MR-DAGARNA2018: ”Jag är fast i limbo” – tio miljoner människor är statslösa

Mänskliga rättigheter är starkt kopplade till medborgarskap. Det gör livet svårt för de tio miljoner statslösa som finns i världen, personer som inte är medborgare i något land. 25-åriga Lynn al Khatib är en av dem. Hon har levt i Sverige i fyra år – och befinner sig i limbo. Hon deltog i seminariet ”Statelessness – an increased risk of being subjected to violence” som arrangerades av Svenska kyrkan på Mänskliga rättighetsdagarna på torsdagen.

Från vänster: Paavo Savolainen, konsult på UNHCR, Lynn al Khatib, statslös palestinier från Syrien och Chris Nash, European Network on Statelessness (ENS). Foto: Åsa Wallin

Som barn drömde Lynn al Khatib om ett pass. En nationalitet. Hon föddes som statslös palestinsk flykting i Syrien, liksom hennes pappa. Hennes farföräldrar tvingades lämna Palestina för Syrien 1948. Mamman kommer från Libanon, men har inte rätt att föra vidare sin nationalitet till dottern.

– I Syrien fick jag inte rösta eller söka jobb i den offentliga sektorn. Det var svårt att få studera, säger Lynn al Khatib.

År 2012 blev kriget i Syrien olidligt och familjen flyttade till morföräldrarna i Libanon. De bodde sex personer i en bostad under 1,5 år.

– Det var ett helvete, i Libanon kunde jag inte jobba, hyra bil eller en lägenhet.

De återvände till Syrien och flydde sedan till Europa. Sverige och Kanada hade alltid varit föräldrarnas dröm, platser där mänskliga rättigheter respekterades.

Lynn al Khatib har nu varit i Sverige i fyra år tillsammans med sin far och bror. Brodern har fått uppehållstillstånd men Lynn al Khatib och hennes far har fått avslag. För Lynn al Khatib innebär det faktum att hennes mamma är från Libanon att hon inte får stanna i Sverige.

– Migrationsverket visste inte att det är omöjligt för en palestinier att åka tillbaka till Libanon. Vi försökte berätta det för dem. Vi gick till ambassaden och till flygplatsen, men Libanon tog inte emot oss. Nu är vi fast i limbo. Det är så frustrerande, jag vill inte det här längre, jag vill inte vara ingen, säger hon.

Hon försökte själv boka en resa till Libanon. Men det går inte utan pass eller visum. Hennes mamma försökte från Libanon ordna ett visum till sin man och dottern, men fick avslag. Migrationsverkets reaktion var att ge Lynn al Khatib ett ettårigt uppehållstillstånd.

– I maj måste jag gå igenom hela processen igen och bevisa att Libanon inte tar emot oss, förklarar Lynn al Khatib. Jag måste också komma med nya skäl i min ansökan, man får inte ange samma igen.

Lynn al Khatib, statslös palestinier från Syrien, berättar om sin situation på Svenska kyrkans seminarium på MR-dagarna. Till höger moderatorn Erik Lysén, chef för Svenska kyrkans internationella arbete. Foto: Åsa Wallin

Lynn al Khatib lever i dag på ett mindre bidrag om 61 kronor om dagen och har rätt till basal medicinsk vård.

– Jag har haft tur. Jag vet folk som har varit här i 10, 18 år och som inte har några rättigheter. De kan inte jobba och har ingenstans att bo. Jag vet inte hur folk överlever utan att arbeta.

Lynn al Khatibs berättelse speglar verkligheten för många statslösa personer i världen. Det säger Paavo Savolainen, som jobbar som konsult med statslösa på FN:s flyktingorgan UNHCR. Organisationen driver en kampanj med målet att stoppa all statslöshet till år 2024. I dag beräknas det finnas omkring tio miljoner statslösa i världen – personer som inte tillhör något land. En av de mer kända grupperna är rohingya i Myanmar, som blev berövade medborgarskap av den burmesiska militärjuntan år 1982.

– Alla människor i världen har rätt till en nationalitet. Det är en grundläggande princip i internationella lagar om mänskliga rättigheter. Rätten att ha en nationalitet gör det möjligt för en person att åtnjuta även andra mänskliga rättigheter. Rätten att ha en nationalitet har ofta beskrivits som rätten att ha rättigheter, säger han.

Statslöshet kan uppstå på olika sätt, berättar Paavo Savolainen. Det kan handla om diskriminering av etniska och religiösa minoriteter och ibland uppstår nya länder eller territorier flyttas. Barn blir inte alltid registrerade på rätt sätt, särskilt inte om familjen är på flykt. Det finns också ett antal länder som inte tillåter att mödrar överför sitt medborgarskap till sina barn.

Det finns internationella konventioner som är menade att skydda statslösa personer. Dels konventionen om statslösa personers rättsliga ställning från 1954 som ska skydda statslösa personer och dels konventionen om begränsning av statslöshet från 1961. Den senare är till för att förhindra att nya fall uppstår och anger att en stat ska bevilja en person som är född på statens territorium medborgarskap om personen annars skulle bli statslös. 

Hundratals statslösa personer protesterar utanför Konstitutionsdomstolen i Dominikanska republikens huvudstad Santo Domingo den 23 september 2016. Domstolen hade i sitt utslag 168-13 från år 2013 beslutat att tiotusentals personer med rötter i Haiti retroaktivt skulle berövas sina rättigheter. Foto: Amnesty International / Fran Afonso

Utvecklingen går dock framåt.

– Antalet statslösa personer minskar. Under vår kampanj har 160 000 personer erhållit en nationalitet, säger Paavo Savolainen.

UNHCR har gjort studier av lagstiftningen i länderna i norra Europa.

– Sverige har inte överfört mycket av konventionen till den inhemska lagstiftningen, säger Paavo Savolainen.

Han upplever att den svenska regeringen har visat förståelse och det har tagits vissa steg i rätt riktning efter UNHCR:s studie – men Sverige måste göra mer.

Chris Nash, European Network on Statelessness (ENS), vill att europeiska länder tar tag i problemet med de över en halv miljon statslösa personer som finns i Europa. Foto: Åsa Wallin

Chris Nash är chef för European Network on Statelessness, ENS. Nätverket driver kampanjerna Locked in Limbo och Ending Childhood Statelessness. Han berättar att över 500 000 personer lever som statslösa i Europa:

– De möter många hinder i sin vardag. De har inte rätt till sjukvård, utbildning eller arbete. De har ofta inte rätt till egendom, registrera att födseln av ett barn, att röra sig fritt mellan gränser, att gifta sig eller registrera ett bankkonto.

Ett av de större problemen, enligt Chris Nash, är att många länder misslyckas med att identifiera statslösa personer, och det gör att de inte får det skydd de behöver.

– För mig är det chockerande att bara sex EU-länder har ordentliga förfaranden för att identifiera dem. Det är Frankrike, Ungern, Italien, Spanien, Lettland och Storbritannien. Vissa länder hävdar att de har det, jag tror Sverige skulle hävda det, men bristerna är för stora.

Sverige var ett av de första länderna som ratificerade konventionen från 1954, därför är det en besvikelse att se att Sverige har gjort så lite i praktiken, säger Chris Nash.

Text: Jennie Aquilonius
[email protected]
Foto: Åsa Wallin
[email protected]

Läs mer om Mänskliga rättighetsdagarna 2018

Amnesty på MR-dagarna

Amnesty Press på Mänskliga rättighetsdagarna 2018

MR-DAGARNA2018: Utsatt för våld i hederns namn (18 november 2018)

MR-DAGARNA2018: Kvinnorna som kämpar mot våldet i Kamerun (17 november 2018)

MR-DAGARNA2018: Fackligt aktiva trakasseras och mördas (17 november 2018)

MRDAGARNA2018: ”Det finns ett hat mot samer” (16 november 2018)

MR-DAGARNA2018: Dödligt uppdrag att försvara naturen (16 november 2018)