Engagerande reportagebok om den stängda vägen till Europa

I sin nya bok berättar Anna Roxvall och Johan Persson om de människor som från Afrika söker sig till Europa och den migrationspolitik EU bedriver. Det är en omfattande, välskriven och engagerade reportagebok tycker Madelaine Seidlitz.

Johan Persson och Anna Roxvall i Niger. Foto: Myteri förlag

Bok: Till varje pris – Europa utifrån
Författare: Anna Roxvall och Johan Persson
Förlag: Myteri förlag

“Vi är på stranden. De håller på att pumpa upp gummibåtarna. Jag tror att vi kommer att korsa havet i natt”. Det säger 27-årige Lam Magok från Sydsudan i telefon till Anna Roxvall.

De hade träffats fyra månader tidigare i Libyen. Nu stod Lam Magok på Medelhavets strand i Libyen med siktet inställt på Europa.

Han är en av de personer som vi får följa i reportageboken ”Till varje pris – Europa utifrån”. Över Medelhavet och tillbaka till Libyen. Fram och tillbaka. Med frihetsberövanden och fängslanden och tvångsarbete. 

Anna Roxvalls och Johan Perssons fokus är på individerna. Samtidigt som boken steg för steg, och genom att plocka ihop bitarna, beskriver EU:s (och då även Sverige som en av medlemmarna) i delar helt morallösa politik. Roxvall och Persson har alltid ett fokus på de människor som de möter på vägen och de konsekvenser EU:s migrationspolitik får för dessa människor.

På bokens baksida står följande: “I läckande gummibåtar och murkna fiskeskutor lyckades mer än en miljon människor ta sig över Medelhavet till Europa under flyktingkrisens år 2015. Fem år senare anlände färre än 100 000 personer och EU-ledare utropade triumferande att krisen är över. Men vad döljer sig bakom de låga siffrorna och talet om framgång?”

EUCAP SAHEL utbildar polis och militär i Niger. Foto: Johan Persson/Myteri förlag

Roxvall och Persson har träffat människor i Niger, landet som på ett sätt är porten mot Europa. Chefen för EU-projektet EUCAP SAHEL i Niamey intervjuas, liksom researrangörer och människor på väg mot Europa i Agadez, den sista utposten innan Sahara som man ta sig igenom på vägen mot Libyen, på vägen mot Europa.

Chefen för EUCAP SAHEL, Frank Van der Mueren, berättar att teamet till att börja med, år 2012, bestod av åtta personer. Idag är man nästan 200 personer. Uppdraget innefattar att bekämpa såväl terrorism som organiserad brottslighet liksom illegal migration.

Frank Van der Mueren berättar att man på franska brukar beskriva Niger som “Sahels lås”. Det sker mycket investeringar här; “fruktansvärt mycket pengar från olika håll.” Van der Mueren tycker att man har lyckats med sina föresatser, eftersom migranttrafiken på rutterna mot Libyen minskade med 85 procent, huvudsakligen tack vare de nigeriska styrkornas insatser. “När de grep mellanhänder, smugglare och beslagtog fordon hade det en avskräckande effekt”.

Roxvall och Persson har varit i Libyen. De har mött människor på väg till Europa och de har mött tjänstemän. Som exempelvis talespersonen för den libyska kustbevakningen, Ayoub Qassem. En mycket intressant intervju. Han säger där bland annat:

“EU-länderna kommer inte överens internt, men de söker temporära lösningar eftersom de vet: om Libyen sjunker, så sjunker hela Europa.”

Migranter väntar på jobb i Libyens huvudstad Tripoli. Foto: Johan Persson/Myteri förlag

I interneringscentret i Tajoura får de prata med den administrative chefen Mahmoud Tweir som säger att deras interneringscenter är populärt. Många migranter ber om att få bli inlåsta där, eftersom de vet att de kommer att behandlas väl. De möter också Selimat Favour Umoru från Nigeria, och hennes ettåriga son Bashir, som är född i centret. Selimat Favour hade varit i centret i ett år och fem månader.

Här möter de också Lam Magok från Sydsudan för första gången. Han greps på havet av den libyska kustbevakningen och hade vid mötet med Roxvall och Persson suttit i inlåst i ett år och fyra månader.

De åker ut med räddningsfartyget Ocean Viking. De intervjuar EU:s kommissionär Ylva Johansson som bland annat talar om affärsmodellen för flyktingsmugglare.  De knyter ihop möten med människor på väg till Europa, eller med drömmen att ta sig till Europa, med politik.

Foto: Myteri förlag

Och så står vi här. I ett Fästning Europa. För det är det. Det finns så ytterst få säkra och legala vägar trots att det är precis det som behövs. Det finns ingen ambition att skapa några. Trots de 80 miljoner människor som globalt befinner sig på flykt. Människor drunknar på Medelhavet och människor i sjöodugliga båtar på väg från Libyen till Europa tas upp av libyska kustbevakningen som EU samarbetar med. Människor förs tillbaka till frihetsberövanden, hot och misshandel, tortyr och omänsklig behandling, våldtäkter och tvångsarbete. Faktiskt med EU:s goda minne.

Kommer ni ihåg Europadomstolens avgörande år 2012 i fallet Hirsi med flera mot Italien? Då konstaterade domstolen att Italien visste eller borde ha vetat att de som tvingas tillbaka till Libyen riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling där.

Då gällde det Italiens avtal med Libyen. Idag är det inte bara Italien utan EU som har avtal och samarbetar med den libyska kustbevakningen. Vilket rent faktiskt leder till att EU medverkar och är medansvarigt till att personer, som på sin väg över Medelhavet tvingas tillbaka till Libyen, frihetsberövas och utsätts för övergrepp i Libyen.

Samtidigt som jag läser denna omfattande, välskrivna och engagerade reportagebok diskuteras den föreslagna nya migrationslagstiftningen i Sverige som riksdagen ska behandla den 22 juni. Syftet är att Sverige inte ska vara attraktivt att ta sig till för människor på flykt.

Morgan Johansson säger i Aktuellt att när (!) lagen är på plats kommer Sverige att ha en migrationslagstiftning som är mer restriktiv än den har varit på över 40 år. I EU arbetas med den så kallade migrationspakten som kan sägas ha samma syfte. Fokus är på gränskontroll och snabba avgöranden. Pakten kommer, som det ser ut, inte att göra någonting för att lindra lidandet hos de tusentals personer som sitter fast i läger på de grekiska öarna eller i Libyens förvar. Den kommer inte heller att tillgodose behovet av stöd till de länder dit människor först anländer för att söka skydd.

Avslutningsvis; är det någon som minns FN:s ramverk för migration och FN:s ramverk för asyl?

Madelaine Seidlitz

Fotnot: En kortare version publiceras också i nummer 3-2021.

Läs också

Hägring: Europa – vi rapporterar från EU:s utlokaliserade gränskontroll i Niger och Libyen (Amnesty Press 14 oktober 2019 – också i nummer 3/2019)

Anna Roxvall och Johan Persson vinner Röda Korsets journalistpris 2020