Journalistik för fred

__
Det är krig. Män i uniform, eller kostym, uttalar sig om vad som har hänt, och vad som ska göras. En gråtande kvinna illustrerar offrens lidande. För att vara objektiv, rapporterar man om den ena sidan, och om den andra sidan. Så ser en schablonartad konfliktjournalistik ut. Men vad skulle kunna göras annorlunda? Har media ett ansvar för hur rapporteringen påverkar själva konflikten? Och varför får kvinnor oftast bara plats som offer i rapporteringen från konfliktområden? Dessa frågor diskuterades på ett seminarium i Stockholm i mitten av november.

Åsa Carlman, Agneta Söderberg Jakobson, Jake Lynch och Anat Saragusti.

På morgonen den 12 juli i somras höll den israeliska TV-journalisten Anat Saragusti på att förbereda sig för en intervju. En kvinna från en fredsorganisation på Sri Lanka var på besök i Israel, inbjuden av en israelisk kvinnoorganisation. Hon skulle prata om kvinnors roll i konflikter och om resolution 1325 från FN:s säkerhetsråd som handlar om kvinnor, fred och säkerhet. Anat Saragusti såg intervjun som en liten seger för feminismen - hon hade lyckats övertala sina chefer att ge utrymme till något som vanligtvis inte syns i mainstreammedia. Sedan förändrades plötsligt allt. En israelisk soldat hade blivit kidnappad av Hizbollah, och fred och kvinnor var inte längre några intressanta ämnen. Anat Saragusti genomförde ändå intervjun med den lankesiska fredsaktivisten, men den sändes aldrig.

Vid seminariet, som anordnades av Kvinna till Kvinna i samarbete med SIDA, deltog Anat Saragusti tillsammans med den brittiske utrikesjournalisten Jake Lynch, och Åsa Carlman, pressekreterare för Kvinna till Kvinna. Moderator var journalisten Agneta Söderberg Jacobson.
- Varför anses krigsnyheter vara intressantare än fredsnyheter?, frågade hon när hon inledde seminariet.

På detta kunde Anat Saragusti inte ge något svar. Men hennes anföranden blev ändå en illustration till vilken roll media spelar i konflikter. När den israeliske soldaten kidnappades i somras, började media genast agera på ett visst sätt. Alla andra sändningar ställdes in, och det enda som visades var nyheter. Libanonkriget hade inletts.
- Det var en oändlig rad av män som framträdde, berättade hon. Under konfliktens två första veckor syntes knappast några kvinnor. Det finns två kvinnliga nyhetsankare på de kommersiella kanalerna, och armén har en talesperson som är kvinna.

Men detta fyllde inte behovet av kvinnliga röster, ansåg Anat Saragusti. Hon ställde samman en lista på kvinnor, exempelvis från kvinnoorganisationer, som skulle kunna kommentera konflikten och ge sin syn på saken, men det försöket misslyckades totalt, berättar hon. De enda kvinnor som tilläts uttala sig var mödrar och fruar till soldater, och kvinnor som fått sina hem förstörda i raketattackerna. Anat Saragusti ville också att röster från den andra sidan skulle höras. En dag fick hon ett elektroniskt nyhetsbrev skickat till sig. Det var en kvinna i Libanon som skrev en dagbok på nätet. Anat lyckades övertala redaktörerna för Channel2 News där hon arbetar, att låta henne göra ett dagligt inslag baserat på dagboken.

Genom dagböckerna lärde sig hon, och tittarna, mer och mer om kvinnan. Att hon hette Rasha, var 37 år gammal och att hon hade växt upp under inbördeskriget i Libanon. Senare hade hon flyttat till New York och delat sin tid mellan USA och Libanon. Så småningom beslutade sig Rasha för att flytta tillbaka till Libanon, och hon återvände den 11 juli. Dagen därpå startade kriget.

I dagboken beskrev Rasha sitt vardagsliv. Anat Saragusti använde hennes texter upplästa till bilder över förödelsen i Beirut. Detta gjorde hon dagligen i tio dagar - sedan satte en redaktör stopp.
- Han sa: Du har fått fram din poäng nu, berättar hon.

Den israeliska TV-journalisten Anat Saragusti kämpar för att kvinnornas och "den andra sidans" röster ska få höras i konfliktrapporteringen.

Journalistik för fred

Jake Lynch är frilansande utrikesreporter och har bland annat arbetat många år för BBC. Han har startat projektet "Reporting the world" som är ett slags journalistisk tankesmedja om konfliktrapportering, och tillsammans med Annabel McGoldrick har han skrivit böckerna "Reporting The World" och"Peace Journalism". **Peace journalism, eller fredsjournalistisk, förklaras på hemsidan för Reporting the world så här: "Fredsjournalistik är när redaktörer och reportrar gör val - om vilka saker de ska rapportera, och hur de ska rapportera dem - som skapar möjligheter för det övriga samhället att beakta och värdera icke-våldslösningar på konflikter. Fredsjournalistik ger en ny karta som visar på sambanden mellan journalister, deras källor, sakerna de rapporterar, och konsekvenserna som deras rapportering får".

• Journalistikens konventioner gör den perfekt anpassad för krigspropaganda, sade Jake Lynch.
  En sådan konvention är myten om opartiskhet och objektivitet. Jake Lynch menar istället att jakten på objektivitet mer är en del av problemet, än lösningen på det.
  För att framstå som objektiv, använder sig journalisten gärna av officiella källor. Dessa antas kunna ge en "sann" bild av vad som har hänt. Om man låter någon annan uttala sig, till exempel en kvinnlig fredsaktivist, blir man genast ifrågasatt, säger han.
• Då får man frågan varför den personen är kvalificerad att uttala sig. Men människor med politisk makt är inte mer kvalificerade att uttala sig än någon annan.

En annan konvention är att journalistiken föredrar händelser över processer eller kontext. En händelse, till exempel en bomb som exploderat, är enkel och säker att rapportera om. Men att förklara kontexten till händelsen, så att publiken får en större förståelse, är mer osäkert. Jake Lynch berättar om en artikel i Newsweek som publicerades efter 11 september-attackerna (läs artikeln här). Artikeln hette "The politics of rage: Why do they hate us?" (Ilskans politik: varför hatar de oss?) och var ett försök att analysera terrorismen och det samhälle som föder den. Artikeln mötte stark kritik.
- Varje försök att diskutera terrorismens rötter, är ett försök att rättfärdiga den. Den behöver bara bekämpas och förgöras, sade till exempel Richard Perle, rådgivare på Pentagon.

Media har också en tendens att presentera konflikter - av alla de slag - som bestående av två sidor i ett nollsummespel. Att det kan finnas fler än två sidor i en konflikt negligeras ofta, liksom att det finns personer som inte vill identifiera sig med vare sig den ena eller den andra sidan. Som exempel på denna konvention visar Jake Lynch tidningen Newsweeks framsida den 30 september 2002: Ett fotomontage med George W Bush och Saddam Hussein och texten "Who will win?" (vem vinner?). Konflikter handlar egentligen om mänskliga behov, menar Jake Lynch, och inte om beteenden och attityder som det ofta framställs i media. Om en konflikt presenteras som beroende av att människor "är" på det ena eller andra sättet, så framställer vi också konflikten som olöslig. Men om man istället visar att konflikten i grunden handlar om mänskliga behov, så blir konflikten något som vi kan göra något åt, menar Jake Lynch.

Fredsjournalistik handlar om att vara medveten om journalistikens konventioner och om att bryta mönstret.
- I varje konflikt finns det människor som arbetar för fred - det är ett faktum. Konfliktforskare vet om det; det är ingen hemlighet, sade Jake Lynch.
Jake Lynch menar att man genom att bara använda sig av officiella källor framställer situationen som mer "krigisk" än vad den verkligen är.
- Det finns många fler människor som arbetar för fred än vad som framkommer i nyheterna, sade han. Vi borde rapportera mycket mer om dem - det är fredsjournalistik.

Dagens journalistik är perfekt anpassad för krigspropaganda, sade Jake Lynch, brittisk utrikesreporter som arbetar med "fredsjournalistik".

Vilka konsekvenser får rapporteringen?

Kvinna till Kvinna, som tagit initiativet till seminariet, har också gett ut ett häfte kallat "Vi rapporterar om kvinnor och krig i konflikter". Åsa Carlman berättade i sitt inledningsanförande att organisationen hade fått upp ögonen för konfliktrapportering och kvinnors plats i den, under konflikterna på Balkan och i Kongo.

• Media är ett tveeggat svärd, sade Åsa Carlman.
  Hon tog upp exemplet med rapporteringen om hur våldtäkt har använts som ett vapen i konflikterna i Kosovo och Demokratiska republiken Kongo. Å ena sidan har nyhetsrapporteringen lett till att man har fått upp ögonen för problemet, och kvinnoorganisationer som arbetar med problemet har fått medialt stöd för sin sak genom rapporteringen. Den internationella brottmålsdomstolen ICC **listar nu våldtäkt som en krigsförbrytelse. Men å andra sidan kan rapporteringen leda till att kvinnor som utsatts får våldtäkt blir stigmatiserade eller till och med utsätts för fara. Man måste vara medveten om vad rapporteringen får för konsekvenser, menar hon.

Åsa Carlman menar, precis som Jake Lynch, att man genom att bara ta upp vissa vinklar, och förlita sig på vissa källor, får det civila samhället att framstå som mindre och mer obetydligt än vad det i verkligheten är. Detta leder också till att det blir svårare för publiken - mediekonsumenterna - att förstå konflikten. När man sedan koncentrerar sig på enstaka händelser istället för på process och kontext, blir det ännu svårare för publiken att förstå. Konflikten verkar värre än vad den egentligen kanske är, och människorna i den framstår som bortom all hjälp.

Media är ett tveeggat svärd, menade Åsa Carlman från Kvinna till Kvinna, som arrangerade seminariet.

Att förändra rapporteringen

Anat Saragusti arbetar med ett projekt för mediaövervakning kallat "Words can kill, too". Det drivs av den Israliska organsationen Keshev tillsammans med den palestinska organsationen Miftah. **Projektet, som stöds av EU, analyserar hur konflikten i Israel-Palestina bevakas i israelisk och palestinsk media. För närvarande arbetar man med att analysera hur sommarens krig mot Hizbollah i Libanon framställdes i media. I projektet försöker man arbeta tillsammans med journalister och redaktörer för att förändra mönstren i hur man rapporterar från konflikter.
- Det handlar inte om att arbeta mot media, utan med media, säger Anat Saragusti. Journalister är inga onda människor.

Men både Anat Saragusti och Jake Lynch har fått sitt arbete ifrågasatt. Att vilja bryta mönster och visa på andra alternativ är inget man gör ostraffat.
- I Israel är jag utpekad som "feminist" och "arabälskare", berättade Anat Saragusti.
- Men jag har ändå mitt jobb på Channel2 News. Och jag gör vad jag kan, men de vill inte lyssna på mig. Men jag har ändå min frihet.

Jake Lynch har alltid arbetat som frilansjournalist. Men på senare tid har han sett sin frihet kringskuren. Den så kallade "Hutton-rapporten" **innebar att BBC:s journalister nu står under striktare kontroll
(se BBC:s rapportering här).
- Min handlingsfrihet är begränsad, sade Jake Lynch.
Så snart slutar han som journalist för att istället bli chef för centrum för freds- och utvecklingsstudier vid University of Sydney i Australien.

I sitt anförande presenterade Jake Lynch en lista på saker som vi alla kan göra för att förändra media och medias bevakning av konflikter. För journalister handlar det om medvetandegörande och om utbildning, speciellt för de som arbetar i konfliktområden. En annan viktig del är självkritik - förändringen måste komma inifrån mediaindustrin, menar han.

• Och för det civila samhället gäller det att inte kunna ignoreras, sade Jake Lynch.
  Hans råd till organisationer är att bli med "mediasmarta": att ha kunskap och medvetenhet. Om man vet om att media heller rapporterar händelser än processer, och man har en process om man vill göra omvärlden uppmärksam på, gäller det att omvandla den till en händelse som media vill rapportera om. Den nya tekniken innebär också stora möjligheter att arbeta med olika former av alternativ media.
• Var proaktiva, sade Jake Lynch.

Vanliga mediakonsumenter kan också göra mycket, menar han. Public service-bolag, som BBC och SVT, ska arbeta i medborgarnas intresse.
- Utmana dem, och se till att de håller sina löften, uppmanade Jake Lynch. Vi medborgare borde begära att den rapportering som görs är allsidig och djupgående. Kom ihåg att det för det allra mesta finns fler än två sidor av en historia!

TEXT: Jenny Sjöö Saers, Amnesty Press och media (praktikant)
FOTO: Tomas Johansson, MR-info (praktikant)