Stämningsfullt skimmer över höghusen

I filmen ”Paris 13:e arrondissement” skildrar Jacques Audiard millennials som försöker hitta kärleken i ett samhälle där individen står i fokus. Allt skildrat i ett stämningsfullt svartvitt foto.

Nora (Noémie Merlant) och Camille (Makita Samba) i ”Paris 13:e arrondissement”. Foto: Scanbox Entertainment

Film: Paris 13:e arrondissement
Skådespelare: Lucie Zhang, Makita Samba, Jenny Beth, Noémie Merlant.
Regissör: Jacques Audiard
Längd: 105 minuter
Land: Frankrike

Precis som titeln låter påskina utgör Paris 13:e arrondissement bakgrunden till Jacques Audiards film med samma namn. Det svartvita fotot och ljussättningen kastar ett stämningsfullt, för att inte säga romantiskt, skimmer över höghusen och betongen som till stor del kännetecknar stadsdelen.

I en lägenhet flera våningar upp bor Émilie. Om dagarna jobbar hon som telefonförsäljare (innan hon byter jobb till servitris) och om kvällarna och nätterna letar hon mest efter kärleken. Under en kort period flyttar Camille in i Émilies extrarum och de inleder en sexuell relation. Men det går bara ett par dagar innan de bryter upp igen trots att det verkar finnas känslor dem emellan. Camille börjar träffa sin kollega Nora och flyttar snart ut igen. Èmilie laddar ned en dejtingapp och börjar svajpa.

Nora i sin tur har flyttat från Bordeaux till Paris för att studera. Men efter att en klasskamrat under en utekväll misstar henne för en kvinna (Amber) som säljer sex online blir situationen på universitetet outhärdlig för Nora och hon hoppar av plugget. Samtidigt söker hon upp kvinnan hon förväxlats med och börjar videochatta med henne. Camille återupptar under tiden kontakten med Èmilie. 

Relationerna mellan Nora, Camille, Èmilie och Amber svänger fram och tillbaka. Dialogen är sval men ofta träffsäker. Små gester fångar svåra ögonblick. Paris 13:e arrondissement är i stort en berättelse om millennials som försöker hitta kärleken i ett samhälle där individen står i fokus och där känslor har blivit tabu.

Émilie (Lucie Zhang) och Camille (Makita Samba) bland höghusen i ”Paris 13:e arrondissement”. Foto: Scanbox Entertainment

Filmen har ett par fina scener men trots det tycker jag inte att temat kommer helt till sin rätt. Kanske har det att göra med att jag hade väntat mig mer av en kärleksfilm som utspelar sig i just Paris. Kanske har det att göra med att det är svårt att greppa de tre huvudkaraktärerna. 

Jag upplever att filmen bara skrapar på ytan och att karaktärerna inte riktigt får lov att blomma ut. Det känns som om vi bara får lära känna små delar, skärvor, av dem. I Èmilies liv finns en mamma som ibland hör av sig på telefon och en mormor som bor på demensboende.

Camilles mamma är död men hans pappa och yngre syster bor kvar tillsammans någonstans i Paris. Allt går fort. De byter jobb, de träffar någon flyktigt, de springer hem från jobbet på rasten för att ligga med någon de matchat med i dejtingappen. Men kanske är det just det flyktiga som Audiard vill fånga. Att det är såhär det funkar att tillhöra min generation (ja, jag är en millennial).

Men när lamporna tänds i biosalongen kan jag ändå inte sluta fundera på om jag kanske missat något? Filmen är ju väldigt snygg och skådespelarna är bra. Men trots det fångar den mig inte. Det kanske helt enkelt bara är så att jag är så indoktrinerad i min egen generations rörelsemönster att jag inte fattar grejen. 

Sanna Blomgren
[email protected]

Läs också

Exilens villkor (Amnesty Press 16 oktober 2015) – om Jacques Audiards film "Dheepan".