Flyktingar i 40 år

I november 1975 lämnade Spanien sin koloni Spanska Sahara och Marockos kung lät sin armé rulla in. Ockupationen består och i flyktinglägren i Algeriet väntar cirka 100 000 västsaharier förgäves på den folkomröstning som började förberedas år 1991.

reportage | 2015-03-08
Av: Anna Roxvall
Även publicerad i AmnestyPress #1/2015
Mariam Lehbib, 24, lever i Tindouf i Algeriet. Hon läser engelska och drömmer om att bli lärare.

Mariam Lehbib, 24, lever i Tindouf i Algeriet. Hon läser engelska och drömmer om att bli lärare. Foto: Johan Persson

Det blåser i Sahara och dagboken är full av sand. Det finkorniga dammet som har letat sig in mellan pärmarna får sidorna att se åldrade ut.
Mitt namn är Mariam Lehbib. Jag är född i april 1990… Jag är en flyktingflicka. Jag växte upp i flyktinglägren och vet hur svårt livet är i öknen. Jag är inte född i Västsahara och jag har aldrig sett mitt land.
Hon stryker med handen över den mödosamt nedpräntade texten.

– Jag vill bli bra på att skriva så att jag kan berätta vår historia för människor ute i världen.
Det är i mitten av januari och de västsahariska flyktinglägren i Tindouf i Algeriet, inte långt från gränsen till det ockuperade Västsahara, är en ogästvänlig plats. De isiga vindarna som får fritt spelrum i det flacka landskapet vispar runt sanden till en grågul soppa. Mariams far stannar i tältet hela dagen, med sitt dåliga ben under blommönstrade filtar. Frun och döttrarna dricker te med honom mellan sysslorna.
– Han sårades i kriget och vi är väldigt stolta över honom, säger Mariam, och gamle Lehbib grymtar nöjt.

Det var 1970-tal. Över hela Afrika fortsatte frigörelsen från kolonialismen när de portugisiska kolonierna blev självständiga. I Spanska Sahara slogs befrielserörelsen Polisario för självständighet. 1975 började spanjorerna dra sig tillbaka men området invaderades omedelbart av Marocko och Mauretanien. Polisario vände vapnen mot sina nya fiender.

Foto: Malin Engman (karta)

I oktober 1975 slog den internationella domstolen, ICJ, i Haag fast att västsaharierna hade rätt att själva avgöra sin framtid men det hjälpte föga. Den marockanske kungen Hassan II iscensatte i november den ”gröna marschen” och lät 350 000 marockaner tåga in i Västsahara samtidigt som armén inledde en offensiv.
Mariams föräldrar var nygifta och bodde i staden Smara vid den här tiden. Mamma Mailemnin flydde ut i öknen. Lehbib stannade kvar och slogs.
– Vi hade inte mycket vapen, men det brydde vi oss inte om, vi tänkte bara på självständigheten, säger han.

Minnena av de första årens maktlöshet lever kvar. Tiotusentals civila flydde undan striderna, ut i öknen. Där var de helt skyddslösa när flygplanen kom.
– Jag sköt rakt upp i luften med geväret men ingenting hjälper när de kommer från ovan. Många kvinnor och barn dog, berättar Lehbib.
Han fick en svår skottskada i benet strax före vapenvilan år 1991. Västsaharierna skrev under med löfte om att de skulle få rösta om självständighet. FN-styrkan Minurso sattes upp för att övervaka att folkomröstningen genomfördes och i lägren började västsaharierna förbereda sig för att återvända hem.

Det blev inte så. I november firar den marockanska ockupationen 40 år. Marocko har konsekvent hindrat alla försök till folkomröstning där västsaharisk självständighet är ett alternativ. Runt 100 000 flyktingar lever fortfarande kvar i lägren i Algeriet, helt beroende av internationellt matbistånd.
– Det är inte krig men det finns inte heller någon tidsplan. Vi bara sitter här och väntar på… ingenting, konstaterar Mariam.
Hon hade hellre sett ett nytt krig, trots att hon har sett vad det gjorde med hennes far. – Jag föredrar att göra något, vi kan inte bara låta åren gå.

Utanför Tindouf i Algeriet har västsaharier bott som flyktingar i snart 40 år.

Utanför Tindouf i Algeriet har västsaharier bott som flyktingar i snart 40 år. Foto: Johan Persson

Närapå alla västsaharier säger sig vilja ta upp vapnen igen. Så har det låtit i åtminstone 15 års tid. Ändå händer ingenting.
En del av förklaringen löper 270 mil genom den västsahariska öknen, i sydvästlig riktning: Världens längsta mur. Den marockanska sandvallen, vaktad av över 100 000 soldater och omgiven av ett av världens största minfält, bommar rent fysiskt igen det ockuperade Västsahara. De västsaharier som lever kvar där innanför är i kraftig minoritet genom inflyttning av marockaner och förtrycket är hårt. Genom allierade som Frankrike och USA har Marocko tillgång till högteknologiska vapen och övervakningssystem.

Ett nytt krig med Marocko skulle bli en mycket blodig historia för Polisario.
Polisario har alltjämt kvar sin armé. På den drygt 100 mil långa landremsa mellan muren och Mauretanien som Polisario kontrollerar, finns flera tusen soldater stationerade. Nya rekryter skickas till militärskolan i Mijek, drygt 50 mil söderut från flyktinglägren.

– Jag vill försvara mitt hemland, säger Salama Abideen, 34 (i mitten), soldat i Polisarios armé.

– Jag vill försvara mitt hemland, säger Salama Abideen, 34 (i mitten), soldat i Polisarios armé. Foto: Johan Persson

Det är stilla här. Ingen har bråttom. I den bleka solen står 34-årige Salama Abideen lojt lutad mot huven till en kulspruteförsedd jeep. Han säger att han gick med i armén för att vara redo för ett nytt krig.
– Marockos styrka har ingen betydelse, en av våra soldater är som tio av deras, säger han och ler snett.

Det är också Hamma Malus budskap. Han är chef för den så kallade tredje militärregionen. Hans kontor ligger någon kilometer därifrån och är sparsamt möblerat med plaststolar och ett skevt skrivbord. Han menar att saharierna var betydligt sämre rustade inför det första kriget:
– Vi har aldrig räknat män eller vapen, vi har litat till vår vilja och vår övertygelse. Det fungerade då och det skulle fungera nu.

Men, säger Hamma, den som har upplevt krig provar först alla andra utvägar. Fortfarande hoppas Polisario på diplomatin – att världssamfundet ska pressa Marocko att tillåta en folkomröstning. Det svenska riksdagsbeslutet i december 2012 att kräva att regeringen erkänner den av Polisario utropade västsahariska staten, ses som ett viktigt steg på vägen. Ett 80-tal länder har erkänt Västsahara och landet är medlem i Afrikanska unionen.
– Sverige är ett litet land men en stor spelare. Om Sverige erkänner Västsahara tror vi att fler europeiska länder kommer att följa efter, hoppas Hamma Malu.

När FN-helikoptrarna dundrar in över det sömniga Mijek låter det som ett flyganfall. 61-åriga Aum Kalfum släpper tekannan och skakar på huvudet:
– Vi fattar inte vad de gör, de bara flyger fram och tillbaka här ute.

Aum Kalfum, 61, bor med sin familj i Mijek inne i den del av Västsahara som kontrolleras av Polisario.

Aum Kalfum, 61, bor med sin familj i Mijek inne i den del av Västsahara som kontrolleras av Polisario. Foto: Johan Persson

FN-insatsen förbryllar – det blev ju aldrig någon folkomröstning att övervaka. När marockansk polis brutalt slår ned demonstrationer på ockuperat område ingriper ingen. Som enda fredsbevarande insats i världen saknar Minurso nämligen mandat att övervaka att mänskliga rättigheter respekteras, eftersom Marocko motsätter sig det.
Aum Kalfums son, som är på permission från armén, lyssnar efter ljudet som försvinner bort.
– De borde åka hem.

Du är aldrig helt lycklig när du inte har ett hemland. Hur skulle jag kunna resa till ett annat land och bygga ett liv där, och lämna saharierna kvar i öknen? Vilken tröst och lycka skulle jag kunna finna?
Mariam trotsar de piskande sandbyarna och kämpar sig upp på en kulle med utsikt över det läger som är hennes hem. I solglasögon och heltäckande slöja mot sanden ser hon ut som en färgglad spökplump i allt det murriga.

Snart är det april och dags för det årliga mötet om Västsahara i FN:s säkerhetsråd. Minursos mandat ska förlängas och vissa hoppas på någon form av förändring. Kanske kommer världen i alla fall att skärpa tonen mot Marocko?
Mariam bara skrattar och skakar på huvudet.
– Så säger de varje år: ”April, bara vänta till april, då kommer allt att förändras”. Så kommer april, ingenting händer och så väntar vi på nästa april igen.

Anna Roxvall
info@annaroxvall.se

Bakgrund

Varken Amnesty International eller Human Rights Watch, HRW, tar ställning i frågan om Västsaharas status. Bägge organisationerna har dock under många år riktat skarp kritik mot marockanska övergrepp i Västsahara. De har också uppmanat FN att ge Minurso uppdrag att övervaka mänskliga rättigheter, vilket Polisario stödjer medan Marocko har sagt nej. Amnesty har inte fått tillträde till flyktinglägren i Algeriet men HRW har besökt Tindouf och publicerade den 17 oktober 2014 en 94-sidig rapport: Off the Radar: Human Rights in the Tindouf Refugee Camps.

I rapporten konstateras att Polisario, som är enda tillåtna parti i väntan på självständighet, tolererar att avvikande åsikter förs fram och att demonstrationer mot ledningen i Polisario har förekommit. HRW uppgav dock att det fanns trovärdiga anklagelser om att en del kritiker hade trakasserats. År 2010 greps en västsaharier då han uttalade stöd för Marockos plan för autonomi. Amnesty krävde mannens frigivning. Efter två månader utvisades han till Mauretanien och har inte tillåtits att återvända. HRW uttrycker oro för att civila kan ställas inför militära domstolar i lägren.

Ulf B Andersson

Läs mer
ALMEDALEN: Hur stoppar man svenska företag från att utnyttja Västsahara? (Amnesty Press 2 juli 2014)

UN peacekeeping force in Western Sahara must monitor human rights (Amnesty International 11 april 2014)

I ockuperat land - Amnesty Press i Västsahara (Amnesty Press 19 juni 2011)

En otålig väntan på en framtid för Västsahara (Amnesty Press 3 mars 2011)

Frustrationen växer hos unga västsaharier (Amnesty Press 22 december 2010)

Största protesterna sedan 1975 - spänningarna med Marocko ökar (Amnesty Press 26 oktober 2010)

Amnesty Press i Almedalen: EU:s fiske strider mot folkrätten (13 juli 2010)

Motståndet lever i det ockuperade Västsahara (Amnesty Press nr 3/2007)

Tidskriften Västsahara

reportage | 2015-03-08
Av: Anna Roxvall
Även publicerad i AmnestyPress #1/2015