Afghanistan behöver läka såren

Reportage | 2002-04-03
Även publicerad i AmnestyPress #2/2002

Det finns slutligen ett hopp om en framtid i Afghanistan. Försiktigt går processen framåt.

Men människor vet mycket väl att det inte räcker med rent vatten och mat. Det måste bli ett slut på våld och övergrepp. Rätten att leva sin vardag i säkerhet är viktigare än något annat. Nina Hjelmgren har just återvänt och ger här sin bild av dagens Afghanistan.

Vi kör genom Kabuls norra stadsdel Khaikhana. Vägen slingrar sig uppåt platån mot Shamalislätten. Framför oss stånkar en överlastad lastbil och pustar fram svavelhaltiga avgaser. På högersidan ligger en före detta militärförläggning som i höstas ödelades av amerikanska bomber. Betonghögarna och de rostiga armeringsjärnen utgör de senaste tillskotten av krigsförstörelse.

Afghanistan är som ett enda stort krigsmuseum. Man måste vara blind för att inte se hur människor farit illa genom åren.

Precis som många andra Kabulbor, hade jag många gånger förut tagit min tillflykt till den bördiga Shamalislätten. Kantad av låga, mjuka berg frodades vindruvsrankorna i det snillrika bevattningssystemet. Härifrån exporterades russin en gång i tiden.
Arbetet för de mänskliga rättigheterna
är svårt och politiskt känsligt.
Kriget mellan talibanerna och oppositionen böljade fram och tillbaka på Shamali. Oändliga är historierna om det folkliga motståndet. Här brukade även kvinnorna bruka jorden men förbjöds arbeta under talibanernas styre. Det gick inte att med våld tvinga människorna här till lydnad. Istället hämnades talibanerna genom att förstöra varje möjlighet att bo och leva på Shamali.

Landskapet ser dött ut. En kvarts miljon människor fördrevs härifrån innan talibanerna satte husen och fälten i brand. Det hände för bara ett par år sedan, då världen var upptagen med annat. Män separerades från kvinnor och barn, unga pojkar tvångsrekryterades för att skickas ut i kriget. Marken minerades.
Längre uppåt vägen ligger avfartsvägen mot den militära flygbasen Bagram. Området bombades ihärdigt i jakten på talibaner och al-Qaida, mängder av splitterbomber finns utspridda över området. Minröjarna letar, röda stenar markerar stigar som är säkra att gå på. De är ännu få.

Några dagar senare sitter jag på golvet i en affär i Herat i västra Afghanistan och dricker te. Männen berättar om en vardag som ter sig än brutalare än jag trott.

– När talibanerna förlorade makten i höstas fick människor tag på mullan som beordrat avrättning av 700 personer på fotbollsstadium, berättar en av männen.
Jag frågar inte efter detaljerna hur de hade ihjäl honom.

Runt sjukhuset, berättar några andra, brukade det ligga avhuggna lemmar slängda. Det är säkert sant. Det var en av talibanernas bestraffningsmetoder. Oftast hade de med sig en militärläkare som utförde amputationerna.

Liksom Kandahar i söder, var Herat förskonat från själva kriget mellan talibanerna och oppositionen. Fronten låg långt borta. Men här, liksom i norr, trotsade inte minst kvinnorna talibanernas vardagsterror.

De vägrade att hänvisas till okunskapens dårskap, när flickor förbjöds att gå i skolan och kvinnor att arbeta, och organiserade bland annat hemlig undervisning.

– De misshandlade oss och slog sönder allt när de upptäckte våra skolor, berättar en av lärarinnorna i Herat.

– Men istället för att stänga de hemliga skolorna i privata hem, begränsade vi undervisningen till fredagar då alla är lediga. Eleverna kom två och två, som på besök. Och så gömde vi böckerna på taket.

Jag har hört många kvinnor berätta hur de i skydd av mörkret legat på hustak och slängt stenar på talibaner. Några bar mat och ammunition till fronten. De visste att motståndsarbetet var farligt. Några dödades i sina egna hem.

– De sköt ihjäl ett av mina barn och min fru när hon vägrade lämna vårt hem när de intagit vår by. Jag hade flytt upp i bergen, berättar en man jag träffar i provinsen Kapisa norr om Shamalislätten.

I och med att världens ögon riktats mot Afghanistan, har också det enträgna arbetet med att ta reda på vad som hänt före och under talibantiden inletts. Representanter från bland annat FN, EU, Human Rights Watch och Amnesty International finns på plats i Afghanistan. Arbetet för de mänskliga rättigheterna är svårt och politiskt känsligt.

– Det är oerhört viktigt att mänskliga rättigheter lyfts upp på dagordningen för att se till att det som hänt de senaste 10-20 åren inte upprepas, säger Carl Söderbergh, generalsekreterare på Svenska Amnesty.

Vi träffas i Kabul på den internationella kvinnodagen 8 mars. Carl Söderbergh är i Kabul för att etablera ett Amnesty-kontor.

– Man får inte glömma bort ett land på det här sättet. En väsentlig anledning till förtrycket av kvinnor var att det inte fanns några krav från det internationella samfundet att upprätthålla mänskliga rättigheter i det maktvacuum som uppstod efter Najibullah-regimens fall 1992.

Najibullah försökte då fly men greps på flygplatsen och sattes i husarrest på ett FN-området i centrala Kabul. Mujaheddin-ledaren Ahmed Shah Massoud ville ställa honom inför krigsrätt. Men Najibullah satt kvar under FN-beskydd till 1996 då talibanerna intog Kabul och hängde honom i ett trafikljus.

Ännu förekommer inga offentliga diskussioner om en eventuell krigstribunal i Afghanistan.

– Tyvärr har vi inte sett FN eller medlemsländerna driva den frågan. Vi har länge önskat att FN tar en starkare ställning och framför allt kämpar mot straffriheten, att de förövare som begått allvarliga kränkningar ställs inför rätta, säger Carl Söderbergh.

Trevande försök förekommer dock bland dagens afghanska makthavare att starta en process. Enligt säkra källor sammanställs uppgifter i hemlighet. Arbetet är mycket känsligt. Alltför många känner alltför väl till vad som skett i det förflutna i Afghanistan. Sannolikt kommer ett offentliggörande först i sommar, då den nya övergångsregeringen utsetts.

I anslutning till kvinnodagen hölls ett seminarium i Kabul om mr-frågor. Premiärminister Hamid Karzai antydde där vikten av att förbrytare ställs inför rätta så att människorna får en möjlighet att läka såren.

Under tiden gör afghanerna vad de kan för att skapa sin egen vardag. Människorna på Shamali har börjat återvända till sina byar och städer. En äldre man tar fram en böjd kniv ur fickan.

– Se här, säger Olanja och beskär en vinranka. Den lever. Vi ska få igång odlingarna här igen.

Det är han som inger mig hopp och inte tvärtom.

Text: Nina Hjelmgren

Reportage | 2002-04-03
Även publicerad i AmnestyPress #2/2002