Bhopal - där barnen leker med kvicksilver
reportage | 2009-11-16 |
Foto: Emma Lundström
Tänk dig att de flesta människorna i din omgivning är sjuka på ett eller annat sätt. Tänk dig att dricksvattnet i det område där du bor är så giftigt att du egentligen inte borde dricka det. Tänk dig att se barn krama kvicksilver ur jorden för att leka med. I Bhopal lever människorna i ett konstant katastrofscenario sedan en natt i december 1984 då en av Union Carbides fabriker läckte ut 45 ton dödligt giftig gas.
Den färgglatt dekorerade bussen kan bara gå i 60 kilometer i timmen men deltagarna i The Bhopal Bus Tour har redan färdats genom USA och flera europeiska länder innan de nu kommit till Sverige för att sprida sitt budskap: Rättvisa och värdighet i Bhopal.
Foto: Emma Lundström
Då, för 25 år sedan, vaknade människorna i Bhopal till en förgiftad värld. Tusentals hade redan omkommit och tiotusentals skadats allvarligt av den giftiga gasen metylisocyanat (MIC). Hundratusentals människor tvingades fly och de som blev kvar har sedan dess levt under inhumana förhållanden. Union Carbide vägrade och vägrar att ta sitt ansvar för katastrofen, liksom Dow Chemicals som köpte fabriken 2001. Därför fortsätter kampen för rent vatten, adekvat sjukvård, rehabilitering och sanering av fabriksområdet.
Nu sitter Sathyu Sarangi, från Sambhavnakliniken, tillsammans med Safreen Khan, som varit med och startat en barnorganisation för rättvisa i Bhopal, i bussen på en parkeringsplats i Stockholm och berättar medan gråvädersregnet strilar nedför rutorna.
– Jag gillar det, säger Safreen Khan om regnet och ler, och tanken ligger nära till hands att ett måttligt avgasförorenat vinterregn i Sverige måste vara en ren njutning för någon som annars vet att den luft hon andas är farlig för henne.
Safreen Khan. Foto: Emma Lundström
Sambhavnakliniken är den enda klinik som erdjuder gratis sjukvård till dem som drabbats och hela tiden drabbas av alla gifter som fortfarande finns i området - Union Carbide städade aldrig efter sig. Sathya Sarangi, som idag är en av ledarna för kliniken, anlände till Bhopal dagen efter gasutsläppet.
– Det är inte över än. En halv miljon människor är skadade som ett resultat av katastrofen, säger han och berättar hur det har skapats en ”end of chain-effect” i staden eftersom gifterna bryter ned människornas immunförsvar, vilket leder till att allt starkare antibiotika skrivs ut till höger och vänster, vilket i sin tur leder till att bacillerna blir resistenta och det till slut inte finns något botemedel mot en vanlig maginfektion.
Sathyu Sarangi berättar om hur människor drabbas av gifterna.
Foto: Emma Lundström
På Sambhavnakliniken arbetar man med yoga och andra typer av alternativmedicin vilket, enligt Sathyu Sarangi, ger betydligt bättre resultat mot flera av symptomen. Men vissa sjukdomar är svåra att bota:
– Många får tuberkulos och det finns en stor andel cancersjuka. De yngre generationerna har ofta tillväxt- och utvecklingsproblem. 25 000-30 000 människor bor i närheten av fabriksområdet där Union Carbide dumpade tusentals ton giftigt avfall. När de stängde lämnade de bara kvar allting.
Två pojkar hämtar vatten från en förgiftad brunn i Sunder Nagar i Bhopal 2004. Förgiftade brunnar målas röda av myndigheterna. Foto: Rachna Dhingra
Sathyu Sarangi berättar också att det har gjorts flera undersökningar kring hur mycket gifter som faktiskt finns i marken i Bhopal. Bland annat har Greenpeace utnämnt området till en ”global toxic hotspot” - bara andelen kvicksilver ska vara sex miljoner gånger för hög och de som utförde undersökningarna såg barn ta jord i händerna och pressa ut kvicksilverdroppar ur den för att ha till sina lekar.
– Vi vill ha ett värdigt liv och medicinsk vård. Att barnen som blivit föräldralösa, kvinnorna som blivit änkor - alla - ska få tillgång till rätt stöd och omsorg. Vi har krävt att en oberoende kommission ska upprättas men ingenting har hänt, säger Sathyu Sarangi och fortsätter:
– Med den här bussturen vill vi uppmana alla att pressa den indiska regeringen att bilda kommissionen så att alla får rätt vård, rätt ersättning och att företagen blir tvungna att ta sitt ansvar. De ansvariga måste få sitt straff, annars skickar man budskapet till företag världen över att det är okej att döda människor och komma undan med det.
Firdous, Ganga, Suman, Sanjay, Firoza, Shahid och Sadanand, här tillsammans med yngre familjemedlemmar, är några av de barn som Bhopalkatastrofen lämnade föräldralösa. Foto: Amnesty International
Lika viktigt som att företaget ställs till svars, menar Sathyu Sarangi, är det med saneringen av Bhopal. Det måste vara så att den som förgiftar också betalar för uppstädningen, även om fabriken sålts vidare – ansvaret ska gå i arv.
– Det enda sättet vi kan påverka de multinationella företagen på är genom den allmänna opinionen, säger Sathyu Sarangi. Han berättar också att Dow har tagit sitt ansvar och städat upp i USA, men inte i Indien:
– De har en policy för USA och en för Indien. Det kallar jag miljörasism.
Foto: Emma Lundström
Bhopal är huvudstad i delstaden Madhya Pradesh i Indien. Delstadsregeringen styrs av det nationalistiska BJP som anser att Bhopalkatastrofen är ett problem för muslimerna – som de helst ser lämnar landet – och därför vägrar de göra någonting åt situationen. Trots att Indiens centralregering godkänt att en politiskt oberoende kommission upprättas – något som satt långt långt inne och krävde mycket kamp från aktivisterna sida. Safreen Khan är en av dem som kämpar för att det ska finnas en framtid i Bhopal. Sjutton år, liten och tunn, men hon utstrålar mod och kampvilja.
Safreen Khan kämpar för rättvisa i Bhopal tillsammans med andra barn och ungdomar. Foto: Emma Lundström
Safreen Khan har varit aktiv sedan 2005 och hon har hunnit bli gripen fyra gånger. Trots att hon är född efter katastrofen är hon påverkad både indirekt - hennes pappa har fått hjärtproblem, mamman har problem ögonen och brodern kan inte göra något tungt arbete - och direkt: hon har hudproblem och blir andfådd bara av att bära skolväskan.
– Men det som fick mig att bli aktiv och börja med den här organisationen var när jag såg barnen som fått fågelsyndromet, säger hon och berättar hur hon 2008 gick med i den andra marschen från Bhopal till Delhi, en sträcka på 800 kilometer. Människorna i Bhopal hade gjort en liknande marsch 2006 då premiärministern lovat göra något, ett löfte som han inte höll.
Demonstranter som kommit fram efter marschen från Bhopal till Delhi 2006. Foto: Amnesty International
I Delhi slog aktivisterna läger vid vägkanten. I sex månader fick de vänta på att få träffa premiärministern.
– Till slut skrev barnen ett brev till honom med sitt eget blod, säger Safreen Khan. Men inte heller det hjälpte.
De höll en ljusmanifestation inne i Delhi för att skapa uppmärksamhet bland stadsborna. Sedan målade de banderoller och kedjade fast sig vid staketet till premiärminsterns hus. På banderollerna stod det: Om det här var dina barn, skulle du låta dem dricka förgiftat vatten? Skulle du låta dem gå i solen och vänta så länge?
Safreen Khan berättar och Sathyu Sarangi översätter till engelska.
Foto: Emma Lundström
Polisen kom och de greps och misshandlades - även barnen, men media hann före och det fanns också gott om tid att dokumentera händelsen medan poliserna svettades med att såga sig igenom kedjorna och försöka förstå hur 40 aktivister kunde komma åt att kedja fast sig på ett så övervakat ställe. Men inte heller nu fick de träffa premiärministern. Efter en kort hungerstrejk bestämde sig barnen för att premiärministern inte hade något hjärta.
– Vi gick till skolor och bad barnen göra hjärtan. Sedan gick vi och ställde oss utanför premiärministerns kontor och sade: Om du inte har ett hjärta, snälla ta alla de här hjärtana och skipa rättvisa i Bhopal.
Då äntligen fick de träffa premiärministern och de avkrävde honom ett skriftligt löfte att upprätta den oberoende kommissionen. Ett löfte som inte infriats. Den enda förbättringen i Bhopal är att ena halvan av staden fått rent dricksvatten.
Foto: Emma Lundström
Både Safreen Khan och Sathyu Sarangi menar att kampen inte bara handlar om Bhopal. Om Bhopal får rättvisa till slut så innebär det ett ökat företagsansvar för alla företag i hela världen.
På onsdag ska de besöka Norrköping där Dow Chemicals har en fabrik. Amnesty har skrivit till Dow men företaget vill inte ha något med Bhopal Bus Tour att göra och de tycker inte heller att de har något ansvar - en inställning som Sathyu Sarangi säger att de mött överallt i Europa:
– De hävdar att de inte har ansvar, om de verkligen tycker det så borde de ju kunna möta oss, säger han och berättar hur Dows högkvarter i London stängde ned hela kontoret på en måndag för att undvika de fredliga aktivisterna.
– I Holland gick de med på ett möte bara om vi inte pratade om Bhopal. Det är ju som att tala med Nelson Mandela utan att få nämna apartheid, säger Sathyu Sarangi och fortsätter:
– Om de inte är ansvariga, varför vill de då inte ställa upp i rättegångarna mot dem? När vi vill konfrontera dem med deras lögner så tar de till flykten.
Text och foto: Emma Lundström
Fler foton:
Läs mer:
Bhopal Bus Tour (från svenska Amnestys hemsida)
reportage | 2009-11-16 |