Drömmen om trygghet

»De hatade«
Magnus Linton
Atlas 2012

»Sverige forever in my heart«
Niklas Orrenius
Natur & Kultur 2012

”Vi och dom”. Uppdelningen tycks vara lika gammal som mänskligheten själv. I de två reportageböckerna De hatade av Magnus Linton och Sverige forever in my heart av Niklas Orrenius löper temat som en gemensam röd tråd.
I Lintons bok får vi följa radikalhögerns frammarsch i ett 30-talsliknande Europa. Med lätt hand målar författaren fram en dyster men nyansrik bild av stämningen i ett Europa som har förträngt sitt mörka förflutna. Hos Orrenius får vi i korta lättlästa brottstycken delar av samma lapptäcke men den här gången med fokus på berättelser från olika delar av Sverige.

Lintons reportage ger en bild av det specifika i de olika anti-rörelserna. Den europeiska islamofobins egentliga fokus är till exempel att bekämpa det muslimska maktövertagande som befaras inträffa snart. Hur snart detta maktövertagande kommer att ske blir avgörande för om man, som den norske massmördaren Anders Behring Breivik, ser sig nödgad att ta till mer drastiska metoder för att ”rädda väst från undergången” eller om man nöjer sig med att nyttja de demokratiska verktyg som finns att tillgå.

Än viktigare för den som söker förstå hur hatet ser ut och därigenom kunna bekämpa det, är den insikt som läsningen av böckerna var och en för sig och båda tillsammans framkallar: de olika typerna av anti-rörelser har mer gemensamt i sitt hat än vad som skiljer dem åt. De strömningar som finns idag har dessutom en rad gemensamma nämnare med historiska uttryck för hat mot olika grupper och oliktänkande.

Linton beskriver hur såväl rötterna till den antiziganism, som blivit alltmer legitim i dagens Ungern, som den islamofobi, som blivit alltmer accepterad i Holland, hämtar näring ur klassiska antisemitiska föreställningar. Att lära känna antisemitismen bättre framstår därför som en viktig pusselbit, inte bara för att komma tillrätta med de rena uttryck för antisemitism som förekommer i Europa såväl som i Sverige, utan även för att förstå idén bakom annat hat, så som just islamofobi och antiziganism.

I ett talande reportage är Orrenius i Danmark på jakt efter ”danskheten”. Trots vissa markanta olikheter hittar han mycket som förenar svenskar och danskar. I en fin episod skildrar han ett besök i ett badhus i Köpenhamn, där han precis som hemma i Skåne måste kryssa runt några äldre pratande damer i bassängen. Samma damer som han måste kryssa runt på badhus världen över, från Istanbul till Pretoria.

Det är också intressant att läsa om den irrationalitet och de oheliga allianser som hatet föder. Ett exempel på detta är Orrenius berättelse om en muslim som går med i Sverigedemokraterna för att driva en homofobisk agenda. Eller som när ett gäng skolungdomar kastar sten på en slöjbärande muslimsk kvinna, samtidigt som ett av de vanligaste argumenten inom islamofobin är det om hur muslimska kvinnor i allmänhet påstås bli förtryckta och, just det, stenade vid äktenskapsbrott. Genom ödets tragiska ironi lyckas
Orrenius skickligt visa hur cirkeln sluts och min fiendes fiende – nu som förr – blir min vän.

Vi och dom. Som vore det den mest självklara sak i världen visar journalisterna hur utbytbart det som döljer sig bakom dessa två enheter faktiskt är. Det specifika föremålet för hatet, ”dom:et”, är lika oviktigt som gemenskapen i ”vi:et” är viktig vilken den än må vara. Det essentiella tycks vara att de båda kategorierna finns och att vi själva kan sälla oss till den ena. Om vi inte tillhör ”vi:et” blir vi oundvikligen en del av ”dom:et” – och det vill ju ingen vara.

Frågan som Linton och Orrenius ställer är därför hur stor skillnanden mellan oss människor egentligen är? Delar vi inte alla samma drömmar om trygghet för oss själva och våra barn, en varm gemenskap att tillhöra och kanske då och då ett dopp i det klarblå klorfyllda vattnet i en simbassäng någonstans på jorden?

Hannah Laustiola