En okuvlig kämpe

Han följde sitt samvete och lät sig inte knäckas i israeliskt fängelse.
Efter frigivningen fortsätter Mordechai Vanunu sin obevekliga kamp mot Israel och vare sig Sverige eller Amnesty undgår hans kritiska blick.

Jerusalem: Mordechai Vanunu vägrade vara en kugge i maskineriet. I ett försök att förhindra en kärnvapenkatastrof följde han sitt samvete och avslöjade 1986 Israels hemliga kärnvapenprogram, ett avslöjande som kom att stå honom dyrt. Efter att ha drogats och kidnappats av den israeliska underrättelsetjänsten i Italien, ställdes han inför rätta i en sluten process. Straffet för hans brott blev 18 år i isoleringscell.

Sedan frigivningen i april har Vanunu tagit sin tillflykt i S:t Georges katedral i östra Jerusalem. Han har utsatts för dödshot och belagts med reseförbud av den israeliska staten. Nu trotsar han restriktionerna som även förbjuder honom att tala med utlänningar och träffar Amnesty Press innanför katedralens skyddande murar.
Han är solbränd, blicken är fast, handslaget stadigt. Det enda som vid första anblick kan ge en antydan om de senaste 18 års tortyr och isolering är hans gravallvarliga min.

Amnesty har länge uppmärksammat Vanunus fall och bland annat krävt hans frigivning, men Vanunu menar att det tog lång tid innan organisationen vågade ta ställning för honom.

– Amnesty, säger Vanunu lite bekymrat, väntade i 10 år innan de överhuvudtaget tog sig an mig. De menade att jag hade brutit mot israelisk lag och därför inte var en samvetsfånge.

Mordechai Vanunu

I det israeliska fängelset som underrättelsetjänsten Shabak kontrollerade, i en isoleringscell på sex kvadratmeter utan kontakt med den yttre världen, kämpade Vanunu för sin överlevnad. Han utsattes för tortyr och hjärntvätt.

– Shabak kontrollerade allt ifrån min mat till min post och elektricitet, som de fritt manipulerade med för att få mig ur balans.

Underrättelsetjänsten hade som mål att få Vanunu att ångra sitt avslöjande och sin konvertering till kristendom 19 år tidigare, menar han.
Under kristna högtider stängde de av vattnet och gav mig sämre mat, till judiska högtider fick jag festmåltider.

Varje dag under 18 år påmindes han om förintelsen:
– För dem var förintelsen svaret på allt. Men man kan helt enkelt inte rättfärdiga kärnvapen eller för den delen ockupation med förintelsen, säger han trotsigt.

På en hånfull fråga från israelisk press hur han klarat att behålla förståndet efter så lång tid i isolering, förklarade han att han höll sig frisk »genom att läsa nya testamentet och lyssna på tysk opera«.
– Det var religionen som höll mig vid liv, säger Vanunu.
Efter en stunds betänketid tillägger han att det också var i och med konverteringen som han bestämde sig för att gå till pressen med avslöjandet om kärnvapenprogrammet.

Den israeliska domstolen anser att Vanunu är en säkerhetsrisk, så trots att han avtjänat sitt straff har man valt att använda sig av nödlagar som kan upphäva medborgares grundläggande rättigheter.

Men Vanunu är inte en bruten ångerfull själ, han är lika obeveklig som någonsin. Redan vid frigivningen fördömde han Israels kärnvapeninnehav, förtrycket av palestinierna, liksom tortyren och isoleringen i fängelset.

– Fängelsevistelsen knäckte mig inte, så nu vet inte regeringen vad de ska göra. Därför har de förlängt restriktionerna och håller mig kvar i Israel mot min vilja, säger Vanunu upprört.

Amnesty uppmanar nu Israel att häva restriktionerna mot Vanunu då de strider mot FNs allmänna förklaring om medborgerliga och politiska rättigheter.
Själv är Vanunu långt ifrån övertygad om Amnestys ställningstagande gentemot Israel.
– Amnesty skulle kunna göra väldigt mycket för palestinierna. De skulle kunna fördöma ockupationen och den rättsvidriga behandlingen av alla palestinska fångar, men vågar inte, tillägger han.

Vanunu är mycket bitter på Israel och han anklagar både Sverige och andra länder för att blunda för Israels brott mot de mänskliga rättigheterna. Även om många i Israel beundrar Vanunu för hans civilkurage, ses han av andra som en förrädare och allt fler hatiska röster höjs. Därför vill han inget hellre än att komma bort från det land som hållit honom som gisslan i 18 år.

I slutet av oktober fick Vanunu avslag på sin svenska asylansökan. Han har enligt uppgift även sökt asyl i Norge, Danmark, Irland och Frankrike. Nu hoppas Mordechai Vanunu att Amnesty och omvärlden ger honom det stöd som behövs för att äntligen bli fri.

Fotnot: Strax innan Amnesty Press pressläggning kom beskedet om att Mordechai Vanunu gripits och satts i husarrest. Vid pressläggningen fanns ingen ytterligare information.
I början av december kom beskedet om att Vanunu är frisläppt och har återvänt till kyrkan i östra Jerusalem.

Text: Johannes Wahlström

»Vanunu adopterades aldrig som samvetsfånge av Amnesty«

Amnesty har kontinuerligt övervakat Mordechai Vanunus fall sedan han greps och fängslades 1986. Organisationen har bland annat kritiserat den slutna rättegången och protesterat mot att han hölls i isoleringscell. Senare tillkom kravet på hans frigivning.
– Det tog Amnesty åtta år, inte tio, innan man 1994 krävde Mordechai Vanunus frigivning, konstaterar Donatella Rovera, utredare för Israel/de ockuperade områdena på Amnestys internationella sekretariat i London.
– Han adopterades dock aldrig som samvetsfånge, bekräftar Rovera.

Besluten att kräva Vanunus frigivning men inte samtidigt adoptera honom som samvetsfånge togs av Amnestys dåvarande internationella mandatkommittée, SCM, 1994. SCM beslutade i fall som var särskilt svåra när det gällde möjligheten att tillämpa Amnestys mandat.
Motiveringen till att inte adoptera Vanunu som samvetsfånge var att de hemligheter han avslöjade inte föll inom ramen för Amnestys policy.
SCM konstaterade att man inte kunde argumentera otvetydigt att Israel inte hade rätt att skydda dessa hemligheter genom att begränsa Vanunus yttrandefrihet. På dessa grunder kunde Amnesty inte dra slutsatsen att Vanunu var en samvetsfånge och därför aldrig borde ha fängslats.

SCM ansåg dock att Israel brutit mot internationell humanitär rätt i tillvägagångssättet vid Vanunus gripande och fängslande. Man ansåg att Vanunu straffades av Israel som ett varnande exempel långt utöver det tillåtna.
Därför skulle Amnesty kräva hans frigivning som ett sätt att bryta hans isolering och få upprättelse för de människorättskränkningar han utsatts för.

När det gäller Vanunus kritik gällande Amnestys arbete på Israel/de ockuperade områdena, svarar Donatella Rovera så här:
– Amnesty tar inte ställning för eller emot ockupationer. Varken i Israel/de ockuperade områdena eller i Irak, eller någon annanstans i världen. När det gäller frågan om palestinska fångar så arbetar vi med detta samtidigt med mycket annat.
– Vi kräver bland annat frigivning av alla fångar i »administrativt förvar«, (palestinier fängslade efter beslut av annan myndighet än domstol, reds. anm.) och rättvisa rättegångar för alla andra fängslade, avslutar Donatella Rovera.

För mer information om Amnestys arbete vad gäller Israel/de ockuperade
områdena, se: http://web.amnesty.org/library/eng-isr/index

Text: Helena Norman