Bättre illa fäkta än fly?

White Material
Regi: Claire Denis
Land: Frankrike

Mer än hundra år efter Mörkrets hjärta iscensätter europeer fortfarande sina berättelser om vansinne i Afrika.

Maria Vial (Isabelle Huppert) står ensam mot världen. I ett anonymt afrikanskt land på randen till kollaps försöker hon driva sin fars kaffeplantage. Utanför ägorna strider rebellgrupper mot regeringsstyrkor, barnsoldater rövar och plundrar och radion hetsar mot de vita plantageägarna, resterna av den forna franska kolonialmakten.

Arbetarna ger sig av från hennes plantage, fransmännen lämnar landet och Marias exmake André (Christopher Lambert) planerar i hemlighet att sälja gården, men Maria själv försvarar sitt sätt att leva med näbbar och klor. Kaffet ska skördas, arbetet avslutas.

Regissören Claire Denis skildrar en fullständig ensamhet och utsatthet. Överallt möts Maria Vial av stängda dörrar. Hon ropar men får inget svar, hennes afrikanska grannar står i vägspärrar och pekar på henne med gevär och fransmännen, ”hennes egna”, kommunicerar med henne genom att kasta nödhjälpspaket från en helikopter.

Seg som gummi - Isabelle Huppert ger självdisciplinen ett ansikte.

Det är förstås skickligt berättat. Skakiga, påträngande filmningar med handkamera blandas med välkomponerade landskapsscener: Maria i fågelperspektiv på den brända slätten, barnsoldater som skrider ner för en skuggig skogsslänt till ljusa flöjttoner. Tindersticks soundtrack ligger som ett lätt dis över bilderna och bidrar till den tryckande stämningen. Och Isabelle Huppert är som klippt och skuren för rollen som Maria Vial: en späd kvinna i flickaktig sommarklänning, härjad av livet och seg som gummi.

Men vad är det som ska berättas? När Claire Denis intervjuades i samband med Göteborgs filmfestival sa hon själv att hennes inspiration till filmen kom från tidningsläsande. Länder som Zimbabwe, där vita jordägare drabbas av president Robert Mugabes omdebatterade "jordreform", har fått stå förlaga till det fiktiva inbördeskriget i White material. På många sätt känns också filmen som en trogen skildring av ett samhälle som faller sönder. Det är en bild av Afrika som vi känner igen.

En namnlös och ändå så igenkännbar situation: det ligger nära till hands att tro att regissören vill säga något generellt om tillståndet i det postkoloniala Afrika. Men jag vet faktiskt inte vad det skulle vara. Den åldrande vita kvinnan som representant för en kolonialmakt som vägrar släppa taget – är inte den historien lite väl gammal?

Marias son Manuel (Nicolas Duvauchelle) ler oberäkneligt och svarar inte på tilltal. Vem kan hon lita på i en värld som faller samman?

Jag tror att Claire Denis är ute efter något annat, för framför allt är White Material en berättelse om vansinne. Maria Vials omvärld har tappat förståndet; vart hon vänder sig möter hon kaos. Till och med hennes egen son har blivit oberäknelig och våldsam. Hon kämpar emot med hård arbetsmoral och inre disciplin, med en envishet som själv gränsar till galenskap.

Det bestående intrycket är obehag, och om man nöjer sig med just intryck och suggestiva bilder så fungerar filmen bra. Och visst kan man nöja sig; White Material är både välgjord och fängslande. Men något i den här filmen retar klichénerven. För vilken gång i ordningen blir Afrika skådeplatsen för ett drama om kaos, våld och inre mörker? Det var kittlande 1902, när Joseph Conrad gav ut Mörkrets hjärta, men är det lika kittlande idag? Isåfall, är inte det lite beklämmande?