Låt oss titta på några fakta

En av många saker vi alla kan ta ansvar för, är att ta tillbaka tolkningsföreträdet och sprida korrekt information om flyktingskap och om rättigheter och skyldigheter. Det skriver Madelaine Seidlitz i sin krönika i Amnesty Press nummer 3/2015.

Krönika | 2015-10-02
Av: Madelaine Seidlitz
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015
Madelaine Seidlitz är jurist på svenska Amnesty.

Madelaine Seidlitz är jurist på svenska Amnesty. Foto: Amnesty International

Plötsligt är ”flyktingfrågan” på allas läppar. Medan EU-toppmöten avlöser varandra har många människor nu under september över hela Europa gått ut i upprördhet och manifesterat sin solidaritet med flyende människor.

Men det sprids också myter där människor förvandlas till siffror och där en del politiker verkar hoppas att man genom att repetera felaktigheter och överdrifter ska få det till sanningar. Andra politiker i vårt land väljer att hävda att de svenska reglerna behöver ändras och försämras på sätt som skulle slå mycket hårt mot människor som redan har upplevt krig, väpnade konflikter, förföljelse, fängslanden och tortyr. Och förslagen om så kallade säkra länder riskerar att undergräva rättssäkerheten.

Vi läser också om ”massiva flyktingutmaningar”, flyktingströmmar, massflykt. Samtidigt kommer rapporter och förfärande bilder på flyktingar som desperat försöker ta sig in i EU över Medelhavet och till fots upp över Balkan. Vi ser bilder på både levande och döda; barn, kvinnor och män. Människor dör på väg till Europa. Vem bär ansvaret? Vad kan vi göra?

En av många saker vi alla kan ta ansvar för, är att ta tillbaka tolkningsföreträdet och sprida korrekt information om flyktingskap och om rättigheter och skyldigheter. Det är betydelsefullt vilka ord vi använder och det är min övertygelse att fakta och kunskap leder till förståelse, engagemang och mycket bättre förutsättning att fatta kloka beslut som står i överensstämmelse med våra internationella förpliktelser.

Så låt oss titta på några fakta.

*En flykting är en människa som tvingas fly sitt hem på grund av risk för att annars utsättas för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter.

Vilka länder kommer då flyktingarna från? Om vi ser till Sverige, är de vanligaste länderna som asylsökanden kommer från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak. Det är länder i väpnad konflikt och med repressiva regimer.

*Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Det finns således en motsvarande skyldighet för stater att, utan undantag, öppna dörren för flyktingar som behöver skydd. Alla har rätt till en rättssäker asylprövning.

Det går inte heller att söka asyl ”på distans” på exempelvis en ambassad utan man måste vara på plats i det land som man vill ha skydd i. Eftersom Sverige och EU har gemensamma visumkrav på alla länder som är så kallat ”flyktingproducerande” och asylansökan inte är ett av de skäl för vilket man kan beviljas visum, är alla legala och säkra vägar stängda. Därför är det så många som betalar människosmugglare för att på riskfyllda farliga vägar försöka ta sig till ett land där de kan söka skydd. En av de enskilt absolut viktigaste frågorna som måste lösas är den om legala och säkra vägar. EU:s medlemsländer vet detta.

Jag vill till sist citera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Nils Muiznieks, som i en mycket läsvärd artikel (Svenska Dagbladet 3 september) skriver följande:

”Det verkliga problemet är inte ankomsten av flyktingar, utan det planlösa och närmast hysteriska gensvaret på detta. I högre grad än en flyktingkris, är det här en politisk kris, där stater kräver mindre Europa, där vi i sanning behöver mer. För att bevara ett Europa med solidaritet och mänskliga rättigheter måste vi ompröva vår hantering av migrationen.”.

Madelaine Seidlitz

madelaine.seidlitz@amnesty.se

Madelaine Seidlitz är jurist på svenska Amnesty

Läs också
BOKMÄSSAN 2015: Orsolya Jeney, Amnestychef i Ungern: ”Det som händer är hela Europas skam.” (Amnesty Press 2 oktober 2015)

Krönika | 2015-10-02
Av: Madelaine Seidlitz
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015