Sverige driver på om abort

Abortfrågan väntas nästa sommar väcka debatt när Italien och Sverige föreslår att Amnesty ska arbeta för laglig abort för alla kvinnor.

På det internationella rådsmötet (ICM) i Mexiko 2005 kunde man inte enas i abortfrågan. Den fick då istället gå vidare för diskussion och rådfrågning hos Amnestys medlemmar ute i världen. Därefter skulle det internationella ordförandeforumet i Portugal 2006 besluta om den internationella styrelsen ska få utarbeta en abortpolicy rörande de tre punkterna:

• att ingen ska straffas för att ha genomgått, spridit information om eller utfört en abort.

• att alla kvinnor ska ha tillgång till laglig och säker abort när graviditeten är reslutatet av ett sexuellt övergrepp, våldtäkt eller incest samt när en fortsatt graviditet skulle äventyra kvinnans liv.

• att alla kvinnor ska ha tillgång till hälso-/sjukvård för behandling av komplikationer som har uppstått efter en abort, även om aborten varit olaglig.

Det är bra att det har blivit så mycket debatt i abortfrågan, anser Christine Pamp, ordförande i Amnestys svenska sektion.

Ordförandeforumet kom till slut överens om att ge sitt bifall. Först måste dock kartläggningen av riskerna, som ett eventuellt arbete för avkriminalisering kan medföra, såväl som strategin för att kommunicera beslutet, samt ytterligare utbildning och konsultation i sektioner och strukturer, vara klara.
I Portugal diskuterade man även en utvidgning av åtagandet i abortfrågan. I stort sett hade sektionerna samma ståndpunkter som vid förra ICM, där exempelvis de sydamerikanska länderna är positivt inställda, medan Polen och Irland är starkt emot. Förmodligen är det faktum att många kvinnor dör i illegala aborter i Sydamerika en starkt bidragande faktor till detta, tror Christine Pamp, ordförande i svenska styrelsen. USA-sektionen är splittrad. Även Nya Zeeland och Bermuda är osäkra på hur deras religiösa medlemmar skulle reagera. Puerto Rico däremot frågade sig vad de skulle säga till sina samarbetsorganisationer om Amnesty inte går vidare i frågan.

Den italienska sektionen har efter mötet i Portugal bestämt att de ska lämna in en resolution till ICM 2007 för att Amnesty ska arbeta för laglig abort för alla kvinnor. Shririn Heidari, ledamot i svenska styrelsen, har varit i kontakt med Italien och berättar att den italienska sektionen vill försäkra sig om att frågan inte trillar bort från dagordningen på ICM. Det kan finnas önskemål om att inte ta upp abortfrågan eftersom den är så kontroversiell att den kan ta nästan hela ICM i anspråk. Enligt vad Amnesty Press erfar har det nyligen kommit signaler från internationella sekretariatet som tyder på att de därför skulle föredra att nöja sig med de tre punkterna som redan gått igenom – men välja att tolka dem extensivt.

Med anledning av stödet från årsmötet i Göteborg 2005 för »att abort ska vara laglig, säker och tillgänglig för alla kvinnor«, anser den svenska styrelsen att de har mandat att ställa sig bakom den italienska resolutionen, som ska lämnas in senast i januari 2007. Dessutom beslutades att om Italien ångrar sig så kommer Sverige att lämna in resolutionen i alla fall. Om medlemmarna på det svenska årsmötet 2007 däremot inte samtycker, så kommer styrelsen att dra tillbaka resolutionen.

Abortfrågan är kontroversiell och känslig. Många tror därför att frågan kommer att ta för mycket fokus. Christine Pamp påminner om att samma farhågor fanns innan Amnesty inkluderade hbt-frågor, men att det sedan accepterats att Amnesty arbetar för homo-, bi- och transpersoners rättigheter.

– Jag tycker att det är bra att det har blivit så mycket debatt i abortfrågan. Det blir också ett sätt för oss att få medlemmarna att förstå vad vi jobbar med, och på så sätt kommunicera förändringarna som skett inom organisationen, säger Christine Pamp.

Christine Pamp välkomnar också åtagandediskussionerna:
– De är viktiga för det är de som för oss framåt hela tiden. Och det är bra att man kartlägger riskerna, men det får inte vara det som styr arbetet. Om vi ska ta hänsyn till omvärldens syn hela tiden kan vi inte göra någonting, säger hon.

Text: Ulrika Olovson