Bibeln och sexualiteten

Den 17 maj uppmärksammades IDAHO, den internationella kampanjdagen mot homofobi i många länder. Hannah Laustiola åkte till Stockholms universitet och såg filmen ”For the Bible Tells Me So”, en film om religion och homosexualitet.

På andra sidan Östersjön har det gjorts upprepade försök att förbjuda uttryck för homosexualitet och stoppa kampen för hbt-personers rättigheter, nu senast då de litauiska myndigheterna försökte förbjuda Baltic Pride i Vilnius. Till sist blev marschen ändå av och under hot och ett enormt polisuppbåd kunde deltagarna stolta paradera sina 500 meter fram.

På andra sidan Atlanten, i det som brukar kallas världens friaste land, är det inte heller så lätt att leva som den man är, om man råkar vara en hbt-person.

Det är den 17 maj, internationella dagen mot homofobi (IDAHO) och platserna i skolsalen på Stockholms universitet fylls snabbt. Universitetsföreningen Cinema Politica Stockholm visar den prisbelönta filmen For the Bible Tells Me So av Daniel Karslake från USA. Filmen följer fem djupt religiösa kristna familjer i USA och hur de har hanterat (eller inte har hanterat) att en av familjemedlemmarna kommit ut som gay.

Det är rörande berättelser om hur de först chockade föräldrarna så småningom kommer att förlika sig med det faktum att deras älskade barn är gay trots deras rättrogna uppfostran.

I familjen Reitan förvandlas föräldrarnas initiala chock till ett livslångt engagemang för och tillsammans med sonen som inom den protestantiska kyrkan driver hbt-personers rättigheter.

Familjen Retains gamla familjefoto. Föräldrarna Randi och Phil Retain i mitten, Jake Retain längst till vänster utan glasögon. Alla tre är med i filmen___ For the Bible Tells me So___.
Foto: First Run Features release

Redan innan paret Robinson gifte sig berättade maken Gene för sin fru att han tidigare varit intresserad av män men att han nu är så kär i henne att han är säker på att han ”blivit botad”. Efter flera års äktenskap och två barn tillsammans med frun inser Gene ändå att han är bög och paret skiljs som vänner. Kort därefter blir han tillsammans med en man och så småningom blir han, efter en lång process kantad av misskreditering och dödshot, den första protestantiske biskopen som är öppet homosexuell.

Richard Gephardt, demokratisk politiker och presidentkandidat 2004, tar emot beskedet om att hans dotter Chrissy är lesbisk bättre än vad hon vågat hoppas på. Han tar med henne i sin valkampanj och familjen möter många kristna republikaner som berättar liknande historier så snart familjen Gephardt går ut offentligt med att dottern är gay. Pappan förklarar bestämt att han alltid sagt att barn ska ha ovillkorlig kärlek, och att ovillkorlig betyder just det; utan några som helst förbehåll.

I familjen Poteat är föräldrarna inte fullt lika förstående. Men allteftersom tiden går lär sig mamma Brenda att som hon säger, acceptera dotterns homosexualitet om än inte ”glädjas åt hennes livsstil”.

Gene Robinson under sin biskopskröning i ___For the Bible Tells Me So,___regisserad av Daniel Karslake.
Foto: First Run Features

Och så har vi då Mary Lou Wallner, som när hennes dotter Anna skriver ett brev till henne och berättar att hon är gay svarar henne med att hon älskar Anna men att hon aldrig någonsin kommer att acceptera att hon är gay, att hon hatar homosexualitet. Dottern fjärmar sig alltmer från mamman och när mamman senare frågar vad hon har gjort får hon till svar att dottern inte vill ha något mer med henne att göra. Innan de hinner försonas tar Anna livet av sig. Först då öppnas mammans ögon och hon börjar febrilt att söka all information om homosexualitet hon kan komma över. Hon gör sina egna, nya bibeltolkningar och i slutet av filmen har hon helt övergett sin gamla inställning och vi ser henne stolt tåga i en Pridemarsch sida vid sida med de hon tidigare hatat så. Mina tårar är inte långt borta när jag ser hur Mary Lou sammanbitet säger att hon försöker ge dessa homosexuella ungdomar den kärlek hon var oförmögen att ge sin dotter.

Trots många tragiska historier finns det en enorm värme i filmen. De många skratten i salen avslöjar att ett hav skiljer de sekulära mestadels svenska studenterna åt från de amerikanska religiösa familjerna, inte bara bokstavligen utan även kulturellt. Det blir tydligt att rationella och vetenskapliga argument om att homosexualitet kan vara medfött inte biter på människor fostrade i ett samhälle så genomsyrat av religion. I mitten av filmen bryts de seriösa intervjuerna av med ett inslag av en animerad film som pedagogiskt och med mycket humor förklarar för publiken att homosexualitet inte är självvalt utan medfött. Trots att den animerade filmsnutten är bra, står den sig platt i jämförelse med de religiösa personer som uttalar sig till stöd för hbt-personer med hjälp av andra religiösa argument som tar sin utgångspunkt i samma text som homofoberna använder för att rättfärdiga sitt hat. Det är befriande att höra religiösa företrädare såväl som mannen på gatan, ge svar på tal med kraft ur sin religiösa övertygelse.

Familjen Gephardt i ett gammalt familjefoto.
Foto: First Run Features

Som filmtiteln anspelar på, hävdar många bokstavstrogna att Biblen säger si eller så, men en insiktsfull pastor berättar att han brukar svara att det inte är vad Bibeln säger, utan vad som står i Bibeln. Han och många andra i filmen menar istället att Bibeln måste tolkas utifrån det sammanhang och den tid den tillkom i. De understryker att uttryck som ”naturligt” och ”onaturligt” syftar på vad som var vanligt eller ovanligt vid den tiden, och att Bibelns uttryck att homosexualitet är en ”styggelse” (abomination) i själva verket betyder att det gick emot tradition och riter.

Homofobins bibliska källa från tredje mosebok, som säger att den man som ligger hos en annan man såsom han ligger hos en kvinna ska straffas med döden – upprepas gärna och ofta av hbt-motståndarna inom de religiösa kretsarna. Förändring måste komma inifrån, brukar det ju heta, och vad kan då vara bättre än att höra dessa ord bemötas med andra citat från bibeln, såsom ”du skall älska din nästa” som en kristen man intervjuad på gatan poängterar.

Desmond Tutu, före detta ärkebiskop i Sydafrika, säger också klokt att han inte för sitt liv kan föreställa sig att Gud skulle straffa honom för att han föddes svart när han borde ha fötts som vit, eller straffa en kvinna för att hon borde ha fötts som man, eller straffa en homosexuell för att denne borde ha fötts som heterosexuell. Att Gud älskar alla, och inte bara vissa, är ett annat argument som förs fram av en religiös kristen kvinna på gatan. Och om han inte gjorde det, varför skapade han då homosexuella? frågar hon. Dessa argument förs sällan fram av icke-troende, men för den troende är det lätt att föreställa sig att det är mer effektivt än när någon som tror på samma Gud och samma text som de gör, ifrågasätter deras tolkning av orden, än när någon som inte gör det försöker övertyga dem om att de har fel.

Familjen Poteat i ett gammalt familjefoto från ___For the Bible Tells Me So.__
Foto: First Run Features _

Att det handlar just om tolkningar av Bibelns ord blir tydligt, även bland de som hävdar att de är bokstavstrogna, vilket är ett annat tema som filmen lyfter upp. ”Det står i bibeln att man ska skänka alla sina pengar till de fattiga, men ändå är det ingen som har gott om pengar som säger ok, då stänger jag ned mitt kreditkort och mitt bankkonto och lämnar allt jag har till de fattiga”, säger en kristen kvinna och drar ner instämmande skratt från publiken. Hennes kommentar belyser godtyckligheten bakom vilka delar av Bibeln som väljs ut som särskilt viktiga att följa (var heterosexuell, fortplanta dig) och vilka som lyfts fram som de mest oförlåtliga bland synder (var inte homosexuell, bisexuell eller transperson).

Eller kanske är det inte så godtyckligt som man vid en första anblick kan lockas att tro. En av de intervjuade personerna i filmen betonar att de TV-pastorer som mässar med upprörd stämma om hur homosexuella är farliga människor som störtar familjerna och därmed hela världen i fördärvet, tjänar enorma summor på sina framträdanden. Duken fylls av sifferexempel på vad diverse kristna fundamentalistiska TV-profiler tjänar. Att det ligger en hel industri bakom den homofoba hetsen är något som verkar främmande för oss i Sverige som helt saknar den typen av TV-program och som sannolikt skulle locka mer till skratt och förlöjliganden än till donationer om de visades här.

Att det i grund och botten handlar om sex blir också uppenbart när man tänker på hur motståndet mot homosexualitet singlas ut som den viktigaste ”synden” av alla att bekämpa. Det oupphörliga intresset för vad andra människor gör i sängen slutar visst aldrig att fascinera. Brenda Poteat, vars dotter kommer ut som lesbisk berättar att hon efter ett tag insåg att det enda man tänker på när man hör om människor som är gay är hur de har sex. När hon insåg det var det möjligt för henne att sluta tänka på det och börja se sin dotter för den den hon var, exakt samma person som innan. Eller som en gaypastor säger skämtsamt, ”när de väl får veta att vi gör samma sak i sängen som alla andra, sover – då är det över”.

Mary Lou Wallner med sina döttrar Anna och Becky.
Foto: First Run Features

Den bibliska historien om städerna Sodom och Gomorra som totalförstördes av Gud på grund av invånarnas alltför syndiga leverne, beskrivs ofta som den berättelse som fastslår att homosexualitet är fel. Enligt de bokstavstrogna var det de homosexuella relationer som det berättas om, som ledde till städernas undergång. Men både den lesbiska pastorn och den judiske rabbinen menar att detta är en misstolkning. Den kvinnliga pastorn berättar att synden som invånarna i Sodom och Gomorra gjorde sig skyldiga till var att de inte var gästvänliga och att de betedde sig illa mot de som besökte städerna, till exempel genom att våldta dem. Rabbinen förklarar att våldtäkt var, då som nu, ett vanligt sätt att vanhedra och förnedra fienden, också när män våldtog andra män.

Och här når filmen en av höjdpunkterna. För varför, utom av de mest uppenbara anledningarna, är våldtäkt av män så förnedrande? Jo, menar en rad av de intervjuade, det är särskilt förnedrade av den anledningen att man som man blir behandlad som en kvinna. Mer förnedrande än att vara kvinna kan det ju inte bli i ett patriarkalt samhälle menar de olika religiösa företrädarna och fastslår därmed att det är kvinnohat som ligger till grund för homofobin.

En sak till är det också. Rädsla. Som en av de intervjuade påpekar är det bästa botemedlet mot rädsla det klassiska tricket att skapa syndabockar. Och när du blir av med syndabockarna, då är problemet löst enligt samma logik. Rabbinen framhåller att det inte finns något bättre sätt att skapa gemenskap än att identifiera ”den andra”, och så är vi tillbaka i ”Vi och dom”-tänket.

”Rädsla urholkar själen” säger det gamla talesättet, en tänkvärd sanning än idag. För Mary Lou Wallner innebar denna rädsla att hon förlorade sin dotter, en stark påminnelse om att det är rädsla som förgör våra samhällen och inget annat.

/Hannah Laustiola

Läs mer:

Läs mer om filmen på: www.forthebibletellsmeso.org

Läs mer om IDAHO

Amnestys blogg från Baltic Pride i Vilnius

Amnesty Press på hbt-festivalen i Göteborg: "I dag är jag stolt över
Göteborg" (Amnesty Press 18 maj)

Hbt-aktivister dömda efter deltagande i Pride-parad (Amnesty Press 19 maj)

Homosexualitet och islam – går det ihop? (Amnesty Press 13 november 2009)

Amnesty International om sexuell läggning och könsidentitet