Klimatsorgen kryper innanför huden i Bjerströms resa genom Sverige

Det är på tiden att ”Klimatkrisens Sverige” skrivs, den känns både aktuell och framför allt nära. I tio kapitel får vi följa med SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström genom Sveriges landskap från norr till söder, som genom ständiga referat till Selma Lagerlöfs klassiker Nils Holgersson skildras som levande, böljande och gröna. Men det är inte bara landskapen i sig som känns bekanta, det är också beskrivningen om hur de förändras.

böcker | 2020-11-06
Av: Emelie Isaksen
Även publicerad i AmnestyPress #4/2020
 Erika Bjerström är SVT:s klimatkorrespondent.

Erika Bjerström är SVT:s klimatkorrespondent. Foto: Kajsa Göransson

Bok: Klimatkrisens Sverige. Så förändras vårt land från norr till söder
Författare: Erika Bjerström
Förlag: Norstedts

Klimatkrisens Sverige blir tuff att läsa och det tar mig flera veckor innan jag är klar. Även om innehållet sällan är helt nytt så är de koncisa detaljrika beskrivningarna och känslorna som både Bjerström och de många forskare hon intervjuat packade i så hög densitet att klimatsorgen helt enkelt blir tung att bära. En hinner inte riktigt andas.

När Bjerström beskriver hur gullregnet bytt säsong och nu inte längre blommar på hennes födelsedag brister det för mig. För mig var det inte gullregnet som förut blommade lagom till min födelsedag, det var liljekonvaljerna. Nu är de utblommade någon vecka tidigare.

Självklart är vissna blommor och förändring över endast några års tid inget bevis på Sveriges klimatkris, men den långa listan som sakta målas upp i Bjerströms bok är det. Många menar att vi måste ha både de små historierna och den abstrakta men övergripande statistiken för att kunna förstå och agera mot klimatkrisen, och på vissa sätt är det precis det Bjerströms bok erbjuder.

Eftersom att Sverige ligger så långt norrut går uppvärmningen dubbelt så snabbt här jämfört med det globala genomsnittet, och klimatzonerna rör sig enligt boken hela 11 meter norrut varje dygn. Sverige kommer att drabbas lindrigare än stora delar av världen då vårt klimat fortsatt skulle vara beboeligt trots några graders uppvärmning, men även här är det redan helt säkert att arter och landskap kommer gå förlorade.

Foto: Norstedts

Trots det är det kanske inte att ta avsked till våra ekosystem som blir det svåraste, utan snarare att tackla olika demokratiska utmaningar som följer av att andra delar av världen blir helt obeboeliga.

Jag saknar dock referenser – jag vill direkt kunna läsa mer om de fakta som snabbt staplas på hög i Bjerströms bok. Många stycken och strofer läggs fram som självklarheter, och jag är inte alltid säker på att de är det. För mig blev referenslistan i slutet av boken några av de sidor jag läste mest noggrant. Men det är förstås svårt göra något så komplicerat som att sammanfatta klimatkrisen och sammanställa forskningsläget, och lyckas göra det på ett tillgängligt och enkelt vis.

Coronapandemin tog fart precis när Bjerström var i slutskedet av sitt skrivande, och beröringspunkter mellan de två kriserna strös ut med jämna mellanrum i boken. Som så många andra ställer hon sig slutligen frågan om coronakrisen blir ett bevis på att vi är kapabla att drastiskt ändra vår livsstil, eller om det snarare tröttat ut oss och gjort att vi nu väljer att ignorera klimatkrisen.

I ett försök att avsluta boken på en positiv not väljer Bjerström att ägna nästan hela det sista kapitlet Trots allt – Sverige visar vägen åt två hoppfulla röster; Fred Grönwall, fabrikschef på cementfabriken Cementa och Svante Axelsson, regeringens särskilda nationella samordnare för Fossilfritt Sverige.

De båda menar att vi i Norden går i bräschen för klimatomställning och tror att vi på ett eller annat vis kommer att lyckas ställa om i tid. Jag är inte övertygad när jag lägger ifrån mig boken.

Kommer vi nå en så kallad social tipping point och agera, eller kommer vi vara lyckliga över att vi plötsligt kan odla persikor? Jag hoppas att de som läser Erika Bjerströms bok ser den som en Call to Action och inte som en lugnande klapp på axeln.

Emelie Isaksen

Fotnot: En kortare version publiceras också i nummer 4/2020.

böcker | 2020-11-06
Av: Emelie Isaksen
Även publicerad i AmnestyPress #4/2020