Kritiska handläggare: »Pinnhets« drabbar asylsökande

På Migrationsverket pressas personalen att stressa fram beslut som är livsviktiga för asylsökande. Varje beslut ger en »pinne« i chefernas statistik. »Pinnhetsen« drabbar kvaliteten – och kan leda till att fler avvisas från Sverige.

Den bilden kommer fram när Amnesty Press talar med personer som arbetar med asylprövningar på Migrationsverket och är kritiska till fokuseringen på produktion. Migrationsverket pressas hårt av kritik mot allt för långa handläggningstider och minskad produktionstakt.

Samtidigt hörs varningar inifrån verket att många handläggare redan idag stressar fram besluten. Kritikerna är eniga om att det råder »pinnhets« – krav på att fatta svåra beslut i högt tempo. Flera är oroliga för hur detta drabbar de asylsökandes rättssäkerhet.

– »Pinnhetsen« gör att de asylsökande inte får en verkligt individuell prövning – de prövas bara mot praxis.

– Cheferna premierar snabb handläggning framför noggrant arbete. Vid lönesamtal och inför befordringar tas stor hänsyn till antal producerade »pinnar«.

– I många fall går det fortare att producera ett avvisningsbeslut än ett beslut om permanent uppehållstillstånd. Ökad hets kan då göra att färre får stanna.

I början av maj 2004 samlades all personal på Transitenhet 2 i Stockholm i mötesrummet. Chefen Ingrid Bråfelt var bekymrad. Enheten hade för dålig statistik över avgjorda ärenden. Något måste göras. Till slut enades man om att införa en blankett för uppföljning av varje handläggares produktivitet. Åtgärden – som prövats också på många andra enheter – fick effekt. Direkt efter gjorde produktionen ett skutt uppåt. Arbetstakten drevs upp.

– Pinnhetsen gör att besluten inte har samma kvalitet som de annars skulle haft. Beslutsmotiveringarna blir till exempel inte lika utförliga, säger en av dem som var med på mötet.

En kollega på en annan enhet i Stockholm håller med.

– Det är en hets att producera så att man inte hinner ifrågasätta praxis och framförallt inte hinner läsa in sig, säger kollegan.

Normen på en asylenhet är att varje handläggare ska skriva tolv beslut, pinnar, varje månad.

– Om du har många sökande från samma land som åberopar samma saker, då går det att göra tolv beslut på en månad. Men om någon åberopar politiska skäl och du måste göra efterforskningar är det nästan omöjligt att skriva tolv pinnar, säger samma kollega.

För handläggarna märks detta som pinnhets.
– Det är ett vedertaget begrepp. Det handlar om påtryckningar för högre produktion och fler beslut, säger Jens Ahlberg, handläggare på transitenhet 2 i Stockholm, för närvarande tjänstledig.

Han poängterar att produktionskraven också har en positiv sida: det är viktigt att de beslut som kan fattas snabbt inte drar ut på tiden. Men själv har han svårt att följa sin enhets ackord på åtta »pinnar« i månaden. Han klarar fyra, fem ärenden eftersom han bland annat tar reda på mer om situationen i de aktuella länderna.

Juristen Eva Nordin, som arbetade med asylprövningar i Gimo under 2002, sade upp sig för att hon inte ansåg att arbetssituationen gav utrymme för den prövning lagen föreskriver.

– Jag ifrågasätter om det handlar om en individuell prövning av asylskälen, säger hon.
Så snart en person söker asyl görs en första intervju, ofta direkt vid gränsen. Denna sammanfattas på någon sida. Sedan går ärendet till den enhet som ska göra utredningen. Där gör en handläggare en längre intervju och skriver sedan ett förslag till beslut grundat på den och andra fakta. Själva beslutet tas av en tjänsteman med titeln beslutsfattare.

Eva Nordin förvånades av hur vanligt det var att beslutsfattarna redan när de delade ut ärenden till handläggarna sa vad beslutet skulle bli.

– Beslutsfattarna hade snabbt läst av den första utredningen, som bara består av någon sida, och utifrån den antydde de vilket beslut vi skulle skriva. Ändå är det vi handläggare som ska göra den verkliga asylutredningen, säger hon.

Den tidigare citerade handläggaren på en asylenhet i Stockholm håller med.
– Problemet är att med pinnhetsen ifrågasätter du inte praxis, för det tar tid. Och praxis är avslag i 85 procent av ärendena. Det heter ju så fint att vi ska sätta sökanden i centrum, och det heter att varje ärende får en individuell prövning. Men istället är det så att »kosovoalban får stanna«, »serb får åka hem«... Man sorterar efter etnicitet och nationalitet, säger handläggaren.

Handläggarna vittnar också om att produktionen av »pinnar« är kopplad till löneutvecklingen. Jens Ahlberg säger att hans månadslön ligger 1 000 – 2 000 kronor lägre än om han uppfyllt produktionskraven. En annan handläggare vi talat med berättar hur pinnräkningen präglar lönesamtalen:

– När det kommer till lönesamtalen är det enda man pratar om hur många pinnar du producerat. Jag ligger lägre än snittet. Resultatet är att jag har sämre löneutveckling än de som skriver som små robotar, säger handläggaren.

Flera handläggare anser att pinnhetsen leder till fler avvisningsbeslut än om mer tid funnits till varje ärende. Logiken är att ett avvisningsbeslut normalt kräver mindre utredning än ett beslut om uppehållstillstånd.

– Ett negativt beslut är praxis, det behöver du inte tänka så mycket på. Ska du skriva ett positivt beslut måste du däremot samla ihop jäkligt mycket bra material för att underbygga det. Och du får oftast en riktig fajt med din beslutsfattare, säger handläggaren som tidigare citerats.

Handläggaren menar att negativa beslut knappast alls behöver underbyggas, utan istället använder man ett antal standardformuleringar som accepteras av alla beslutsfattare. Ett exempel är att skriva att »enligt Migrationsverkets kännedom« råder ingen risk för en person att återsändas till ursprungslandet. Enligt praxis behöver denna kännedom inte underbyggas med specifika dokument eller liknande, förklarar handläggaren.

Jens Ahlberg håller med om att pinnhetsen kan leda till fler negativa beslut.
– Ja, självklart kan det ha den effekten. Problemet är att de svåra besluten, som ofta rör trovärdigheten hos de asylsökande, tar tid att utreda. Vissa beslutsfattare avvisar snabbt uppgifter från asylsökande som inte trovärdiga. Men det skulle kräva mer utredning för att verkligen kunna visa hur det är med den saken, säger han.

Konsekvensen av detta kan paradoxalt nog bli att de mest utsatta får längre väntetider trots ökat antal avgjorda ärenden. De svårutredda fallen hamnar helt enkelt längst ner i byrålådan när produktionskraven tränger sig på.

Ingrid Bråfelt, chef på Transitenhet 2, är väl bekant med begreppet »pinnhets«, men håller inte alls med om att det leder till fler beslut på bekostnad av kvaliteten.

– Då har handläggarna missuppfattat sitt uppdrag, säger hon.

Anledningen till att man började föra särskild statistik för varje handläggare var att produktiviteten hade minskat och det var viktigt att få veta varför, förklarar hon.
Ingen pressas att inte utreda ordentligt, men vissa medarbetare »inreder« snarare än »utreder«, säger hon. Att produktionskraven skulle leda till rättsosäkerhet betraktar hon som »struntprat«.
– Jag känner inte igen bilden. Det är ett fåtal som tycker att målen är för högt ställda.

Även Migrationsverkets överdirektör, Lars-Gunnar Lundh, känner till begreppet »pinnhets« men anser inte att det finns något systemfel där beslut pressas fram utan ordentliga utredningar. Kvalitet går före kvantitet, säger han.
– Det finns de som inte har förmåga att fatta beslut utan bara fortsätter att utreda. Man måste hitta en rimlig nivå i utredningarna. Vår verksamhet kostar mycket pengar.

Frågan är förstås vad priset är för ett rättssäkert system. Och, om kritikerna har rätt, vad »pinnhetsen« på Migrationsverket kostar dem som sökt sig hit för att få skydd.

Text: Petter Ljunggren och Lars Truedson