycket överraskande Qatar som vinner omröstningen. Detta trots att de flesta betraktade landet som den svagaste av de fem kandidaterna. Rykten om att Qatar hade mutat till sig röster började snart spridas, och den bilden har därefter stärkts under åren som gått.

2011 köper "Qatar Sports Investments" det mediokra Paris Saint Germain, som över en natt blir fotbollsvärldens rikaste klubb och efter en störtflod av dyra spelarvärvningar snart sågs som realistiska utmanare i Champions League. FC Barcelona hade alltid spelat utan sponsorreklam på sina matchställ (de betalade istället FN:s barnfond Unicef för att få spela med deras logga på bröstet) fram till säsongen 2012-2013.

Då växlade man in sina gamla principer mot stora summor pengar och trycket "Qatar Foundation" på tröjorna. Sveriges herrlandslag var ett av många lag som återkommande placerade läger och träningsmatcher i Qatar. I allt väsentligt ägde den här processen rum utan några påtagliga protester.

På motsvarande sätt har Qatar systematiskt knutit starka band till gamla stjärnspelare, tränare, ledare, förbund och klubbar, som bjudit tillbaka genom att tala väl om landet, bidra med trovärdighet och kontakter. Härligt väder, fantastiska faciliteter, ett vänligt bemötande och synnerligen förmånliga ekonomiska villkor - vad är problemet?

Fotbollen i allmänhet, och internationella förbundet FIFA i synnerhet, har en lång och pålitlig tradition av att hamna fel i politiska frågor. Maktmännen (det är nästan bara just män på de högsta positionerna) ser i första hand till ekonomiska och sportsliga faktorer, och när principer om mänskliga rättigheter och social rättvisa kommer i kläm tvingas man kämpa vidare med den gamla parollen "fotboll och politik hör inte ihop". Problemet är bara att det inte stämmer, politiska och sociala frågor kommer alltid leta sig in i fotbollens värld. Inte som enstaka undantag, utan ständigt!

Den aspekten av fotbollen växer därtill i betydelse då fotbollens klubbar och stjärnspelare via sina varumärken och enorma följarskaror på sociala medier sitter på ansenligt med politisk kraft - på gott såväl som på ont. Den vetskapen finns även inom FIFA, som 2017 faktiskt antog en policy om att mänskliga rättigheter skulle beaktas vid beslut om internationella arrangemang. Kort därefter beslutade man att herrarnas klubblags-VM 2021 skulle spelas i Kina...

Foto: Volante

Att politiska, ekonomiska och sociala frågor tar plats inom fotbollen är en självklarhet lika gammal som sporten själv. Och få har satt fingret på den aspekten så konsekvent och med större engagemang än Olof Lundh. Det finns ett engagemang, och inte sällan ett stänk av helig vrede, i hans sätt att föra sig och att formulera sig. Det må gälla jämställdhet, Zlatan Ibrahimovic uppträdande gentemot sina landslagskollegor eller Svenska Fotbollförbundets vänskapskorruption kring nationalarenan Friends, några av de frågor han skrivit om i sina tidigare böcker. Olof Lundh är ingen lustigkurre, och inte mycket till charmtroll.

På vardagssvenska skulle jag säga att han är en besvärlig jävel, som hellre tar dålig stämning än att hålla till godo med nonsenssvar på sina frågor. Det är inte alltid en lyckad strategi för den som vill få kompisar, men som journalist i en värld där stjärnor och pampar omges av fjäsk och inställsamhet har han vunnit mångas respekt, däribland min.

Templet i öknen är genomgående skriven i långa utläggningar, med undantag för en tio sidor lång intervju med Nasser Al-Khater som återges i formatet frågor/svar. Al-Khater är VD för det bolag (FIFA World Cup Qatar 2022) som för FIFA:s och Qatars gemensamma räkning ansvarar för VM-arrangemanget, och det är direkt plågsam läsning där Lundh bombarderar det qatariske pampen med frågor som han inte vill ha. Efter intervjun säger sig en av Lundhs kollegor vara "skakad" av den dåliga stämningen i rummet. Den hade Lundh inte märkt av alls, han var koncentrerad på att lyssna och ställa nya frågor.

Olof Lundh hymlar inte med vad han tycker. På bokens allra första sida sammanfattar han i 16 kärnfulla punkter förutsättningarna i landet som står som VM-arrangör. Avsaknaden av arenor, de tomma löftena om klimatmål, avsaknad av pressfrihet och respekt för mänskliga rättigheter, rovdrift på migrantarbetare, förbud mot homosexualitet och så vidare. Men faktiskt tycker jag att bokens största förtjänst ligger i graden av nyansering.

Migrantarbetare i Qatar.

Migrantarbetare i Qatar. Foto: Amnesty International

Intervjuerna med migrantarbetare tydliggör mycket riktigt att arbetsvillkoren är gräsliga, men också att de hellre stannar kvar och försörjer sina familjer än att resa hem till en än mer påtaglig fattigdom. Uppgifterna om antalet döda migrantarbetare nyanseras med citat från tidningen Filter som apropå de ibland överdrivna siffrorna "påpekade att medier gärna jagar i flock och och inte är bra på att tolka statistik".

Han tar upp att kraven på idrottare så ofta sätts högre än på företrädare för politik och näringsliv. Dåvarande centerledaren Annie Lööf talade exempelvis i TV-programmet "Min sanning" om bojkott av VM, men ingick själv som minister i den regering som öppnade en ambassad i Qatar för att främja Sveriges affärskontakter med landet. Europacentreringen inom fotbollen (årets VM anses spelas "på vintern", trots att det är sommar på halva jordklotet) och det faktum att kritiken mot Qatar rymmer ansenligt med islamofobi är andra frågor som berörs i bokens avslutande kapitel. 

Olympiastadion i Berlin 12 november. Inför bundesligamatchen mellan Hertha Berlin och FC Köln visar Berlin-fansen upp ett hav av halsdukar med krav på bojkott av VM i Qatar. Hertha vann med 2-0.

Olympiastadion i Berlin 12 november. Inför bundesligamatchen mellan Hertha Berlin och FC Köln visar Berlin-fansen upp ett hav av halsdukar med krav på bojkott av VM i Qatar. Hertha vann med 2-0. Foto: Kai Dambach/Zuma Press/TT

För dig som är måttligt intresserad och vill komma undan utan att spilla särskilt mycket tid, så går det utmärkt att följa debatten om Qatar-VM via twitter eller tidningarnas debatt- och kolumnspalter.

Där hittar du huvudargumenten, slutsatserna och parollerna om skandaler, mutor, människorättskränkningar. Detta någorlunda korrekt och utan vare sig krångel eller komplicerade nyanser. Men gör du dig omaket att plöja Templet i öknen får du förståelse, insikt och perspektiv med ett långt större djup. Den ansträngningen tycker jag något så viktigt som ett fotbolls-VM faktiskt är värt.

Mats Engman
[email protected]

Al Dafna-distriktet i Qatars huvudstad Doha.

Al Dafna-distriktet i Qatars huvudstad Doha. Foto: tai_mab/Wikimedia

Läs också

FIFA: Time to compensate migrant workers in Qatar (Amnesty International, 14 november 2022)

Qatar: Rights Abuses Stain FIFA World Cup (Human Rights Watch 14 november 2022)

European Parliament Testimony: “The High Human Cost of the World Cup” (Human Rights Watch 14 november 2022)

Qatar World Cup Ambassador’s Homophobic Comments Fuel Discrimination (Human Rights Watch 10 november 2022)

How far is World Cup host Qatar ready to go to control media coverage? (Reportrar utan gränser 10 november 2022)

CPJ Safety Advisory: Covering the 2022 World Cup (Committee to Protect Journalists 8 november 2022)

Qatar: Labour Minister’s dismissal of compensation campaign ‘hugely disappointing’ (Amnesty International 2 november 2022)

Qatar: Security Forces Arrest, Abuse LGBT People (Human Rights Watch 24 oktober 2022)

Läs mer från Amnesty Press

Qatar: Livstid för advokater (22 juni 2022)

”Av allt oviktigt är fotboll det viktigaste” – lästips inför EM-festen (9 juni 2021)

Bättre förhållanden för migrantarbetare i Qatar välkomnas i Nepal (4 september 2020)

Tusentals gästarbetare i karantän i Doha (30 mars 2020)

MR-DAGARNA2019: Arena-arbetarna i fokus (17 november 2019)

ALMEDALEN2019: Mord, förföljelse och slavliknande förhållanden – verklighet för arbetare i många länder (7 juli 2019)

Från Guantánamo till chef för MR-bevakningen på al-Jazira (20 november 2014)

»Han var bara 35 år« - de livsfarliga villkoren för gästarbetare i Qatar (5 mars 2014)

”Idrott och politik hör ihop” – seminarium om medaljens baksida: idrottsevenemang och mänskliga rättigheter (25 januari 2014)

böcker | 2022-11-15
Av: Mats Engman