Saleh, Fukunaga och Guttentag - tre intervjuer på filmfestivalen

Handlar ”Metropia” om mänskliga rättigheter, skulle Obama fått Nobels fredspris? Läs Amnesty Press intervjuer med regissörerna till de tre uppmärksammade filmerna ”Metropia”, ”Sin Nombre” och ”Soundtrack for a revolution”, på Stockholms filmfestival 2009: Tarik Saleh, Cary Joji Fukunaga och Bill Guttentag.

Tarik Saleh möter upp i lobbyn till Nordic Light Hotel, som utgör Stockholm Film Festivals bas under festivalen den 18-29 november. Det är festivalens första dag och Tarik Saleh har intervjuats hela dagen och är ganska loj. Han är väl närmast känd som dokumentärfilmare, med filmer som ”Gitmo” (om det ökända Guantánamo -fängelset) och ”Sacrificio” (om mannen som falskeligen utpekats som Che Guevaras förrädare) har hans anseende växt inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men nu är han här för att hans första spelfilm, ”Metropia”, ingår i tävlingen om bronshästen. Tarik Saleh berättar att efter att ha gjort ett stort antal kortfilmer, bestämde han och några vänner sig för att producera en långfilm. De lekte med en premiss om att Europas metrosystem var sammanlänkat. Det är en ganska mörk vision av framtiden, men än mer en reflektion av den tid som varit.

Regissören Tarik Saleh, som under festivalen presenterar sin första spelfilm "Metropia".

Är ”Metropia” inspirerad av Lars von Triers ”Europa”?

• Nej, inte i första hand, då är storyn snarare inspirerad av Kafkas ”Processen”, den är ju väldigt humoristisk, beskriver byråkratin väldigt roligt. Filmen har även hämtat inspiration från Hitchcocks ”Vertigo” (med den stupida svenska titeln ”En studie i brott”).

Varför just animerat?

• Du har en helt annan koll när du gör animerad film, idén om den transparenta känslan, hur miljön har format människan mer än människan miljön, ta väktarna nere i T-banan till exempel, de liknar gråsuggor mer än människor.

Här kommer Tariks bror fram och hälsar. Han är bra mycket större än Tarik, som förklarar det med att de har olika fäder.

Dina filmer handlar ofta om mänskliga rättigheter?

• Alla människor har en historia inom sig. Jag berättar en historia om en man som upptäcker att systemet inte är gott. Vet inte varför jag inspireras så mycket av det. Även ”Sacrificio” och ”Gitmo” handlar ju om det.

Och klimattemat i filmen?

• Jag tror mig veta att vetenskapsmännen är vår tids profeter. Var tid har sin apokalyps, jag tror på domedagen men inte på vetenskapsmännens domedag. Var befinner du dig när du dör. Jag är också skärrad av klimathotet, men däremot tror jag domedagsprofetiorna är överdrivna.

Menar du verkligen det?

• Om 60 år kommer det här vara ett paradis. Men det är viktigt att engagera sig, vara medlem i exempelvis Amnesty, och se sig som lyckligt lottad, det är som vi behöver några att tycka ”synd om”. Det finns mycket värt att kämpa emot, samtidigt viktigt att vara uppriktig. Dokumentär ska vara subjektiv.

Bröderna Saleh drar iväg på stan och in kommer Stig Larsson, poeten, prosaisten och dramatikern.

Hur kommer det sig att du är med det här gänget?

• Jag har tidigare jobbat med Jens Jonsson. Nu ville jag jobba på en TV-serie, men det blev en långfilm istället. Vi (manusförfattarna Stig Larsson, Tarik Saleh & Fredrik Edin) åkte ner till Madrid, jag gillar tjurfäktning, och skrev varannan scen. Och jag ville ju inte låta några 30-åringar slå mig, ha-ha. Att skriva dialog är ju ett hantverk.

Under den andra intervjun är platsen bytt till de softa sofforna som står vid den öppna, fejkade, elden. Cary Joji Fukunaga ser bra mycket yngre ut än de 33 år som det står i SFF-katalogen. Han verkar rätt less på hela festivalsvängen och håller oupphörligt på och fingrar med sin Ipod under samtalet. Hans debutfilm ”Sin Nombre” har ännu inte gått upp på USA:s biografer (17/12), men den har vunnit flera tunga priser på festivaler, bland annat vid Sundancefestivalen och SFF. Han har en M.F.A. i politisk historia och filmutbildning vid NYU.

"Sin Nombre" vann FIPRESCI-priset för bästa film, under Stockholms filmfestival. Regisören Cary Joji Fukunaga mottar priset. Foto: Kalle Mörck.

Vad fick dig att göra filmen?

• När jag läste om hur farligt det är att korsa gränsen (mellan USA och Mexiko) tänkte jag hur dumdristigt det är att göra det, bara för att komma till USA.

Och gängtemat?

• När jag gjorde research inför filmen kom jag i kontakt med gängen, en mycket intressant bunt. Och jag gjorde en hel del gatucasting bland dem, de flesta i filmen är rena amatörer. Gängen är inte närvarande i NYC, men i LA. De är uppdelade efter territorium, många av tatueringarna markerar också det. Och de kontrollerar och ”beskattar” territoriet. De kräver även ”skatt” av dem som smugglar människor över gränsen.

Finns det implicit kritik mot USA i filmen?

• Den stora majoriteten av gängmedlemmarna är ju infödda nordamerikaner. Och man kan ge USA skulden för att ha spritt gängstridigheterna, men det var inget jag medvetet tog med i filmen.

Och den platonska kärleken mellan huvudpersonerna?

• Tja, filmstudion ville ha en riktig kärlekshistoria, men det här är mer av en överlevnadshistoria.

Fukunaga avbryter här intervjun för att meddela hur upprörd han är över nyheten att The Golden Globe Committee har bannlyst alla icke-engelska filmer från tävlan i Bästa utländska film och säger att "de sänder signaler att det inte är mödan värt att göra filmer på andra språk än engelska.”

Ditt svensk-japanska ursprung?

• Båda mina föräldrar är födda i USA, mamma i Midwest och pappa i Kalifornien. Min farmor kom från den japanska landsbygden och min morfar, Tryggve Gruffman, var svensk. Jag har familj i Uppsala men jag har aldrig träffat dem. Tyvärr hinner jag inte det den här gången heller, schemat är fullspäckat.

Fukunagas antagna ursprung har väckt en hel del förvirring under festivalen. I infobladet som varje journalist får inför pressvisningen står det felaktigt att Fukunaga är svensk-japan, även så i DN dagen efter prisceremonin (29/11), så intervjuaren var beredd på att få samtala med Fukunaga på svenska. Fukunaga berättar också att han gillar svensk film en hel del, att han älskar Lukas Moodyssons filmer och ”Låt den rätte komma in” (som är regisserad av Tomas Alfredson). Men att han får mer inspiration från foto än film, från fotografer som Sebastian Salgado och Robert Frank, alltså med en mycket politiskt medveten estetik. Hans nästa film är tänkt att bli en bearbetning av Brontes roman ”Jane Eyre” och skall utspelas sig på den engelska landsbygden i mitten av 1900-talet.

Den tredje och sista intervjun äger rum på samma avslappnade plats som den senaste, det enda som är nytt är att en fransk-svensk SFF-volontär, Alicia, är med under hela samtalet vilket leder till att Bill Guttentag riktar sig till henne lika mycket som till intervjuaren. Han har vunnit två Oscar för bästa dokumentär: ”You Don’t Have to Die” (1988) och ”Twin Towers” (film) från 2003. Mest känd är han dock för den dokumentär som kom för två år sedan och som handlar om andra världskriget: ”Nanking”. Den nya dokumentären, ”Soundtrack for a revolution”, varvar intervjuer med medborgarrättskämpar, från 1960-talets frihetskamp i USA, och TV-bilder och nyinspelningar av gamla kampsånger och spirituals.

Bill Guttentags film handlar om medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet.

Varför en dokumentär om 1960-talets medborgarrättsrörelse år 2009?

• Jag tror man ser i filmen en kraftfull historia som måste berättas. Historien håller på att glömmas bort i USA och många som var med då går bort. Det var en tid då många kände sig besläktade och jag finner det radikalt i dag. Men många studenter känner inte ens till medborgarrättsrörelsen och det tycker jag är oroväckande.

Musiken verkar nästan spela huvudrollen i filmen?

• Musiken är en del av filmens DNA. Den är full av underbara, engagerade artister. Vissa var mycket angelägna om att vara med. Vi välsignades med bra människor. Det är som att ge barn medicin med lite socker i, så jag la i lite Roots, Wycleaf Jean, Joss Stone, etc. Ge dem vad de vill ha och så kanske de kommer att se filmen och lära sig nåt.

Har du några personliga erfarenheter av medborgarrättsrörelsen?

• Ja, mina föräldrar var definitivt på den sidan, men den tillhör egentligen generationen före min. Det är en ny generation vid makten nu.

Som Barack Obama?

• Ja, just det. Men Obama får smällar från såväl högern som vänstern, men han har aldrig varit särskilt vänster. Att vara pragmatisk ger åtminstone något i utbyte. Jag menar, det var ju ni (”you guys”) som gav honom fredspriset.

Här utbryter en lång dialog om huruvida det är svenskarna (”you guys”) eller norrmännen som ger Obama priset och huruvida han verkligen är värd det. Han rundar av diskussionen med ett fyndigt talesätt från USA:

• Rosa Parks sat so Martin Luther King could walk and Obama run (Rosa Parks satt så Martin Luther King kunde gå och Obama kandidera (”run”).

Filmen baserar sig helt och hållet på MLK:s, ej Malcolm X:s, kamp mot den apartheidsituation som rådde i USA under 60-talet. Men hans änka vänder sig mot dem som söker göra King till en sorts gudom. Det som intresserade Guttentag mest var hur man med fredliga, pacifistiska sätt kunde ändra ett så kritiskt skede i USA:s nutidshistoria. Och kopplingen mellan Mohandas Karamchand Gandhi och Martin Luther King som bägge mördades av enskilda extremister. Denna hållning är inget nytt för Guttentag som har en kväkarbakgrund och gick i deras skola. Kväkarna har gjort betydande samhällsinsatser mot exempelvis slaveriet och för ett internationellt broderskap. Detsamma verkar gälla för den genomtrevlige Guttentag.

Text: Rikard Rehnbergh

Läs filmrecensioner från festivalen av Rikard Rehnbergh i Amnesty Press