Sekretesstämplad vardag i terrorns Hamburg

Det känns på något vis passande att Philip Seymour Hoffmans sista inspelade långfilm i livet fick bli en som framhöll hur han kunde ge de produktioner han medverkade i en ordentlig ansiktslyftning. Vad detta å andra sidan indirekt samtidigt säger om filmen ”A most Wanted man” lämnar en del övrigt att önska.

Robin Wright som Martha Sullivan och Philip Seymour Hoffman som Günther Bachman. Foto: Kerry Brown/SF

Film: A Most Wanted Man
Regissör: Anton Corbijn
Manus: John Le Carré (roman), Andrew Bovell (filmmanus)
Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Willem Dafoe, Rachel McAdams, Daniel Brühl, Grigoriy Dobrygin
Land: USA, Storbritannien, Tyskland
Längd: 122 min

I kölvattnet av ”kriget mot terror”, som alltsedan den 11 september år 2001 på olika vis har gjort sig och fortfarande gör sig aktuellt runtom vårt jordklot, utspelar sig denna historia i tyska Hamburg. Filmen är noga med att berätta för oss att det var just i Hamburg som Mohamed Atta gavs tillfälle till att förbereda sig och involvera sig i de aktiviteter som ledde honom fram till att styra American Airlines flight 11 som det första passagerarplanet in i World Trade Center. Härigenom kan han sägas ha utfört startskottet till det strax härefter utropade kriget. Detta är ramen kring skådeplatsen i denna politiska saga om den terrormisstänkte Issa Karpov, immigrationsadvokaten Annabel Richter, bankmannen Tommy Brue och ledaren av en hemlig tysk antiterrorgrupp i Hamburg; Günther Bachmann.

Günther har efter ett antal professionella misslyckanden blivit förflyttad till sin nutida tillvaro i Hamburg. Här har han i samklang med ett höstgrått Hamburg ur holländske regissör Corbijns kamera givits just den aura av förnedrad ansträngdhet som många av Hoffmans karaktärer ur olika ljus ofta gavs. När vi träffar honom i filmen så är han mitt uppe i utredandet av en terrormisstänkt ung man vid namn Issa Karpov. Issa visar sig ha flytt till Hamburg efter att ha frisläppts ifrån en fängslad tillvaro i Ryssland där han torterats svårt. Men han har även kommit till staden för att hämta ut ett mångmiljonarv efter sin fader hos bankiren Tommy Brue. Problemet är bara att han inte har något pass eller något annat sätt att styrka sin identitet med. Så när även en amerikansk antiterrorgrupp får upp ögonen för Issas fall trasslas inte bara historien till ytterligare, utan även Issas och Günthers liv.

Det huvudsakliga problemet med denna film ligger i det empatiska berövandet av det perspektiv man som tittare iklär sig. Corbijn har nämligen valt att i huvudsak inte ge oss något tillträde alls till livet och tankarna bakom ridån hos någon enda karaktär i denna film. Så istället för berörande känsloyttringar så får vi istället hålla till godo med att åskåda arbetsrelaterade möten kretsande kring Issas fall och hur man steg för steg pusslar ihop fallet utifrån olika ändar under filmens speltid. Corbijn har till och med i scenerna med den brutne Issa under sina träffar med Annabel valt att ge oss hennes arbetes perspektiv, trots att det tydligt antyds finnas en sexuell attraktion mellan de två. En attraktion som istället skulle kunna ha använts för att ge oss känsloyttringar såväl som förtroendeyttringar satta till att ytterligare måla upp och utveckla dramaturgin i historien för oss som beskådar det hela.

Philip Seymour Hoffman som Günther Bachman Foto: Kerry Brown/SF

Hade innehållet i denna politiska saga ändock lyckats med att ge oss något utöver vad som nu framstår som en ordinär och ganska grå polisfilm, om än med ovanligt bra skådespelare, så hade detta dock inte inneburit någon brist. Men i slutändan så tar man tyvärr inte med sig så mycket annat än filmens bittersött befriande sista minut och frågan över huruvida skådespelarnas arbete med att skapa tyska dialekter kring sin talade engelska inte framstår som mycket onödigt.

För både handlingen och skådespelarna hade givits en mer naturlig klang om historien istället hade förlagts 72 mil västerut, till London, och om man hade vågat blotta känslolivet hos någon enda karaktär. Det är inte personporträtten denna film kommer att bli ihågkommen för.

Farväl Hoffman.

Andreas von Scherling