En protest mot idén om att vi måste vara obotligt positiva

Bim Erikssons ”Baby Blue” skildrar ett samhälle där goda medborgare alltid är lyckliga. Det är en dystopi i serieform där huvudpersonen inte passar in. Serien är en protest mot idén om att vi måste vara obotligt positiva, och en varning om vad som händer om vi inte låter alla känslor få ta plats.

böcker | 2022-01-09
Av: Emelie Isaksen
Bim Eriksson är en Stockholmsbaserad serieskapare och konstnär. Hon debuterade 2016 med serieromanen ”Det kändes lugnt när mina känslor dog”. Nu har hon kommit med den tecknade dystopin ”Baby Blue”

Bim Eriksson är en Stockholmsbaserad serieskapare och konstnär. Hon debuterade 2016 med serieromanen ”Det kändes lugnt när mina känslor dog”. Nu har hon kommit med den tecknade dystopin ”Baby Blue” Foto: Johanna Arnström

Bok: Baby Blue
Författare: Bim Eriksson
Förlag: Galago / Ordfront

I boken Baby Blue är goda medborgare alltid lyckliga, allt annat är förbjudet. Vardagens deppiga musik, klagomålen, ensamheten och den ökande mental ohälsan finns bara bakom stängda och övervakade dörrar. Bim Erikssons dystopi i serieform är en berättelse om den unga och något vilsna Baby Blue i en påhittad framtidsvärld, där en folkhälsomyndighet kontrollerar befolkningens mentala hälsa i detalj och där staten utövar en långt gången institutionaliserad medborgerlig kontroll.

På bokens sidor lever varsamt ritade, oproportionerliga människor sitt liv i en värld med scenografi hämtad direkt ur Stockholms stadsbild. På vartannat blad finns igenkänningen – precis sådär lagomt förvridet. Bim  Eriksson refererar genom bilder flitigt till huvudstadens arkitektur och får mig att inse att jag bott i  Stockholm ett tag.

Huvudpersonen i serien är Baby Blue eller Betty som hon egentligen heter. Betty är en ganska så vanlig tjej. Hon har svårt att känna att hon räcker till eller är lycklig nog, gillar att lyssna på (förbjuden) deppig popmusik och håller sig mest för sig själv. Det råkar bara vara så att det är precis ett sådant beteende som ogillas av staten, Betty tas därför in på en tvångsbehandling för att få sitt sinne renat.

Där träffar hon Berina, en orädd smart kvinna i Kaninmask med starka åsikter som gått samma öde till mötes. Oväntat råkar Berina strax därpå bli hennes räddning en misslyckad utekväll på “Brädgården”, och plötsligt snubblar Betty sakta men säkert rakt in i den underjordiska motståndsrörelsen. Viktiga teman som yttrandefrihet, sexism, diskriminering och våldsmonopol avhandlas i snabb takt när berättelsen i fotspåren av Karin Boyes Kallocain rullar vidare över sidorna.

Foto: Galago förlag

Jag sugs in i Erikssons dystopi trots att jag generellt sett inte gillar dystopier. Ofta kan de kännas förutsägbara och urvattnade, sia en framtid som ligger för långt bort från verkligheten och dessutom tycks de nästan alltid baseras på allt för lösa antaganden om kausalitet. Ett dystopiskt samhälle målas gång på gång upp på ganska så samma sätt, oavsett om författaren menar att problemet är främlingsfientlighet eller invandring slutar det med att övervakning, droger, våldsmonopol och censur är produkten. Ibland kan det riskera att bli lite…tjatigt. Men för mig är Baby Blue ett undantag.

Kanske är det greppet kring psykisk ohälsa och tabu tillsammans med någon slags genomgående känsla av girl power som får mig att tycka om Baby Blue. Jag läser serien som en protest mot idén om att vi måste vara obotligt positiva, och som en varning om vad som händer om vi inte låter alla känslor få ta plats. En påminnelse om att “locket på” faktiskt aldrig kommer låta oss nå roten av problemet, paketerad i ett lättsmält och behagligt format.

Jag uppfattar dessutom Erikssons berättelse som en rättfram hyllning till TJEJER. Tjejer som snackar livshistorier på toaletter, tjejer som inte orkar vara till lags, tjejer som bryr sig och tjejer som inte gör det. Tjejer som behövs för att checka strukturer och samhällen. Hela serieromanen slukades på någon timma och jag vill absolut veta vad som skulle kunna hända härnäst i Baby Blues liv – kommer det på något magiskt vis en uppföljare står jag i kö.

För mig känns det som att Bim Eriksson har skrivit en Superman-serie för oss som aldrig läste Superman.

Emelie Isaksen
emelie@lundebo.se

böcker | 2022-01-09
Av: Emelie Isaksen