Sjukvårdspersonal allt oftare måltavla i konfliktområden

Sjukvårdspersonal riskerar sina egna liv när de arbetar i konfliktområden. Och trenden pekar tyvärr på att hoten ökar mot dem som vill hjälpa skadade och sjuka människor. Vad ska man göra åt problemet? Det diskuterades på ett seminarium som arrangerades av Svenska Läkaresällskapet, med deltagare från Amnesty, Röda Korset, Läkare Utan Gränser och Läkarförbundet. Publiken på cirka 70 personer bestod bland annat av läkare, studenter och medlemmar i olika engagerade organisationer.

Thomas Flodin, Katarina Bergehed, Monika Oswaldsson och Dick Clomén vid seminariet den 4 december. Foto: Lisa Olsson

Dick Clomén är folkrättsrådgivare på Röda Korset och han berättade om organisationens senaste rapport, som kartlägger våld mot deras sjukvårdspersonal. Det handlar om flera olika typer av angrepp som direkta attacker, hot, ambulanser som hindras och att den allmänna säkerhetssituationen är för farlig.

– Det här är en fråga om liv och död för så många människor. Hoten mot sjukvårdspersonal är ett problem som inte har uppmärksammats tillräckligt och det får långtgående effekter. I till exempel Irak har väldigt många läkare lämnat landet, vilket får förödande konsekvenser för befolkningen, berättar Dick Clomén.

Röda Korsets rapport visar att det har skett 1 405 incidenter från januari 2012 till juli 2013. Det gick att se flera oroväckande nya trender som att vaccinationskampanjer har blivit föremål för angrepp, att väpnade grupper tar sig in på sjukhus och att det har blivit vanligare med uppföljningsattacker mot ambulanser som rycker ut vid en första attack.

– Att sjukvårdspersonalen utsätts för hot är den vanligaste incidenten, fortsätter Dick Clomén. I Kongo hotades till exempel personal som hade utfört aborter eller behandlat personer som utsatts för sexuellt våld. Att ambulanser hindras i vägspärrar och liknande är också vanligt.

Röda Korset har startat en kommunikationskampanj som både har ett praktiskt och ett diplomatiskt spår. De för dialog med olika stater och har expertkonsultationer med militärer, där de diskuterar sådant som vägspärrar och hur soldater ska hålla sig borta från sjukhus. De har även möten med det civila samhället, som till exempel religiösa ledare, för att få dem att påverka.

Dick Clomén. Foto: Lisa Olsson

– Rätten till vård är grundläggande och internationell humanitär rätt är bindande för stater och väpnade grupper. Det är förbjudet att direkt skada och angripa sjukvårdspersonal. Vi har också en skyldighet att vårda utan diskriminering, säger Dick Clomén.

Monika Oswaldsson, ordförade i Läkare Utan Gränser, berättar att deras två mandat är dels att ge vård, dels att rapportera om vad de ser i fält, något som skiljer dem från Röda Korset. Hon delade med sig av några ögonblicksbilder från olika länder där Läkare Utan Gränser har verksamhet.

– I Pinga i Kongo hotades vår personal och det förekom skottlossning på sjukhuset, vilket ledde till att vi fick stänga det. I Afghanistan fick vi stänga vår mödravård efter en explosion på sjukhuset. Den kunde senare öppnas igen. Även i Myanmar (Burma) har vi varit tvungna att stänga ned och evakuera efter hot, men vi har återkommit säger hon.

Monika Oswaldsson. Foto: Lisa Olsson

I augusti 2013 fattade Läkare Utan Gränser det svåra beslutet att lämna Somalia efter 22 år och avsluta alla projekt i landet. Organisationen har förlorat 16 medarbetare i landet sedan 1991 och det har blivit allt vanligare med hot och kidnappningar.

– När vi insåg att de parter som vi förhandlade med om vår säkerhet visste om – och i vissa fall stödde – attackerna mot oss förstod vi att de inte fanns någon respekt för vårt arbete där, säger Monika Oswaldsson.

Läkare Utan Gränser har ett projekt som handlar om informationsinsamling kring vilka incidenter som har ägt rum men även om påverkansarbete. I Jemen har de till exempel haft möten med beslutsfattare, medieaktiviteter och föreläsningar om medicinsk etik på universitetet. Resultatet har blivit en ökad medvetenhet och ett tydligare samarbete med andra parter.

I september i år dödades en av Läkare Utan Gränsers kirurger, Dr Muhammad Abyad, i Syrien. Konflikten i landet blir allt värre och idag är en tredjedel av landets befolkning på flykt, både inom och utanför landet. Till Libanon kommer det cirka 3 000-4 000 syriska flyktingar varje dag och de utgör nu en fjärdedel av befolkningen. Amnestys Syriensamordnare Katarina Bergehed berättade om hur hälso- och sjukvården har blivit ett verktyg i konflikten: – Den syriska regimen använder sjukvården som ett effektivt redskap för att krossa oppositionen, något som Amnesty rapporterade om redan hösten 2011. Vi såg då att regimens jakt på demonstranter gick så långt att de införde ett påbud så att sjukhus tvingades rapportera till myndigheterna om det kom in några skottskadade. Säkerhetsstyrkor gick regelbundet in på sjukhus och patienter misshandlades och fördes bort.

Nedbränd hälsovårdsklinik i Taftanaz i Syrien. Foto: Amnesty International

De vidriga exemplen verkar aldrig ta slut. Ambulanser har tvingats föra skottskadade till militärsjukhus som lyder under försvarsdepartementet. Det finns minst ett fall där en patient fördes bort direkt från operationsbordet. Den centrala blodbanken lyder också under försvarsdepartementet, vilket innebär att de direkt får veta vilka som beställer stora mängder blod och de kan på så sätt kartlägga läkarna.

– Det är ett dilemma för sjukvårdspersonalen i Syrien, som riskerar att gripas och dödas om de inte rapporterar. Det finns allt färre utbildade läkare och sjukvårdspersonal eftersom de lämnar landet, dödas eller fängslas, säger Katarina Bergehed.

– Syrien är en stat i söndervittring och det finns ingen enkel lösning. Omvärlden måste fortsätta trycka på och alla parter måste ges tillträde så att behövande kan hjälpas. Det är en skam att omvärlden inte gör mer, anser hon.

Thomas Flodin från Läkareförbundet berättade om hur World Medical Association, WMA, arbetar. De har skapat deklarationer som gäller i krig och konflikter.

Thomas Flodin. Foto: Lisa Olsson

– Grunden är att läkaretiken gäller även i krig. En läkare ska i första hand följa sin etiska övertygelse, även om det strider mot lagen. Det är förstås lättare sagt än gjort, säger han.

WMA har förslag på ett åtgärdsprogram där den viktigaste punkten är att det ska finnas en särskild FN-rapportör som är ansvarig för de här frågorna. Problemen måste uppmärksammas och överträdelser ska dokumenteras.

– Med hjälp av en FN-rapportör kan man införa sanktioner mot dem som är skyldiga till att inte respektera sjukvård i konflikter. Frågan om en sådan rapportör vill vi driva både internationellt och nationellt här i Sverige.

Röda Korset reklamkampanj som syns i sju städer i Europa. Dock inte i Sverige. Foto: Lisa Olsson

Thomas Flodin poängterade läkares skyldighet att rapportera om de blir vittne till ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Dick Clomén menade att frågan är komplex och att det är enkelt att sitta i Stockholm och säga att vi ska rapportera men svårare när man är på plats och riskerar sina kollegors liv. ICRC (Internationella Rödakorskommittén) är undantagna från att vittna i internationella tribunaler. Detta för att de ska kunna jobba med alla parter i en konflikt och fungera i vardagen.

Läkare Utan Gränser har som sagt ett annat mandat och här ses rapporteringen som något viktigt.

– Det finns förstås en risk med att vittna men vad kostar det om vi håller tyst, säger Monika Oswaldsson.

Text: Lisa Olsson