Om du får oväntat besök...
reportage | 2008-12-23 |
I Mellanöstern synes ingen lösning på den israelisk-palestinska konflikten. I fyra artiklar kommer Erik Algers berätta om verkligheten för palestinier på ockuperat område. Den första delen handlar om familjen Awewys öde juldagen 2007.
Familjen Awewy vaknade upp till en mindre angenäm juldagsmorgon. Ett tjugotal tungt beväpnade soldater hade omringat huset och en grupp byggnadsarbetare från Jerusalems kommun stod i begrepp att riva den våning de bor i. Familjen tvingades ut och en del av deras tillhörigheter slängdes ut. Sedan började smattret från rivningsborrarna, medan grannar och släktingar förfärade såg på. Drygt en timme senare är några lokala palestinska journalister och enstaka människorättsaktivister på plats för att dokumentera händelsen.
Innan övervåningen i tvåplanshuset byggdes delade Akram Awewy, 27 år, hans mor och tre syskon på två små rum i det hus de delar med andra släktingar. För 300 000 kronor ur familjens besparingar byggde Akram en andra våning tillsammans med betalda palestinska byggarbetare. Tillbyggnaden skedde utan tillstånd sju månader innan rivningen ägde rum. Tre månader före julen 2007 sedan kom ett administrativt rivningsbeslut. Familjen hade som så många andra byggt utan tillstånd, i vetskap om att palestinier i Östra Jerusalem har minimala chanser att få bygglov på sin mark. Förhoppningen var att inte just deras hus skulle rivas eller att rivningen skulle dröja så länge att investeringen ändå skulle vara meningsfull.
Meir Margalit, från den Israeliska kommittén emot husrivningar (ICAHD), är en av dem som bevittnar rivningen.
- Man vet aldrig i förväg vilka hus som väljs ut för rivning eller när rivningen kommer, berättar han.
Det sker helt utan förvarning och kan dröja allt mellan några dagar, några månader eller tiotals år efter att rivningsordern har kommit. Enligt ICAHD rivs uppemot etthundra palestinska hus i Östra Jerusalem varje år. Familjen Awewy och de andra släktingarna har dock tur i oturen då första våningen går säker. Eftersom den byggdes före den israeliska invasionen 1967 anses den inte som illegal. Vanligen ses stora grävmaskiner riva hela hus; allt från enplans- till flervåningshus.
Soldaterna från den halvmilitära så kallade gränspolisen har spärrat av den lilla tvärgata som huset ligger vid. En samling grannar och släktingar tittar på, upprörda men uppgivna och de försöker inte ingripa.
Akram själv är också uppgiven:
- Vad kan jag säga? Jag vaknade upp till detta.
Plötsligt dyker en ung man i tomtekläder upp, med ett improviserat tomteskägg av raklödder och ställer sig framför soldaterna, utan att säga något. ”Vilken God Jul”, är det underförstådda budskapet i den tysta protesten.
Plötsligt dyker en man upp utklädd till jultomte, med ett tomteskägg av raklödder, och ställer sig framför den israeliska avspärrningen. Det är juldagsmorgon, det satiriska budskapet anspelar på vilken illa vald dag det är. Foto: Erik Algers.
Några grannar på andra sidan gatan visar oss till sin balkong, där vi kan överblicka hela den närmast militära rivningsoperationen. Rivningen tar lång tid, så efterhand lämnar människorättsaktivisterna platsen. En stund senare upptäcks att en av rivningsarbetarna också är en av dem som Akram tidigare anlitat vid bygget. Han hade försökt dölja sitt huvud med en sjal.
Mannen kommer från en by på den ockuperade Västbanken, där ekonomin lamslagits av avspärrningarna. Fattigdomen och abetslösheten har skjutit i höjden. Lyckas man få jobb i en bosättning eller inne i Israel har man i alla fall en inkomst, men det går inte att välja bort obehagliga arbetsuppgifter.
- Han har inget val, säger en äldre herre, medan vi bevittnar det hela från hans balkong.
Akram själv och hans närstående är dock inte lika förstående när de ser samma person som de själva anställt för att bygga deras bostad vara med och riva den. Från den balkong de står på haglar okvädningsorden och en av hans vänner slänger en espressokaffekopp mot arbetaren. Akram går förbannad ner på gatan och säger att han vill göra upp räkningen med honom. Soldaterna arresterar Akram och ett knuffande tumult följer där vänner och släktingar försöker slita bort eller skydda de som blir fasthållna eller slagna.
En grannfamilj bjuder in oss till deras balkong, där vi ser hur huset förstörs. Kvinnan på bilden rättar till sin sjal och bjuder på kaffe. Foto: Erik Algers.
Från den andra balkongen, där jag står, har man god överblick över händelserna. Jag ser inte ett enda slag mot någon ur de israeliska styrkorna, däremot flera batongslag mot invånarna. Ett par äldre män håller sig om huvudet efter att ha blivit slagna. Tårgassprejen flödar, så min värd stänger balkongdörren och fönstren. När jag går genom ner genom huset ut till gatan möter jag gråtande småflickor som gömmer sig innanför porten. Ute på gatan skriker kvinnor förbannelser över ockupationsmaktens soldater.
Akram Awewy och två av hans vänner förs bort till arresten. Vid en ambulans får skadade hjälp. En kvinna med astma får inhalationsbehandling efter att ha utsatts för tårgas. En äldre man sitter lutad mot fordonet och ser närmast svimfärdig ut. En kvinnlig palestinsk journalist säger att mannen utöver att ha utsatts för tårgas blev slagen med en gevärskolv i huvudet och magen. Efter hand förs båda till sjukhus. En liten pojke sitter intill ambulansen och storgråter, han verkar inte vara påverkad av gasen men desto mer psykiskt traumatiserad. Idag har han och de andra barnen sett sina grannars bostad rivas, hur deras maktlösa föräldrar blir slagna och inte kan ge dem trygghet.
En kvinna vädjar till uppbådet av specialpoliser. Utanför bilden hålls de gripna i väntan på avtransport. Foto: Khaled Saou.
Olika posttraumatiska stressymtom är vanliga hos barn som varit med om husrivningar, eller fått sitt eget hem rivet. Det handlar till exempel om koncentrationssvårigheter, sängvätning och mardrömmar. En del blir inåtvända och slutna, andra utåtagerande och aggressiva.
När dagen är slut gapar stora hål av armeningsjärn i taket. Det stora rummet täcks av nedfallna betongklumpar, i det andra syns möbler täckta av betongdamm. Soldaterna och rivningsarbetarna är borta, man vet inte om eller när de kommer tillbaka. På nedervåningen trängs släkt, vänner och grannar. De samtalar om dagens händelser och tittar på bilder de tagit. Hatet mot den ”egna” rivjobbaren är starkt, han stämplas som förrädare. Uppe i den söndertrasade övervåningen säger en av tonårstjejerna att de många rivningarna beror på att Israel vill att palestinierna ska flytta från Jerusalem:
- Men vi kommer att stanna på vår mark, även om vi så måste bo i tält.
När jag träffar familjen Awewy drygt en månad senare har Akram och de andra som gripits kommit tillbaka. De hade släppts i väntan på rättegång, anklagade för att ha slagit polismän. De och grannarna förnekar att så skulle ha skett, men är likafullt övertygade om de kommer att fällas. Straffet befaras bli uppåt ett års fängelse.
Den israeliska rivningsstyrkan hade också kommit tillbaka, och rivit det som fanns kvar av taket. Nu trängs familjen Awewy återigen i den lilla skrubben de hade innan, 300 000 kronor fattigare och med fängelsestraff att vänta för familjeförsörjaren. Kvar av deras strävan efter ett normalt liv finns bara bråte och blåmärken.
Förödelsen inomhus efter att rivningsstyrkan gjort sitt dagsverke. Foto: Khaled Saou.
Den diskriminerande bostadspolitiken och de omfattande husrivningarna samverkar med andra åtgärder i syfte att hålla nere antalet palestinier i Jerusalem. Att motivet är demografiskt är en slutsats som dras av bland andra Amnesty International, den välrenommerade Israeliska människorättsorganisationen B’tselem och i EU:s egen hemligstämplade rapport **om Östra Jerusalem.
I princip all palestinsk nybyggnation har förbjudits sedan den israeliska ockupationen inleddes år 1967. Det har skapat en skriande trångboddhet och priserna på befintliga bostäder har skjutit i höjden. Därför har många tvingats att flytta till någon av Jerusalems palestinska förstäder. Gör de det kan det bli omöjligt att komma tillbaka.
Tusentals palestinier från staden har nämligen fått sitt Jerusalem-ID (ett slags israeliskt uppehållstillstånd) indraget för att de inte kan bevisa att de fortfarande är bosatta i Jerusalem. Utan Jerusalem-ID har de ingen rätt att besöka Östra Jerusalem, även om de är födda där och äger mark där. Det är vad som skulle drabba familjen Awewy om de flyttade från Jerusalem, de skulle till exempel inte ha rätt att besöka sina släktingar som de nu delar huset med.
Det ”demografiska hotet” från palestinierna, risken för att deras befolkningsandel ska växa, är ett ständigt samtalsämne i israelisk politik, speciellt vad gäller Jerusalem. Detta trots att man flyttat in 190 000 israeliska bosättare i Östra Jerusalem. Från att ha haft en helt palestinsk befolkning innan den israeliska invasionen 1967, är nu de israeliska bosättarna i Östra Jerusalem nästan lika många som palestinierna. Räknar man in det israeliska Västra Jerusalem utgör israelerna omkring 70 procent av befolkningen i Jerusalem. Genom att ändra befolkningssammansättningen i staden skapas fakta på marken och de israeliska anspråken på det ockuperade Östra Jerusalem stärks. För att bygga bosättningarna har en tredjedel av den totala markytan i Östra Jerusalem konfiskerats, enligt Amnesty rapport ”Under the rubble” (2004).
Text: Erik Algers
Mänskliga rättigheter och Internationell rätt:
* Internationell rätt förbjuder en ockupationsmakt att konfiskera mark och förstöra egendom, annat än när det är militärt absolut nödvändigt. Även bosättningar, det vill säga att flytta sin egen befolkning till det ockuperade området, är förbjudet. Detta regleras i bland annat Fjärde Genevékonventionen, som Israel har förbundit sig att följa.
-
Enligt Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) stadgar anses bosättningar vara en krigsförbrytelse som ingår i dess jurisdiktion.
-
Resolution 478 från FN:s säkerhetsråd ogilitgförklarar den israeliska annekteringen av Östra Jerusalem, vilken kallas ett brott mot internationell rätt. Vidare bekräftas i resolutionen att Fjärde Genevékonventionen gäller såväl i Östra Jerusalem som på resten av Västbanken.
Läs mer:
I Amnestyrapporten ”Under the rubble” från 2004 beskrivs problemet med husrivningar i Israel och på de ockuperade områdena mer ingående.
De israeliska människorättsorganisationerna ICAHD och B´Tselem som nämns i texten finns på www.icahd.org samt www.btselem.org
reportage | 2008-12-23 |