Gripande porträtt av Little Richard

Little Richard har haft en stor betydelse för rock’n’roll. I sin film lyfter Lisa Cortés fram en musiker som kämpade mot rasdiskrimineringen och förde en inre kamp mellan sin tro på Gud och sin sexuella läggning. ”Little Richard: I am everything” ger oss många härliga och gripande historier.

Lisa Cortés visar i sin film hur Little Richards stora betydelse för rock’n’roll och hur han påverkade många artister. Foto: Alamy Stock Photo/NonStop Entertainment

Film: Little Richard: I am everything
Regissör: Lisa Cortés
Land: USA
Längd: 98 minuter

Den vackre Little Richard från Macon, Georgia!
Sällan missade han tillfället att presentera sig själv på just det viset. Med samma obefintliga ödmjukhet beskrev han sig själv som skaparen och arkitekten av rock’n’roll. Efter 98 minuter i biostolen är jag benägen att ge honom rätt. Jag inser hur merparten av den musik jag älskat i mitt liv har varit fundamentalt präglad av Little Richards sväng, kraftfulla sång och totalt gränslösa stil som inte påminde om något annat som kunde ses eller höras på de stora scenerna.

Little Richards estetik kom istället från en rik queer tradition i den amerikanska södern där det var självklart med skratt, skrik, paljetter, centimetertjockt smink, transvestism och svettiga sångtexter med sexreferenser som skulle få vilken burdus sjöman som helst att rodna. Little Richards lärjungar missade inga tillfällen att hylla honom, ändå skulle det ta årtionden innan han själv fick ta emot priser och erkännande från branschen för sina bidrag.    Den som är intresserad av musikhistoria har i den här filmen en riktig karamellpåse med härliga och gripande historier. De fortfarande finniga killarna i Rolling Stones turnerade med honom i en månad och varenda kväll stod Mick Jagger vid sidan av scenen för att lära sig hur man arbetar upp publiken till hysteri – en konst han själv onekligen haft god nytta av sedan dess.

När The Beatles manager Brian Epstein bokade Little Richard för en konsert i Liverpool hade Beatlarna aldrig träffat en kändis tidigare. Storögda och fulla av beundran lät de sig hänföras av den vackre Little Richard från Macon, Georgia. Alla som hört Paul McCartney skrika ut sitt “ooooh” kan höra att det inte bara är lånat från Little Richard utan även framtränat med hans hjälp under de gemensamma konsertnätterna i Liverpool och Hamburg. Trots alla härliga musikhistorier är det ändå annat än själva musiken som väcker mest nyfikenhet med filmen. Hur fick Little Richard, med sin större-än-livet-självt image, plats i den amerikanska Södern? Hur fick han ens syre? 

Det svängde om Little Richards musik och hans framträdanden var gränslösa. Här en konsert i Los Angeles den 2 september 1956. Foto: Alamy Stock Photo/NonStop Entertainment

Det skulle vara lätt att anta att en svart, högljudd homosexuell kille som fötts med ett ovanligt stort huvud och längre arm och ben på sin ena sida än den andra skulle ha det kämpigt i den amerikanska Södern på 1950–60- talen. Det var en tid då den afroamerikanska befolkningen öppet utsattes för brutala rasistdåd och levde parallella liv vid sidan av den vita majoriteten. Det var olika skolor, olika parkbänkar och olika ingångar för musiker med olika hudfärger när de skulle uppträda på ett ställe. Svarta musiker gjorde klokast i att resa nattetid för att undvika de trakasserier som så ofta förekom i dagsljus. Little Richard växte inte bara upp i den här omgivningen – han blommade ut i den.    Nog hade Little Richard en tuff uppväxt i sin familj och i sin församling som leddes av hans oerhört strikta pappa. Fadern räknade demonstrativt bort Little Richard från brödraskaran, på grund av att han var gay. När sonen var 15 år tog tålamodet slut och Little Richard kastades ur huset. Inte ens denna miljö lyckades kväva Little Richards lust att underhålla och leva livet fullt ut. Och när en etnolog och genusvetare i en intervju konstaterar att allt som är queer kommer från Södern, ja då blir filmen riktigt intressant.

Den hemlöse Little Richard hittar livsluft i den tidens resande teatersällskap, obskyra svartkrogar dit gaykretsen hittade och på spelställen dit inte bara afroamerikaner kom, även en ung vit publik började läcka in i entrén. Little Richards sexuella läggning, tjocka smink och sätt att röra sig fick honom att verka helt ofarlig för de vita familjer som lät döttrarna komma och dansa till hans musik. Hans sätt och manér gjorde honom även lämplig för TV, som inte heller såg något hotfullt i honom. Det är en oerhört spännande värld att bli introducerad till och det väcker förundran när man tänker på hur Södern på vissa sätt verkar ha varit mer tolerant på 50-talet än idag.    Little Richards mående under karriären var svängigt och han gjorde abrupt slut med kyrkan, för att så småningom överge rock’n’rollen, och återvända till kyrkan. Han var övertygad om att hans sexualitet utgjorde ett brott mot Guds vilja. Offentligt förklarade han att han inte var homosexuell längre, utan följde Guds alla förväntningar. Vänner och kollegor vittnar om hur han gick från orgier i ett hotellrum till bibelläsning i rummet bredvid, och tillbaka igen. Hela tiden riden av skuld. En engelsk medmusiker som såg hur han led säger så fint i filmen att Little Richard alltid kände skuld för vem han var och hur han påverkade människor omkring sig – “men allt han gav oss var frihet.” 

Andreas Boström