Våldet det talas tyst om

reportage | 2009-08-18

Det första slaget kom som en blixt från klar himmel. Våldet eskalerade från knytnävslag och sparkar till en rädsla om att dö. När Fredrik Rydmyr äntligen tog modet till sig att lämna sin pojkvän fanns det ingen hjälp att få. Samhället vände honom ryggen. Ingen visste hur man bemötte en homosexuell man som blivit slagen av sin partner.

Våld i nära relationer är något som anses röra heterosexuella par. Kvinnor slåss väl ändå inte och män kan väl slå tillbaka? Könsmaktsordningen sätter dagordningen. Det heteronormativa samhället styr och gör det svårt för homo-, bi- och transpersoner att få den hjälp de har rätt till. Våld i samkönade relationer är i princip osynligt, men det förekommer i allra högsta grad.

Fredrik Rydmyr träffade sin dåvarande pojkvän på en fest år 2000. De blev kära, flyttade ihop ganska omgående och allt var frid och fröjd. Ända tills det första slaget kom. De hade varit ihop i en månad och Fredriks pojkvän var väldigt berusad.
- Slaget kom helt från det blå. Jag tänkte att det bara var en fyllegrej, att det aldrig skulle hända igen.
Men snart därefter hände det igen och igen. Det visade sig att pojkvännen hade alkohol- och drogproblem och varje gång han var påverkad blev han våldsam. Våldet bara ökade. En gång fick Fredrik en planka i bakhuvudet så han fick sy sex stygn. Slag och sparkar blev vardag.
- Blåtira hade man ju typ jämt, minns Fredrik.
Som i de flesta våldsamma förhållanden var Fredrik förlåtande. Pojkvännen bad ju alltid om ursäkt och sa att det aldrig skulle hända igen. Fredrik tänkte att det skulle bli bättre. Det var inte förrän efter de hade varit tillsammans i nio månader och pojkvännen knäckte näsan på honom som det fick vara nog.
- Jag tänkte att han kommer att döda mig om jag inte lämnar honom, säger Fredrik.
Något motvilligt gjorde Fredrik en anmälan och pojkvännen fick en månads fängelse för misshandel.

Fredrik Rydmyr från Linköping blev misshandlad av sin före detta pojkvän. När han sökte hjälp fanns det ingen hjälp för honom att få.

Det var efter att det tagit slut som Fredrik började må riktigt dåligt. Han hade länge varit rädd att ingen skulle ta honom på allvar om han berättade, men han behövde hjälp och ville prata med någon om misshandeln. När han gick till en kurator på sin vårdcentral i Linköping fick han beskedet att det inte fanns någon hjälp för honom att få.
- Svaret jag fick var att kuratorn inte hade någon erfarenhet av män som blivit slagna av män, bara av kvinnomisshandel. Så hon kunde inte hjälpa mig. Jag blev så paff, jag menar – vad är skillnaden?!
Istället fick han en bunt lyckopiller utskrivna av en läkare, blev sjukskriven i ett år för depression och hänvisades till RFSL dit han ringde vid ett tillfälle. Men för Fredrik fungerade det inte att öppna sig över telefon.
- Det är för jävligt att det inte finns någon hjälp att få. Det enda jag ville var att prata med någon och bearbeta det.

Det som Fredrik Rydmyr varit med om är inte ovanligt. Våld inom samkönade relationer existerar trots att det talas tyst om det. Den första studien om samkönat våld, Våldsamt lika och olika, gjordes 2006 av Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist och visade att 25 procent av dem som lever i eller har levt i parrelationer med personer av samma kön har råkat ut för våld eller hot inom relationen. Endast sex procent av de utsatta har anmält händelsen. Att samkönat våld osynliggjorts kan just bero på att det är så få som anmäler och att det inte talats om det inom gayvärlden.
- Det har varit tabu inom gayvärlden. Det är inte länge sedan vi blivit accepterade i samhället och vi har velat framstå som glada och lyckliga och vill inte diskutera sådant som sätter en i dålig dager, säger Carin Holmberg, forskare och samordnare vid RFSL:s brottsofferjour. Många är dessutom rädda att inte bli tagna på allvar om de söker hjälp och oroliga över att bli heteronormativt eller homofobt behandlade.
Hon berättar även att den som är utsatt för våld känner ett visst ansvar för förövaren. Drivkraften att skydda sin partner är ännu större hos homosexuella par eftersom gaycommunityn är så liten.

Heteronormen, föreställningen om att alla är heterosexuella, samt könsmaktsordningen, mäns över- och kvinnors underordning i samhället, bidrar till att samkönat partnervåld förblir dolt. När man antar att kvinnor inte slåss eller män inte är offer syns inte det samkönade våldet och samhällets beredskap att bemöta hbt-personer blir otillräcklig.
- Enligt heteronormen blir det något fel om en kvinna plötsligt slår eller om en man blir offer – men vi får aldrig glömma hur det ser ut i verkligheten, säger Carin Holmberg. Därför behövs det mer kunskap hos sjukvård och myndigheter. Mer hbt-kompetens generellt i samhället och man måste även synliggöra att våldet finns.

- Samhället måste lära sig hur man bemöter homosexuella som blir slagna av sina partners, säger Fredrik Rydmyr.

Fredrik Rydmyr menar att samhället idag vet att samkönat våld existerar men att det ändå går så långsamt att utveckla hjälp för dem som utsatts. Liksom Carin Holmberg vill han se att hbt-kompetens integreras i utbildningarna inom berörda samhällsinstanser. Han vill också se skyddade boenden för män och att hbt-organisationer erbjuder professionell hjälp även på lokalavdelningarna ute i landet.
- Det jag vill se annorlunda är att det finns någon som förstår, någon utan fördomar att prata med. Ett skydd som man kan fly till när det är som jävligast. Jag vill ha samma rättigheter som kvinnor som blir misshandlade helt enkelt, säger Fredrik.

Det har gått nio år sedan misshandeln. Idag är 38-årige Fredrik Rydmyr gift och utbildad medieproducent. Men under den tid som hunnit passera har samhällets beredskap att bemöta personer som utsatts för samkönat partnervåld inte höjts avsevärt. Fredrik hoppas på förändring.
- Samhället måste lära sig hur man bemöter homosexuella som blir slagna av sina partners. Det måste finnas ett skyddsnät för oss också. Det är en mänsklig rättighet och jag önskar att det vore en självklarhet.

Text: Louise Petersson
Bild: Anna Wehlin

reportage | 2009-08-18