Hatet mot Amnesty i Thailand
I Thailand växer nu oron för Amnestys framtid i landet. Amnesty anklagas av rojalister och nationalister för att utgöra ett hot mot fred och säkerhet. Demonstranter har krävt att organisationens arbete ska stoppas. Nu förbereds också en ny lagstiftning som hotar många organisationer inom civilsamhället.
Reportage | 2022-07-01 Av: Axel Kronholm Även publicerad i AmnestyPress #2/2022 |
Rojalister och nationalister protesterar mot Amnesty i Thailand utanför regeringsbyggnader i Bangkok. Foto: Peerapon Boonyakiat / SOPA/TT
Den 17 februari i år samlades omkring 200 demonstranter, klädda i monarkins gula färg, utanför regeringsbyggnader i Bangkok. De slog i cymbaler, viftade med flaggor och skanderade i kör: ”Amnesty – go away!”. De tillhörde ett antal små men högljudda grupper rojalister och nationalister som öppet har vänt sig mot Amnesty International Thailand, som de beskriver som ett hot mot fred och säkerhet i landet.
På plats fanns även Seksakol Atthawong, dåvarande vice-minister i premiärministerns kabinett, som startat en namninsamling mot Amnesty som han hävdar har skrivits under av 1,2 miljoner människor.
– Thailand var i fred och normalitet innan dessa människor kom för att stödja dem som vill omkullkasta monarkin, rasera vår nationella säkerhet, förstöra styret av landet och det thailändska sättet att leva, och skapa kaos, sade Seksakol Atthawong i ett tal till de samlade demonstranterna enligt nyhetsbyrån AP.
Kampanjen mot Amnesty International Thailand är särskilt hätsk online, där Seksakol Atthawongs namninsamling ska ha samlat över en miljon underskrifter för att kasta ut organisationen ur landet.
Efter att Seksakol Atthawong i november 2021 påbörjat namninsamlingen gav även premiärminister Prayuth Chan-ocha order om att Amnesty International Thailand skulle utredas.
Det här motståndet mot Amnesty uppstod efter de senaste årens omfattande demokratiprotester, i vilka hundratusentals mestadels unga thailändare har riktat sitt missnöje mot såväl Prayuth Chan-ochas kvasimilitära styre som kungahuset.
De första demonstrationerna hölls i början av 2020, delvis till följd av upplösningen av oppositionspartiet Future Forward Party (FFP). Under det första halvåret riktades demonstranternas ilska mot regeringen, det repressiva politiska klimatet och effekterna av pandemin. Men så i augusti 2020 gick rörelsen in i en ny fas, när två studentorganisationer bröt ett långvarigt tabu och krävde reform av monarkin. Grupperna förde fram tio krav, såsom avskaffandet av Thailands hårda majestätslagar som kan ge upp till 15 års fängelse för uttalanden som ”förtalar, förolämpar eller hotar” monarkin.
Den sortens kritik av monarkin var relativt sällsynt under den förra kungen Bhumibol Adulyadejs 70-åriga styre, men kung Vajiralongkorn som tog över tronen 2016 har enligt analytiker långtifrån samma stöd hos allmänheten. Studenterna kräver även att kungens personliga tillgångar ska skiljas från kungahusets. Kung Vajiralongkorn blev år 2018 en av världens rikaste regenter när han tog över ägandet av kungahusets tillgångar i den så kallade Crown Property Bureau (CPB), som värderats till närmare 400 miljarder kronor.
Över 1 800 människor står inför åtal för olika brott i samband med demonstrationer eller inlägg på sociala medier kopplade till protesterna. Bland dessa finns enligt Thai Lawyers for Human Rights över 200 personer som åtalas för majestätsbrott. Amnesty International och dess globala rörelse tar inte ställning i frågor om länders statsskick, men har uppmanat myndigheter att tillåta människor att protestera fredligt och sluta gripa och åtala människor som uttrycker sina åsikter. Men uppenbarligen har detta väckt rojalisternas och regeringens vrede.
Piyanut Kotsan har arbetat länge för Amnesty. Foto: Axel Kronholm
Enligt Piyanut Kotsan, chef för Amnesty International Thailand, är det en fråga om yttrandefrihet och rätten till fredliga demonstrationer.
– Bland alla som gripits finns många barn, vissa så unga som 12 år, som riskerar långa fängelsestraff för att de uttryckt sina åsikter. Vi har jobbat särskilt med barnen i dessa demonstrationer, funnits på plats med volontärer för att se till att barnen är säkra och erbjuda psykosocialt stöd till dem som gripits, säger hon.
Piyanut Kotsan tycker att de ungas engagemang är uppmuntrande, men beklagar hur samhället bemöter dem.
– I det thailändska samhället finns en stark norm att du ska lyda de äldre och inte utmana auktoriteter. Nu ser vi en ny generation som vågar ifrågasätta och höja sina röster. Men tyvärr ser både myndigheter och många föräldrar dem som bråkstakar. En del skolor relegerar barn som engagerar sig politiskt, eller låter polisen gå in i skolor och gripa elever. Vi hjälper också barn som sparkats ut från sina hem av föräldrarna på grund av sina politiska åsikter. Det är ett väldigt polariserat samhälle just nu där generationer slåss mot varandra.
Amnesty samlar in namn för Write for Rights (”Skriv för frihet” i Sverige) i Bangkok den 30 oktober 2021. Den thailändska studenten Panusaya “Rung” Sithijirawattanakul (bilden) var ett av fallen som lyftes fram globalt. Foto: Amnesty
Amnestys historia i Thailand går tillbaka till 1970-talet. Första gången organisationen blev känd i landet var efter 6 oktober-massakern 1976, när polis och paramilitära grupper gick till attack mot vänstersinnade demonstranter som ockuperat Thammasat-universitetet i Bangkok i protest mot att den tidigare diktatorn Thanom Kittikachorn med arméns hjälp återvänt till landet.
Ett okänt antal – enligt vissa uppskattningar över 100 – demonstranter dödades när polis och lynchmobbar slog till mot demonstranterna. Piyanut Kotsan säger att det var en stor händelse i Thailands politiska historia:
– Många greps, och Amnesty kampanjade för de gripna studenterna. Det ordnades solidaritetsaktioner runtom i världen, framför FN i New York, och myndigheterna här fick brev skickade till sig från hela världen med krav på att släppa fångarna. Många släpptes också, och blev senare framträdande människorättsaktivister, politiker, och det fick många att intressera sig för Amnestys arbete. Organisationen registrerades formellt i Thailand 2003, och har idag 22 anställda och tusentals medlemmar, aktivister och volontärer. När Piyanut Kotsan började jobba för Amnesty år 2001 var de bara tre anställda.
– Då var det fortfarande för känsligt att jobba med Thailand, så vårt fokus låg på Myanmar, som alltid varit ett viktigt land för oss, inte minst när det gäller politiska fångar. Men med tiden har vi jobbat mer och mer också med thailändska frågor, berättar hon.
Panusaya “Rung” Sithijirawattanakul är 23-årig student och har krävt reform av monarkin. Hon är fri mot borgen i väntan på rättegång. Foto: Adirach Toumlamoon/Wikimedia
Det har inte alltid varit särskilt populära frågor som Amnesty Thailand engagerat sig i. En av deras hjärtefrågor är avskaffandet av dödsstraffet – ett straff med starkt stöd hos befolkningen. I en opinionsundersökning från 2018 uppgav 90 procent av de svarande att de var för dödsstraff för människor som begått ”grymma mord”.
– Men vi tycker att det är en viktig fråga, och vi har länge jobbat nära med justitieministeriet och vår kompetens i frågan värdesätts, säger Piyanut Kotsan. Det är också ett sätt för oss att diskutera rättssystemet i Thailand överlag. Vi kan också se att det nu gått fyra år utan avrättningar i Thailand, och regeringen har lovat att minska antalet brott som kan ge dödsstraff.
Piyanut Kotsan, chef för Amnesty International Thailand, känner oro för sina kollegor och organisationens framtid. Foto: Axel Kronholm
Som aktivist är Piyanut Kotsan van att möta motstånd, men de senaste årens kampanj mot Amnesty i Thailand är något nytt, och har fått henne att oroa sig för sina kollegor:
– Vi har fått ställa in offentliga sammankomster. Vi tvingas fundera på om vi vågar bära kläder med Amnestys logotyp på. Jag beundrar verkligen mina kollegor som fortsätter att arbeta trots att vi inte vet hur framtiden för vår organisation ser ut.
Det är inte bara Amnesty som upplever ett krympande utrymme i det thailändska civilsamhället. Regeringen behandlar just nu ny lagstiftning som ska reglera alla icke-vinstdrivande organisationers arbete (Non-Profit Organizations, NPO). Utkastet till den så kallade NPO-lagen innehåller vagt formulerade och svepande förbud mot allt arbete som ”påverkar regeringens säkerhet […] eller relationer mellan länder”, eller ”påverkar allmän ordning, människors goda moral eller orsakar splittringar i samhället”.
Enligt organisationen Thai Lawyers for Human Rights saknar lagen tydliga definitioner av dessa termer, vilket öppnar upp för att företrädare för staten, inklusive militären, kan agera godtyckligt mot vilken organisation som helst. Lagens breda definition av ”icke vinstdrivande organisationer” möjliggör även att lagen kan användas mot allt från politiska grupperingar till handelskammare, jordbrukarkollektiv, hbtqi-organisationer eller idrottsklubbar.
Sedan spridningen av covid-19 ökat kraftigt kampanjade Amnesty den 20 augusti 2021 i Bangkok för ökad tillgång till vaccin. Foto: Faozee Lateh/ Kan Sangtong
Piyanut Kotsan oroar sig för vad det innebär för hela regionen när utrymmet för det thailändska civilsamhället krymper.
– Thailand kallades förut för österns Genève, med så många internationella organisationer här. Behandlingen av oss, och NPO-lagen, kommer att göra det svårt för många att vara kvar. I Myanmar, Kambodja, Laos eller Vietnam har du inte alls samma närvaro. Thailand borde vara stolt över att vara en hubb för organisationer som oss. Utan Amnesty och andra organisationer här kommer detta att bli en mörk region för mänskliga rättigheter, säger hon.
Axel Kronholm
[email protected]
Artikel 112
Artikel 112 i thailändska brottsbalken gör majestätsbrott straffbart med upp till 15 års fängelse. Flera av de demokratiaktivister som anklagas för majestätsbrott har nekats rätt till borgen och suttit häktade under lång tid i väntan på rättegång.
Urval av demokratiaktivister som just nu sitter häktade anklagade för brott mot artikel 112:
Tantawan “Tawan” Tuatulanon
Netiporn “Bung” Sanesangkhom
Nutthanit “Bai Por” Duangmusit
Sophon “Get” Surariddhidhamrong
Studenternas krav på reform av monarkin
- Avskaffa kungens åtalsimmunitet
- Avskaffa majestätslagarna, ge amnesti åt alla som åtalats
- Separera kungens privata tillgångar från kungahusets
- Minska budgeten till kungahuset
- Avskaffa monarkins myndigheter såsom det så kallade Privy Council
- Öppna upp monarkins tillgångar för granskning
- Stoppa kungens makt att uttala sig om politik
- Stoppa propaganda för monarkin
- Utred mord på monarkins kritiker
- Förbjud kungen från att stödja framtida kupper
Kampanjen mot Amnesty International Thailand är särskilt hätsk online, där Seksakol Atthawongs namninsamling ska ha samlat över en miljon underskrifter för att kasta ut organisationen ur landet.
Thailand
Huvudstad: Bangkok
Politik: Thailand lyckades undgå att erövras av de europeiska kolonialmakterna i Asien. Under andra världskriget valde regeringen att alliera sig med Japan efter invasionen 8 december 1941. Under Vietnamkriget var Thailand nära allierat med USA. Kung Bhumibol styrde 1946-2016 medan perioder av demokratiskt styre avlöstes av nya militärkupper. I södra Thailand har ett lågskaligt islamistiskt uppror pågått i många år, en ny dialog om fredssamtal har återupptagits i år mellan regeringen och separatisterna i BRN.
Yta: 513 120 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 66,2 miljoner.
Problem för Amnesty
I september 2020 tvingades Amnesty ställa in sin verksamhet i Indien och det nationella kontoret stängdes efter åtta års verksamhet efter en rad åtgärder från myndigheterna. I april stoppades Amnestys ordförande i Indien, Aakar Patel, från att resa till USA där han skulle hålla föredrag.
Sedan de nya säkerhetslagarna införts i Hongkong sommaren 2021 valde Amnesty att den 31 oktober stänga sektionens kontor och vid årsskiftet stängdes också det regionala kontoret från Amnestys internationella sekretariat.
Den 8 april meddelade det ryska justitiedepartementet att 15 internationella organisationer, däribland Amnesty International och Human Rights Watch, stängs ned.
Reportage | 2022-07-01 Av: Axel Kronholm Även publicerad i AmnestyPress #2/2022 |